Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturanlag. Skizz, hämtad ur en gammal jurists papper, af Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Processen afdömdes till Anna Stinas förmån.
Handels- ! mannen gick till kungs, men förlorade
äfven der. j
Det föll mig in att vilja återse de begge vallbarnen,
livars mellanliggande historia jag ej kände.
j
Jag gjorde åter en vallfärd åt den orten.
l
I Mrs lilla stad tog jag
reda på min handelsman och [ rådman.
j
Historien lyder, som följer: Yid stora torget ligger
en j bod, som fordom tima tillhörde salig rådman
Apelstedt. Gubben Apelstedt var af gamla verlden, en
man, som i det längsta nyttjade hårpiska i nacken och
blanka stålknappar i den bruna rocken. Hans lif gick
så jemt som ett kronometerur - han arbetade, sof, åt,
tog motion på bestämda timmar och minuter. Man kunde
ställa klockan efter som rådmannen passerade förbi
på sina promenader. Han skulle i vår tid blifvit
ansedd för ett original, men den tiden försvann han
i mängden af sådana.
Från intet hade han t j en ät sig upp till
förmögenhet, som han ämnat till välgörande och
samhällsnyttiga ändamål; ty någon slägt hade han icke,
och om han haft en sådan, så hade han ej velat höra
talas om den. Således till samhällsnyttiga ändamål,
det vill säga, att samhället en gång skulle minnas
gubben med piskperuken och med tacksamhet nämna
namnet Josias Apelstedt; men så stod det dock ej i
stjernorna skrifvet. Han gjorde begynnelsen med att
skänka en jordyta till stipendium, men förbehöll
sig att i sin tid betala blott tre procent på
värderingssumman. Stadens krångelmakare började att
klandra så väl gåfvan, som vilkoret, och gubben blef
så förargad, att han tog sin hand från republiken
och beslöt att skaffa sig en arfvinge. Till denna
lyckans gunstling utsåg han en af sina bokhållare
i kryddboden, unga Gustaf Olofsson, fiskareson
från Myrsjö. Det var en yngling i Josias Apelstedts
sinne. Aldrig sågs han ens småle, aldrig var han ute,
utan gick och rotade bland salt, fisk, snusfjerdingar
och rulltobaksfastagerna.
Han tycktes ej hafva aning om att han var ung; han
var så stilla och förståndig och knogade ihop på den
usla lönen, så att han visserligen ej skulle förstöra,
utan öka arfvet. Rådmannen hade ej ens sjelf varit
så förståndig i sin ungdom, då äfven han blifvit
gäckad af illusioner, ända tilldess han fann, att
hufvudboken var någonting, som ej var illusoriskt -
om man skötte sig.
Gustaf visste ej af sin lycka; men en vacker morgon
hade själen flytt ur rådmannens stofthydda, och
ett testamente låg försegladt i rådstufvurätten,
hvilket, då det bröts, efter åtskilliga skarpa utfall
mot samhällen, som ej förstå sin egen välfärd,
innehöll, att »hela förmögenheten, löst och fast,
testamenterades till bodbetjenten Gustaf Olofsson,
som alltid uppfört sig stilla och klokt» o. s. v.
Den enda frukt gubben hade af hela den sammansparade
skatten, var den, att handlanden Gustaf Olofsson
kallade ho- j nom för »salig gubben»,
men omöjligen kunde fördölja, att salig gubben
på sednare tiden »ätit under sig» och gjort
synnerligen misslyckade spekulationer till följe af
ålderdomssvaghet.
Bland andra sina ålderdomssvagheter hade den varit
en, att han åt många bland sina torpare gifvit
lifstidsbesittning å lägenheterna mot en bestämd,
allt för liten skatt.
Den nye ägaren hade ej begrepp om annat än
varuvärde. Menniskan hade således sitt, och detta
sjönk med tiden, allt äldre hon blef. Barn och gubbar
hade intet värde.
»Mycket ordentlig man», sade gamle borgmästaren och
knäppte ihop munnen, »mycket ordentlig, åh ja, han
blir otäckt rik, om han får hålla på; men han ger ej
efter så stort som en nagel af sina rättigheter. När
nu bror är här, fortfor borgmästaren, så skola vi
göra bror bekant med stadens bildade societet.»
Bland denna räknades handlanden Gustaf Olofsson,
emedan han hade ärft sin förmögenhet; men då
jag fick se honom, igenkände jag samma trubbiga,
otrefliga, på sätt och vis j melankoliska uppsyn,
som då jag såg honom i skogen. j
Besynnerligt, huru anlagen utveckla sig i en
riktning hela j lifvet igenom. Herr Olofsson var
fåordig; han talade icke ett ord om annat än affärer.
