Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På jernvägen. Forts. fr. sid. 263 - Fredmans sång n:o 55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan bringa honom varma helsningar. Lef väl och tänk
litet godt om Ina. Låt missan påminna er om henne.»
Hon gaf ej öfverstinnan tid att svara, utan skyndade
in i matsalen, der middagen stod dukad. Sedan hon
ätit, återvände hon till sin kupé, der nu några föga
älskvärda fruntimmer hade plats.
Karolina tog icke någon notis om dem. Hon gömde
ansigtet i kasimirshufvan och öfverlemnade sig åt
sina tankar. Dessa voro icke längre så glada som
förut under resan, och den bitna handen förorsakade
Karolina mycken plåga. Vid närmaste station intill
Göteborg aflemnades biljetten. Hennes ansigte var
åter leende. Hon tycktes med otålighet afvakta det
ögonblick, då tåget skulle stanna i Göteborg.
Här emottogs hon af en ung man, som helsade henne
med en så glädjestrålande blick, att den sade: »du
är mig kär, du är mig kärast.» Han var åtföljd af en
äldre herre och ett äldre fruntimmer; men, ehuru han
tagit flera steg framom dem, för att först få helsa
på Karolina, fick han endast ett småleende, ty hon
skyndade att räcka sina händer åt de båda gamla.
»Pappa, mamma, så roligt att återse eder!»
Nu fick den unge mannen en af hennes händer.
»Hvad jag är glad att träffa dig, John!» sade hon
och ögat sade ännu mer. »Jag och din mor hafva haft
ressällskap till Falköping.»
»Hvad säger du! då är mamma bestämdt omvänd»,
förklarade John.
Karolina skakade på hufvudet, och pappa Hybner menade,
att de kunde få pratas vid sedan.
De skulle samt och synnerligen resa till Marstrand
den följande morgonen, Hybners för att bada, Karolina,
för att roa sig och John, för att sköta sina dyra
pligter. Han var kommenderad till Karlstens
fästning.
Resetyg och menniskor foro af till
Göta källare. Här fick Karolina tillfälle att redogöra för allt,
som förefallit mellan henne och Johns moder.
»Och hon skildes från dig utan ett vänligt ord!»
utbrast John helt bekymrad.
»Ja, hon var kallt höflig, men ingenting vidare.»
»Huru besynnerligt, att min eljest så goda mor,
som aldrig brukar kunna motstå drag af godhet
och uppriktighet, har kunnat skiljas vid dig utan
att vara besegrad efter hvad som förefallit! Jag
fattar icke detta.»
Uppassaren kom in och lemnade Karolina en liten
biljett. Hon kastade ögonen på de få orden, reste sig
och skyndade ut i korridoren. Hon öppnade dörren n:o
4 och trädde in i ett vackert rum.
Öfverstinnan Runa stod midt på golfvet, vänd åt
den inträdande, mot hvilken hon räckte sina händer
sägande:
»Jag har afstått från resan till Skåne och är
nu här. Det gafs intet annat råd, eftersom ni ju
fordrade, att jag skulle blifva min sons böneman. Jag
kan aldrig anförtro Johns lycka i bättre händer än
edra och skulle nu icke kunna förlåta honom, om han
glömt en så god och intagande flicka.»
Karolina kastade sig i öfverstinnans armar och
skyndade sedan att låta John och föräldrarne få del af
glädjen. Öfverstinnans hjerta var nu uppfyldt af en
sådan tillfredsställelse, att hon alldeles glömde,
det sonens svärföräldrar ju voro »uppkomlingar»,
såsom hon förut kallat dem.
Att missan icke blef glömd i den allmänna glädjen,
var ju icke mer än rätt och billigt; »utan henne»,
förklarade öfverstinnan skämtsamt, »hade jag ju icke
lärt känna Karolinas hjertelag.»
Fredmans sång n:o 55.
Baggensgatan.
