Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktiga. Novell af Cajelanus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 -
»Om du värdes emottaga mitt utlåtande om den herrn,
så får jag säga, att han, ifrån första gången jag såg
honom, Ii os mig väckte motbjudande känslor. Hans
utseende påminner om den lefnadströtte, som njutit
så mycket af verlden, att han nu, med en förstörd
både kropp och själ, på sistone ämnar slå sig i ro
och kan hända fästa sina ögon på någon rik fröken,
hvilken vid hans kalla hjerta kanske skall finna
sin lycka», svarade den tilltalade med en forskande
blick på den förra. »Men det säger jag dig, Amelie,
att kan du för ett briljant namn och stora rikedomar
hjertlöst bortkasta ditt enda barns lycka, så vore
du ovärdig att kallas mor.»
»Bevars, Augusta lilla, hvad du alltid blir het och
vältalig, så snart det blir tal om Hilma! Kanske du
har något godt förslag åt henne?»
»Gäckas icke, Amelie», sade Augusta med allvarsam
ton, »du kommer kanske allt för snart att ångra din
beredvillighet att handlöst, utan att efterforska
baronens föregående lif, kasta din dotter i hans
armar. Mig tyckes han som det onda samvetet och
som om han ej skulle hafva någon ro ibland sina
ofantliga rikedomar; och det är ej godt bevis för
själens ädelhet. Tänk först, innan du begår ett steg,
som du säkert ångrar.»
»Kära Augusta, du blir allt för tråkig i längden med
dina eviga moralkakor», sade Amelie med en förnäm min,
»och vore du ej min syster, så hade jag tillrättavisat
dig för länge sedan; du tror väl, att du med de fyra
åren, du har före mig, har allt skäl i att föreskrifva
mig vilkor i hvad min dotters framtid angår, men
om den besörjer jag sjelf, och med noga urskiljning
bestämmer jag, hvem Hilma bör välja till man. Baron
Liljenkrantz är onekligen den man, som bäst passar
Hilma, och jag tror äfven, att han ej är henne så
likgiltig; jag tycker mig hafva förmärkt det.»
»Gud bevare Hilma, den snälla flickan, att fatta
kärlek till den menniskan. Det blefve både hennes och
min olycka, ty jag kunde ej uthärda att se henne i
den hökens klor», sade Augusta och steg upp, gående
ett par slag fram och tillbaka.
Amelie betraktade sin syster några ögonblick med en
till hälften medlidsam, till hälften hånande mine,
och sade efter en stund:
»Besinna då, Augusta, ett klingande namn, ofantliga
ägodelar, det är ej någonting att förakta; kommer
baronen och friar, så har han mitt fulla bifall,
det är säkert!»
Augusta teg, men ett smärtsamt uttryck gaf tillkänna,
att hon led af att höra dessa uttryck af sin
syster. Slutligen sade hon, räckande systern sin
hand:
»Farväl, Amelie! Förifra dig ej.»
»Farväl! Jag vet hvad jag gör.»
Nu torde det vara tid, att läsaren får veta,
hvilka dessa tvenne systrar voro, som så allvarsamt
utbytte tankar. Friherrinnan Amelie von Kosen,
enka efter friherre Amadeus von Rosen, hvilken fyra
år före ofvannämde samtal aflidit, var ett något
till åren kommet fruntimmer, med ett kallt, förnämt
utseende, högdragen och stolt, och med ett hjerta,
som kanske aldrig erfarit någon annan kärlek än
den ytliga. Yid 25 års ålder hade hon blifvit gift
med sin nu aflidne man och hade med honom endast en
dotter, Hilma, hvilken hon bemödade sig att bibringa
samma grundsatser, som hon sjelf hyste, nämligen ett
odrägligt adelshögmod samt en ända till ytterlighet
gående fåfänga. Huruvida detta lyckats henne, få vi i
det följande se. Hennes egendom var belägen i en skön
trakt af norra Småland och af betydligt omfång, samt
sköttes af en inspektor, en gammal trotjenare, som
bodde en half fjerdingsväg ifrån den samma. Omkring
det i slottsstil uppförda boningshuset på Ed - så
hette friherrinnans egendom - sträckte sig en park
af sällsynt skönhet och storlek, med här och der
uppförda paviljonger och grottor. De högstammiga,
lummiga träden stodo dystra och hotande, liksom de
skulle vilja omtala något hemskt, som här för länge
sedan tilldragit sig. I motsats mot de dystra träden
gåfvo de sandade och väl ansade gångarne samt de
präktiga paviljongerna åt det hela ett gladt och
leende utseende: men man greps ovilkorligen af en
vemo-
dig känsla, då tanken fördes till hänsvunna tider.
