Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktiga. Novell af Cajelanus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
slägtingar skola spärra upp sina ögon, då
jag eklaterar Hilmas och baron Liljenkrantz’
förlofning! Hvilken fröjd och glädje att få förbinda
två så adla ätter, och Hilma tror jag nog är så
förnuftig, att hon ej skjuter ifrån sig ett så
lysande anbud eller står emot sin rnor, som endast
afser hennes lycka. Min salig man och jag hafva ju
lefvat ett lyckligt äktenskap, fastän han var mycket
begifven på att gynna det »lägre»», underordnade
folket, och umgås ined detta; men det skulle ej passa
friherrinnan von Rosen att så förnedra sig.»
Med dessa ord tog hon en eau de Cologne-flaska, på
den rika toaletten och förde den mot sin högvälborna
näsa, liksom hon redan i andanom kände lukten ifrån
de fattigas kojor och ville bortdrifva den.
Hon tänkte ej på, den stolta damen, att lyckan
och fröjden någon gång kan nedtränga äfven till
de lägsta kojorna. I sin höga etolthet trodde hon,
att den endast bor i palats; men i höghetens salar
trifves hon sällan.
»Baron Liljenkrantz!» anmälde betjenten, i det han
bugade sig.
»Ack!» utropade friherrinnan, uppspringande, men
ihåg-kommande sin egen värdighet, satte hon sig
genast, dock med strålande blickar.
Kort derefter inträdde en ståtlig man, baron
Liljenkrantz, klädd med smak och elegans, och bugade
sig artigt för friherrinnan, i det ett småleende
krusade hans läppar.
»Oändligt välkommen, min käre baron!» sade
friherrinnan, i det hon uppsteg och räckte honom sin
med briljanter prydda hand, hvilken han vördnadsfullt
fattade och kysste.
Med en behaglig böjning på den aristokratiska halsen
anvisade hon honom plats bredvid sig i divanen.
»Det var ganska länge, sedan vi hade den nåden att få
se baron Liljenkrantz här på det tarfiiga Ed; men herr
baron har väl att göra med sina många egendomar?»
»Ah nej!» svarade den tilltalade i vårdslös ton,
»detta har ej egentligen varit min sysselsättning;
dock har jag visserligen hållit mig hemma på Näs,
men har der haft ett ganska intressant göromål, som
tagit hela min tid i anspråk, och hade jag ganska
svårt att kunna lemna det förr än just nu.»
Detta baronens svar utsädes med sakta, släpande
röst, som bevisade, hvad fru Grönstam yttrat:
trötthet. Baronens utseende hade troligtvis för ett
tiotal år tillbaka varit ganska vackert. Stort, svart
kindskägg omgaf ett blekt insjunket ansigte, hvari
lidelserna och passionerna tryckt sin outplånliga
stämpel. Öfre delen af hufvudet, midt på hjessan,
var bar, men han bemödade sig sorgfälligt att betäcka
det kala stället med att upp-stryka håret, hvarigenom
han fick ett eget utseende. Ögonen voro i sig sjelfva
vackra, bruna, nu mera matta och intetsägande; men det
tycktes, som om de ännu en gång skulle kunna lifvas af
eld, och då en eld, sådan som den, hvilken oförmo-dadt
flammar upp bland nästan slocknade kol. Den matta
blicken hade tillika något hemskt och skyggt i sig,
och man kunde ej se på honom utan att tänka: »Der
är ett ondt samvete.» De tunna läpparna tycktes vara
till för hån och bitterhet, och något oskyldigt leende
hade troligtvis ej på många år krusat dem.
Och åt en sådan man ville friherrinnan von Rosen
lemna sin Hilma.
»Torde man få fråga, hvad det var för göromål, som
så uppehållit baron, efter det ej blifvit någon tid
öfrig åt vänner?» frågade friherrinnan med stark
tonvigt på de sista orden.
»Vänner!» sade baronen och hans blickar började
litet lifvas, »skulle jag väl kunna smickra mig med
att få räknas ibland min nådiga friherrinnas vänner;
det skulle vara mitt hjerta ljuft att få kallas så.»
»Hvarför icke, herr baron?»
»Troligtvis», sade baronen, »har jag en mängd
afundsmän just för min ofantliga förmögenhets skull,
och de hafva - tror jag - försökt att svärta mitt
anseende genom en mängd beskyllningar af sämre
art, men jag sätter mig öfver allt sådant småprat,
vetande att mitt samvete är lugnt och fritt från all
nedrighet!»
