Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Naturanlag. Skizz, hämtad ur en gammal jurists papper, af Onkel Adam.
- Enklingsorgen. Poem af Wilhelmina.
- En sydamerikansk urskog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi påminde oss nu åter sagan om den gamla herrgården;
men jag, som visste verkliga förhållandet, eller
att herrgården helt enkelt brunnit ner och att
den »undersköna fröken» dött åttatioårig, som en
enkefru-friherrinna med många barn, hvilket allt jag
läst i »Anreps ättartaflor», teg försigtigtvis; ty det
skulle förstört en del af Anna Stinas fantasiverld. På
det hela taget är den nyktra klokskapen någonting
mycket tråkigt. Menniskan lefver lika litet af den
tomma verkligheten, som af bröd allena. Det behöfs
dessutom ett Guds ord - ett aningens, ett hoppets,
ett minnets evangelium, som kan värma hjertat och
bevinga anden.
Då jag for, följde den lilla familjen mig ett långt
stycke. Det var också ett bortfarande barndomsminne,
Anna Stina följde till vägs; ty rnitt besök,
min välförsedda skjutväska och min vänlighet hade
qvarstannat som en af de få glanspunkter i lifvet,
hon fått räkna.
»Kunglig sektern går väl upp på kyrkogården till
prostens graf», var det sista hon sade; också ett
minne, en pligt, som hon ej ville, att jag skulle
glömma.
Det var tydligt, att hon lefde i forntid och framtid
och lät den närvarande glida undan, utan att hon haft
tid att märka, huru den försvann under arbete.
Jag har sedan haft mig en spion i trakten. I fjol
var det bröllop för äldsta dottern, och jag sände
pastor en liten summa penningar som hemgift från -
kunglig sektern; men namnet det visste ej sjelfva
pastorn. Men för Anna Stina var det nog, att det
kom från kunglig sektern, som hette lika med salig
prosten. Grosshandlaren Olofsson har nu i tre år legat
i Carlsbad; hvilken kostnad, hvilken tidsspillan, men
han har gjort sitt testamente till en »handelsskola»
i M. och kan i frid skiljas hädan, utan att hafva
den smärsamma känslan af att blifva saknad.
*
Enklingsorgen.
Slut är nu begrafningsståten;
Alla gäster troppat af.
Arvid står vid makans graf,
Blek, förtviflad och förgråten.
Himmel, hvad min fröjd var kort!
O, hvi tog du henne bort?
Aldrig mera får jag luta
Hufvudet mot hennes bröst.
Hvar skall jag nu fröjd och tröst,
Nöje, ro och hvila njuta? –
Sedan Julia från mig flytt
Dagen sig i natt förbytt.
Låta sakna’ns tårar rinna
Skall nu bli mitt tidsfördrif.
Aldrig mera i mitt lif
Vill jag blicka på en qvinna,
Sedan Julias ögonpar
Uti döden slocknat har.
Tiden går, och Arvid räknar
Dagar, veckor – ett qvartal.
»Kors, hvad hon är nätt och smal!
»Kors, hvad hon har många fräknar!»
Rår man för, att man ju ser,
Hvad på lifvets väg sig ter?
Och hvem orkar hemma sitta?
På spektaklet Arvid går.
Vid hvad der han skåda får
Utaf fröjd hans pulsar spritta.
Aj, aj – snart går allt på sned:
Julias minne är ej med.
Enklingen med sorgsna sinnet
Bjudes på supéer ock.
»Hvilket öga! . . . Hvilken lock!»
Arvid, haf din fru i minnet.
Glöm ej löftet, som du gaf
Nyss invid den huldas graf.
Dock, hans föresatser blekna
Bort och glömmas mer och mer.
Anna, Bertha, Clara ler,
Och hans hjerta synes vekna.
Ingen lag ju trohet bjöd
Mot en maka, som är död.
Mot sig sjelf man ock har pligter.
Lifvet ju sin fordran har,
Och man mins, hur ljuft det var
Höra hjertats tysta bigter.
Julias bild nu sjunker ner
Uti glömska mer och mer.
Och vår enkling, han står färdig,
När blott halfva året flytt,
Att förena sig på nytt
Med en maka, honom värdig. –
Värdig! – Ja, i hvarje fall
Tiden det utvisa skall.
Wilhelmina.
*
En sydamerikansk urskog.
Den som här hemma i allsköns lugn läser en skildring öfver
en urskog, skall härvid, han må för öfrigt utmåla
bilden med den mest glödande fantasi, omöjligen uppnå
sanningen. Den, som sätter sin fot i en sådan urskog,
han finner sin djerfvaste förväntan öfverträffad. Allt
är här vildt, allt synes tillhöra urverlden, så
att vi till och med påminnas om vår litenhet och
erkänna, att vi tillhöra en nyare tid. Vidare är det
de storartade formerna, som förvåna oss, och dernäst
väckes åter vår beundran af den omvexlande mångfald,
som växtligheten i dessa skogar företer. Här i
Europa får man se buskar och fruktträd blomstra i
rik prakt, men der i den »jungfruliga, skogen» höja
sig tornhöga trädjättar med blomster, större än de
största blommorna i våra trädgårdar, så att trädets
löftak synes helt och hållet betäckt med en brokig
matta. Då blicken blifvit tillfredsställd af denna
färgprakt, sänker den sig åter bland de stilla,
mörka skuggorna, hvarest j midt ibland löfverket
tillandsieväxtens stora eldröda blomma glöder,
och de mest förtjusande orchideer klättra upp efter
de resliga stammarne, för att i pittoresk vildhet
slingra sig kring grenarna, hvilka blott sällan
utskjuta från stammen på ringare höjd än 60 till
70 fot öfver marken. Jordens alstrande kraft låter
allt för många träd uppskjuta på en gång bredvid
hvarandra, för att grenarna skulle kunna utbreda sig,
och derföre sträfvar hvart och ett att komma i höjden,
för att erhålla frisk luft. Men der, hvarest de mindre
grenarna utgå från de större, innästlar sig gerna den
redan nämda ananasformiga tillandsieväxten, på ett
behagfullt sätt böjande sig ned från den svindlande
höjden. Mellan denna och öfriga parasiter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0283.html
