Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På jernvägen. Forts. fr. sid. 263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helt plötsligt yttrade Karolina:
»Min Gud, hvad löjtnant Runa valsar val. Jag skulle
bestämdt gifta mig med honom, om han friade, och det
endast för det han dansar så utmärkt.»
De trenne fruntimmerna brusto i skratt.
Öfverstinnan sade leende, att det skulle vida mindre
förundrat henne, om sonen förälskat sig i den, som så
varmt beundrade hans dans, än om han blifvit förtjust
i fröken Hybner.
»Gnesta, tolf minuter», förkunnade konduktören och
slog upp dörren. Med ett skutt var missan ur kupén. –
Ett gemensamt utrop af bestörtning undföll de trenne
damerna. Öfverstinnan bleknade; men Karolina hoppade
ur vagnen, och i nästa minut hade hon missan i sina
armar. Ett par stora hundar rusade emot henne, högt
skällande. Några bondgossar stodo och flinade åt
hennes förskräckelse, under det passagerarne sprungo
förbi, för att komma till restaurationen och få sig
frukost.
Öfverstinnan kom henne till hjelp; men då hade
Karolina redan blifvit klöst och biten.
»Min Gud, så mycket obehag för min skull. Ni blöder
ju», sade öfverstinnan.
»Mitt eget fel», svarade Karolina och smålog så
vänligt.
Missan stufvades in i korgen, och Karolina skyndade
att skaffa sig en kopp kaffe, förklarande sig vara
rysligt hungrig, men egentligen för att tvätta blodet
af sin hand och så mycket möjligt var, utplåna spåren
af bataljen med hundarna.
Öfverstinnan mottog henne med mycken hjertlighet,
då hon åter steg in i kupén och förklarade, att hon
var otröstlig öfver hvad som händt, och att hennes
förbindelse till Karolina var större, än med ord
kunde uttryckas.
Karolina bönföll slutligen, att hon icke skulle tala
om den obetydliga händelsen.
Fru L. frågade nu sina reskamrater, huru långt de
skulle färdas. Hon skulle gå af vid Katrineholm.
»Jag reser till Malmö», upplyste öfverstinnan,
»Och jag till Göteborg», förklarade Karolina.
»Då få vi ressällskap längsta vägen», sade
öfverstinnan. »Det blir för mig ett stort nöje»,
tillade hon.
Karolina log och tackade.
Deras fjerde reskamrat hade gått af vid Gnesta.
Under färden till Katrineholm talades om moder
i klädsel. Karolina skämtade öfver sig sjelf,
som på en bal låtit styra ut sig i chignon, ehuru
hon hade förut fast beslutit, att ett dylikt oting
aldrig skulle komma på hennes hufvud. Hon beskref sig
sjelf på ett så löjligt sätt, att hennes åhörarinnor
storskrattade.
Den af hunden bitna handen hade hon inlindat i sin
näsduk, och ehuru den gjorde ganska ondt, pratade
hon lika muntert.
I Katrineholm tog fru L. afsked. Nu voro Karolina
och öfverstinnan allena.
Det tycktes, som den sednare med nöje såg fru L. taga
farväl.
När de blifvit ensamma, kastade Karolina en skälmaktig
blick på öfverstinnan och, då tåget åter sattes i
rörelse, blickade hon tigande ut genom fönstret. Äfven
öfverstinnan teg, men yttrade efter en stund:
»Tillgif mig, om jag upptager ett ämne, som icke kan
intressera er, men som är af betydelse för mig. Jag
önskade nämligen få göra er några frågor om fröken
Hybner.»
»Gerna, min fru, med nöje skall jag besvara dem.»
»Att döma af ert leende, då talet var om min son,
såg det ut, som om ni hade er bekant, att han friat
till fröken Hybner. Är det så?»
»Fru öfverstinna, vet ni det icke?»
Öfverstinnan rodnade.
»Ni känner det bestämdt lika väl som jag», återtog
Karolina, »och ni känner äfven Inas svar, att hon
icke kan blifva hans hustru förr, än hans moder gillar
det val, han gjort.»
»Då ni är så noga invigd i förhållandena, vet ni
väl äfven, att jag med ogynsamma ögon sett min sons
böjelse för fröken Hybner.»