- Egendo-
men hade sedan lång tid tillbaka varit i von Rosenska
ättens
| ägo. Slottets urgamla stil och gråa murar
utvisade också, att
| det ej var byggdt på detta århundradet; men det
hela tog sig
det oaktadt storartadt och ståtligt ut.
Friherrinnan von Rosen var yngsta dottern till
en gam-i mal fattig militär, major Grönstam, hvars
äldsta dotter, Augusta, ! blifvit gift med kapten
Mauritz Grönstam, brorson till majoren l och således
kusin till de ofvannämda damerna. Tre mil från
j Ed låg kaptenens egendom, i en täck trakt, fast
ej så storartad ; som vid Ed, men utmärkt genom
sina leende ängar och böljande åkerfält, de sednare
ett verk af kaptenens skicklighet i jordbruket.
Kaptenens voro barnlösa, hvadan de egnade den |
»skälmungen Hilma» .- som kaptenen kallade henne -
hela sin kärlek. De båda systrarna voro, som
vi redan sett, af högst olika tankar. Augusta
Grönstam var af ett mildt och intagande sinnelag;
sjelfva godheten stod målad i hennes intelligenta
drag. Att öfva godt och se till, att deras
under-hafvande måtte vara bergade för nöd. var hennes
och hennes ; mans käraste sysselsättning, hvarföre
de också voro älskade af i alla sina tjenare, ifrån
den minste till den störste, då deremot friherrinnan
von Rosen knappast vårdade sig om att hälsa på sina
underhafvande, hvilka ödmjukt aftogo mössan
för den l stolta herrskarinnan, Till följe deraf
var hon också ej så älskad, som sig borde, och det
var med knapp nöd många af | hennes torpare kunde med
sin tarfliga kost och den ringa af-j kastning, torpen
gåfvo dem, föda sig och sina talrika familjer. l På
Stornma - kaptenens egendom - herrskade välstånd och
| förnöjsamhet, då deremot armod och uselhet oftast
var rådande hos Eds underhafvande.
Tillika med ett godt förstånd ägde Augusta Grönstam
goda kunskaper och ett bildadt sinne, förenadt med
smakfullhet och ordning i allt, hvad hon företog
sig. Hennes hem var det mest snygga och nätta,
man kunde tänka sig, utan att vara prålig. En icke
ringare ordningsanda utmärkte kaptenen, och Gud
nåde den, som i hans rum lade något i oordning;
han fick först höra en mängd mustiga krigareder,
och sedan fick han en skrapa som »bet till bens»,
som han sjelf brukade säga.
Friherrinnan von Rosen var äfven i detta afseende
raka motsatsen till sin syster. Hon kallade det
»en behaglig oordning», när kappa, hatt och schal
lågo om hvarandra i ett hörn af rummet, antingen på
den sidenklädda divanen eller i kakelugnsvrån, och
hennes kammarjunfru hade all möjlig möda att hopsamla
»nådig friherrinnans» res-eifekter, då hon skulle ut
och visa sig i all sin herrlighet och glans. Till
följe af sin stora förmögenhet kunde hon föra ett
lysande lefnadssätt och underlät det ej heller; der
fördes äfven ett ganska rikt bord, hvilket, tillika
med de praktfulla rummen, bokstafligen belägrades af
nobless, herrar af landets förnämsta ätter. Den sol,
hvaromkring alla (jessa högdjur kretsade, var Hilma,
hvilken en gång skulle ärfva hela denna herrlighet
och glans, och det var sålunda ej underligt, om
hon lockade de unga kavaljererna att för hennes och
rikedomens skull fjerran ifrån med hala tungor och
klingande fraser göra henne sin uppvaktning, hvilket
synbarligen smickrade friherrinnan.
Sedan kaptenskan Grönstam farit, uppstod friherrinnan
i sin frasande sidenklädning och, rätande sig, med
högburet hufvud mumlade:
»Nej, min kära syster, du torde väl snart få erfara
hvad friherrinnan von Rosen kan, när hon vill; och
hvad det angår, att baron Liljenkrantz skulle kunna
göra Hilma olycklig - det är endast misstag å din
sida, kära syster. Till hvem skulle jag annars lemna
Hilma och alla dessa ägodelar, som en gång skola bli
hennes? Kanske åt någon af dessa fattiga lycksökare,
som dagligen svärma här? Nej! Dessa män, lika fattiga
på anor som på ägodelar, skulle blifva herrar här! I
sanning, det behöfs endast att tänka derpå, så kommer
mitt blod i svallning! - Men jag vill förmoda, att,
då de se, att hvarken Hilma eller jag gynnar dem,
de skola sjelfmant draga sig tillbaka, och då har jag
fria tyglar. Nu vill väl ej baron Liljenkrantz synas
ibland dessa - der ser man den rätta adelsmannen,
och en sådan är han! O, hvad alla grannar och
Sv. ram.-Journ. 1867. - 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