»Hvem i all verlden skulle kunna säga något dåligt
om er, baron Liljenkrantz?» sade friherrinnan med
verklig förundran. »Jag har tvärtom hört, att ni är
så exemplarisk, en man kan vara; det är bara nedrigt
förtal, som en hederlig man ej behöfver bry sig om!»
En hemlig blixt sköt frarn ur baronens matta öga,
utan att friherrinnan ens märkte det; ty hon var
ifrigt sysselsatt med sin luktvattenflaska.
»Tack, min nådiga friherrinna, för den utmärkta
estime, ni hyser om er - såsom ni behagade säga - vän,
och jag skall alltid bernöda mig om att fortfarande
hafva er utomordentliga vänskap för ögonen», sade
baronen, i det han bugade sig djupt.
»Mycket förbunden, herr baron, för er artighet; men
förlåt mig! Hvad var det för göromål, som så kunde
sysselsätta er, så snart efter er hemkomst?»
»Min nådiga friherrinna! saken är den, att jag
ej längre vill gå enkling, utan har beslutat
gifta mig och för framtiden slå mig i ro på
mitt vackra Näs. Till den ändan har jag låtit
iordningställa alla rummen derstädes, enär de vid
min hemkomst från utlandet ej på långt när voro
tapetserade. Ungkarlslifvet kan väl hafva sina behag,
men ...»
»En ung, vacker hustru är bättre, menar ni», fortsatte
friherrinnan, knappast ur stånd att återhålla sina
känslor.
»Riktigt, min nådiga, ni gissar alldeles rätt mina
tankar!»
»Men hvar skall herr baron finna den qvinna, som
är nog upphöjd att med värdighet kunna bära ett så
lysande namn; den finnes ej här?» och dervid såg hon
på baronen så forskande, som hon velat utleta hans
innersta tankar.
Baronen, som hade svårt att uthärda dessa blickar,
svarade genast:
»Jo, min friherrinna, just här finnes hon; med ett
ord: jag älskar er dotter, deri tjusande Hilma»,
och vid dessa ord spelade ett sataniskt leende på
hans läppar, så att om friherrinnan kunnat se det,
skulle hon fasat; »redan från första stunden, jag såg
henne, älskade jag henne och får nu hos er anhålla om
hennes hand; jag tror mig kunna göra henne lycklig!»
»Herr baron, er framställan kom så häftigt, att jag
knappast kan lugna mina upprörda känslor; men åt en
sådan man, som ni, kan jag utan förebråelse lemna min
älskade dotter, och lemnar er härmed mitt moderliga
bifall!»
»Tusen tack!» stammade baronen och fattade hennes
hand, den han vördnadsfullt kysste. »Ni skapar hela
min lycka!»
Friherrinnan fattade en ringklocka af silfver, vid
hvars ljud den förenämde betjenten bugande visade
sig.
»Säg till fröken, att jag vill tala med henne.»
»Fröken reste ut för en half timma sedan, nådig
friherrinna», sade betjenten.
»Jaså!»
Betjenten aflägsnade sig.
»Således kan jag ej nu få tala med fröken Hilma;
men om hon skulle vägra att blifva min?»
»Var lugn, herr baron; hon är nog så förståndig,
att hon ser, det hennes mor vill hennes väl, och inte
tror jag, att någon flicka skulle tveka i valet.»
»Mycket förbunden; jag får då en annan dag anhålla
om ett samtal med fröken. Farväl så länge!»
»Farväl!» sade friherrinnan, i det hon framräckte
sin hand, hvilken baronen förde till sina läppar.
»Charmant!» utropade friherrinnan, då sista skymten
af baronen försvunnit. »Allt går efter önskan. Min
adliga ätt skall då ej dö ut, ej heller tillfalla
någon simpel adelsman!»
»Charmant!» utropade baronen, då han nedkom på gården
och kastade sig i sin vagn, hvilken i ilande fart
förde honom derifrån. » Allt gick bra; den inbillska
käringen fann sig smickrad af mitt anbud -ha, ha. ha
! ...» Hans ansigte var förändradt och alla passioner
tycktes lössläppta. »Stor rikedom . . . Vacker flicka
. . . Bättre kan jag ej önska mig nu, då mina affärer
gå baklänges och jag står på vippen att blifva lika
fattig som en skåpråtta. Men nu måste jag påskynda
mitt giftermål med den intressanta flickan; hon är
nog kär i mig! Bah, kär! en fröken får ej blifva kär;
hon måste lyda sin hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