»Ina har icke sagt mig det, men jag misstänkte,
att så var, efter hon gjort ett så besynnerligt förbehåll,
något som jag i hennes ställe visst icke brytt mig om.»
»Icke?»
»Nej, jag fattar ej, hvarföre hon låter afgörandet af sin
egen och hans lycka bero på en tredje person.
Löjtnant Runa är myndig och bestämmer sjelf öfver sina
handlingar. Jag hade i hennes ställe gifvit honom mitt ja obetingadt,
derjemte fullt öfvertygad, att ni, min fru, som
afgudar er son, icke skulle hafva haft ett ord att
invända emot partiet.»
»Möjligen, om fröken Hybner liknat er;
men jag tillstår ärligt, att jag är mycket emot min sons förening
med en person, hvars slägtförhållanden icke behaga mig. Jag har haft
andra förslager och förhoppningar, som hans böjelse
för denna flicka nu gäckat. John hade kunnat göra ett
lysande parti, om han följt mitt råd.»
»Följa andra råd än hjertats, då man
älskar, låter knappast tänka sig. Ni, som skulle bittert begråta
förlusten af en katt, vill likväl, att er son skall för
timliga fördelar afstå
från den flicka, han af själ och hjerta älskar. Nej, min fru,
ni kan icke ens önska det. Är det då en skam
att taga till hustru en aktningsvärd mans dotter, och
aktningsvärd är väl han, som genom eget arbete skapat sitt oberoende.»
Öfverstinnan teg. Hon kände sig generad inför denna
främmande, men ovanliga flicka.
»Om jag vore en äldre fru», återtog Karolina
efter en stunds paus, »och hade en myndig son,
skulle jag bestämdt icke söka inverka på honom vid hans val af maka.»
Öfverstinnan fastade ögonen på den dristiga flickan,
men mötte en så leende och vänlig blick, att hennes harm
afväpnades.
»Nu är ni icke en äldre fru», sade
öfverstinnan, »och har följaktligen icke heller någon myndig son. Ni
kan således ej döma om förhållanden, dem ni icke
känner. Mig tyckes, att då en mor finner sin
son i begrepp att begå en obetänksamhet, är det
hennes pligt att söka afhålla honom derifrån.»
»Men min fru, ni känner ju icke Ina; ni kan således
icke afgöra, om er son gjort ett dåligt val.»
»Jag har hört henne omtalas som en kokett och
flärdfull flicka, begifven på att roa sig och göra
eröfringar. Tror ni verkligen att en sådan hustru
passar min allvarlige son!»
»Ina passar honom förträffligt», försäkrade Karolina leende.
»Och det säger ni, som helt nyss skildrade henne som
den mest bortskämda och behagsjuka af
alla flickor, ni känner.»
»Ack, jag gjorde det derföre, att det
verkligen gifs en person, som Ina så gerna vill behaga, att hon,
för att lyckas deruti, skulle kunna använda alla
tillåtna medel; ja, låta bita sig af hundar och
sönderklösas af kattor. För öfrigt, fru öfverstinna,
är det ju lättare att tadla än berömma – sig sjelf.»
»Sig sjelf», upprepade öfverstinnan och blickade
helt bestört på Karolina, som nu gjorde en artig och
aktningsfull böjning på hufvudet.
»Jag är Karolina Hybner, af de mina benämd Ina»,
sade hon. »Min största behagsjuka går ut på att behaga
Johns moder, men jag fruktar, att alla mina bemödanden
komma att misslyckas. Ni kan emellertid vara fullt
förvissad, att jag icke förr skall samtycka att
blifva Johns maka, än öfverstinnan Runa sjelf ber
mig derom.»
Öfverstinnan var blek. Det blixtrade till i hennes
klara ögon, och läpparne sammanpressades.
»Falköping, tjugo minuters uppehåll. Resande till
Malmö byta om vagnar.»
Karolina hoppade ur kupén, tog missans korg
och började oombedd, hjelpa öfverstinnan att få
sina saker ur kupén. Hon gjorde detta, oaktadt
öfverstinnan kallt, men höfligt undanbedt sig hennes
artighet. Karolina plockade in askar och nattsäckar,
korgar och pirater i en damkupé på södra tåget och
tog derefter afsked med de orden:
»Jag är glad och tacksam att hafva fått tillbringa
några timmar med Johns moder, så att jag, då vi mötas
i Göteborg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