Det var verkligen någonting rätt eget, att just som jag
skulle till att skrifva några ord om den Bellmanska
sången, blef jag störd och afbruten af den allmänna
stormlöpningen åt slussen och södermalm till, då
allt hvad lif och anda hade i vår goda hufvudstad
skulle möta de från Paris återkommande studenterna,
de jublande segervinnarne, emottagna af lika högt
jublande landsmän och landsmaninnor. Jag blef
härigenom försatt uti en på en gång lycklig och
bekymrad ställning. Väl hundratals gånger har jag
gått och stått och betraktat vår Bellmans byst på
Djurgården och dervid tänkt ett och annat efter mitt
sinne och förstånd; och den der vinrankskransen,
som kröner skaldens hufvud, har gifvit mig mycket att
fundera på. Vare det långt ifrån mig att kunna dela
en viss teolog och estetikers mening, att Bellman
skulle diktat sina dryckessånger på beställning af
»snillekonungen», för att derigenom befordra det
»regala» bränvinets af- och omsättning. Men nog
erinrar drufvan bra mycket om en annan Gud, än den
enda rätta, och om det icke funnits ruin för Bellman
i Abrahams sköte, så visserligen hade han blifvit
med uppräckta händer mottagen af Bacchus sjelf eller
af någon, som sitter på hans högra hand. Allt nog:
från statshushållningens och sedlighetens synpunkt
har vår gamle älskade Bellman någon gång förefallit
mig »misstänkt för att vara misstänkt», men herre
min Gud! han är dock och förblifver väl äfven
den störste sångare, som norden bar!
Och när jag tänker på detta - och hvem har icke tusen gånger tänkt
på det - och så ser våra snälla, raska Upsalagossar
komma hem i verklig triumf, uppburna af hela nationens
jubel och öfverhöljda med blommor och kransar,
helsade af 20,000 menniskor, fara ned från bangården
och somliga sätta sina af ljufva ögonkast beledsagade
kransar på sina hufvuden; då skulle jag varit färdig
att säga: »blygens gossar och
minnens, hvem kransen bär deruppe under Djurgårdens
ekar» - om icke ögonblickligen en känsla, som icke
lika ögonblickligen kunde förklaras, hade kommit
rösten att stocka sig och mina ögon att skymmas
af en vätska, så att jag icke riktigt väl såg dem,
som min maning skulle hafva gällt.
Emellertid finner jag, att min ställning för
ögonblicket är den samma, som en viss talares,
hvilken utropade: »Det är icke fråga om det, ty det
är hufvudsaken.» Det är så svårt att komma ifrån
dessa välsignade Upsalasångarne och det europeiska
erkännande, de förvärfvat åt den svenska sången; -
och det försäkrar jag, ett sådant afsteg ifrån ämnet,
som jag här tillåtit mig, skulle aldrig hafva kommit i
fråga, om jag icke hyst den grundade öfvertygelsen,
att den frågan: »Hvad inflytande kan Bellmans
genius anses hafva utöfvat på den fosterländska
sången öfver hufvud; och i hvad mån kan den svenska
sångens nu vunna seger i Paris antagas vara en följd
af Bellmanssångens inflytande?» bör blifva ett af
svenska akademiens täflingsämnen för nästa år.
Låtom oss nu lemna studentsången: långt innan jag
hörde den, hörde jag för mina öron den tidens högst
intagande knäppningar på guitarr, åtföljda af en
temmeligen skral sångröst, som föredrog:
"Mollberg höll flaskan, och Bredström satt midt mot i dörrn,
Klädd i sin randiga, hemväfda rock och väst,
Klacka en toffel: små pigorna nicka i hvart hörn:
Gubben han nicka och gräla med pryl och med läst.
Utanför boddörrn, min bror,
På luckan, himmelsblå och grann,
Vändes två målade skor
Emot hvarann:
I en grå och sprucken sky
Står en stöfvel stolt och spänd:
Under syns en toffel vänd,
Vänder åt Bollhusgränd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