Emellanåt försjönk han i djupt begrundande angående
någon vinst eller förlust, som han kunnat
erfara; hans ögon stodo stilla, han tycktes ej lefva
för denna verlden.
Aldrig krusade ett leende de torra lapparne, aldrig
flög någon rodnad öfver de bleka kinderna; han var
en slaf af nyttan, en träl under det, som man kallar
»verklighet».
Det var verkligen roligt att experimentera med den
fantasilösa menniskan. Religionen plär vara en ton,
som slår an hos alla; jag slog an den tonen, och herr
Olofsson gaf sin åter-klang i det att han utgjöt sig
i en jeremiad af kalkyler öfver hvad reparationen på
Myrsjö kyrka gått till - något, som kostat mycket,
helst »salig gubben» i sin »barnslighet» utfästat
ett årligt belopp,-som måste ut.
Hans religion förgicks mellan tegel och
snickeriarbeten och målarens arfvode och alla öfriga
ting, som gått åt för kyrkan, som kostade mer än det
vackraste magasin att bygga. Hvad magasinerar man i
en kyrka? Ingenting.
En annan känsla, som lätt väcks, är naturkärleken. Jag
stötte på den strängen och talade om furuskogen och
foglarna. Min handelsman gaf mig nu en föreläsning
om blädning-, trakthuggning och kulisshuggning
samt en lång klagan öfver den matnyttiga fågelns
dyrhet. Öfverallt var han praktisk, den menniskan,
och att tala om minnen och vänner, ungdom och fröjder,
lönade ej mödan.
Han tycktes ej minnas ett grand från den tid han gick
vall tillsammans med lilla Anna Stina, lika litet
som han tycktes minnas eller tänka på huru underligt
försynen beredt hans öde.
Han är en riktig lyckans ost, sade borgmästaren;
men alldeles förb-nadt tråkigt har han och tråkig
är han; ty han tänker ej på annat än det närvarande
ögonblicket och dess vinst eller förlust.
Sådan var gossen; jag hade sett nog, och med mycken
tack för det att jag fått göra bekantskap med staden
M:s bildade societet, for jag morgonen derpå till
Myr sjö.
Anna Stina,
Jag stannade utanför Anna Stinas stuga. Redan der
utanför kunde man märka, att det ej var en nyttans
träl, som bodde derinne; ty en hel rabatt med
mångskiftande blommor sträckte sig längs väggen,
fastän det är klart, att den gjort mera gagn, om
den varit planterad med rofvor och rötter. Kär man
inträdde såg man en bild af glad flit, snygghet,
prydlighet och nätthet. Med någon förundran i blicken
kom en qvinna emot mig, det var då Anna Sina. I hvar
sin väfstol sutto två flickor, de voro hennes. Inom
en svart ram på väggen såg man en sorgebeklagelse
med svarta rosor, ritade af en gammal afdankad för
detta gar-dist, som i hufvudstaden studerat de sköna
konsterna, och i fönstret stodo två myrtnar och två
balsaminer. »God dag Anna Stina, sade jag vänligt.»
Hon betraktade mig tvekande, men småleende. »Du
känner ej igen mig; men mins du för tretio år sedan,
då du gick vall, så kom der en herre» . . .
»Åh kunglig sektern, som var på Myrsjö», sade hon
vänligt, »men Herre Gud hvad kunglig sektern blifvit
fet; den tiden var han just en riktig skrika. Håll då
med väfstolarne, flickor! Si detta är kunglig sektern,
som jag talat om.’ Ja, si det var det första och
sista herrskapsbesöket jag såg i skogen.»
»Nåh, hvar är Gustaf?»
»Gustaf?» började hon under det att en skugga flög
öfver hennes ansigte, »Gustaf? Jo han är en väldig
och rik man derinne i M.; allt hvad gubben Apelstedt
lemnade efter sig, fick han; men mer’ vill mera
ha. Han är inte lycklig han. Jag ville ej byta med
honom för tusen daler; ty aldrig så är han glad,
utan går der och tjurar och samlar - åt hvem?
Nej! tacka vill jag vi. Här är det så ställt, att vi
arbeta, men fundera just ingenting. Jag vet bättre,
hvar jag skall göra af det der rutiga tyget, som
Gustafva väfver, än Olofsson vet, hvar han skall
göra af alla sina pengar. Det måste vara en tung
börda att ha så mycket att sköta. Också ser han ut,
som om han sålt nådåren till räfven.»
Oaktadt alla mina försök kunde jag ej få fram
ett svar, som antydde processen; den goda qvinnan
tycktes ej hafva minne för tvister och iedsamhetei1,
men desto klarare och rent tecknade qvarstodo hennes
ungdomsminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
