Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktiga. Novell af Cajelanus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 284
»Men, min goda mor», sade Hilma, i det en blekhet
intog rodnadens ställe, »hvad menar ni? Jag älskar
ingen man och kommer troligtvis ej att göra det så
snart. Men hvem menar ni?»
»Baron Liljenkrantz, min dotter, han. . .»
»Baron Liljenkrantz!» utropade Hilma, i det hennes
ansigte blef så hvitt som ett lakan. Har han friat
till mig?»
»Ja, Hilma! Den ädle baronen älskar dig ömt, - han
kan ej lefva utan dig. Detta anbad bör ej sätta dig
i förlägenhet att välja; ty han har stora egendomar
och hans namn tillkännagifver en af vårt fosterlands
äldsta och ädlaste ätter; med ett ord: han är en
verklig ädling.»
»Tror min mor, att han är en verklig ädling?»
sade Hilma, ihågkommande händelsen med gossen. »Om
min mor tror det, så har min mor mycket misstagit
sig. En verklig ädling handlar ej så, som baron
Liljenkrantz.»
»Hvad i Herrans namn», sade modern, »säger du
flicka? Baron Liljenkrantz ej en verklig ädling!? Du
måtte hafva höga pretentioner på en ädling, då du ej
anser honom som en sådan!»
Hilma omtalade derpå händelsen med gossen, och slöt:
»Så handlar ej en verklig ädling.»
»Bah!» sade friherrinnan, i det hon föraktligt krökte
öf-verläppen. »Det gjorde han ganska rätt uti, som
gaf den der tiggarungen på pelsen. Aldrig slipper
man dessa odrägliga ungar, och lagen borde särskilt
taga hand om dem; en sådan der unge, hvad är det med
honom?»
»Min mor!» sade flickan, i det en bestämdhet målade
sig i hennes drag, som onekligen klädde henne, då
hon med fast röst fortsatte: »En sådan ’unge’, som
min mor sade, är dock en menniska och har känslor,
så väl som vi; en Gud vakar äfven öfver honom, och den
ena menniskan, hon må vara hög eller låg, är ej bättre
än den andra. Hvad baron Liljenkrantz angår, så anser
jag honom sämre än den arbetare, som med ärlighet
förtjenar sitt bröd och vandrar ostraffiigt.»
»Hilma!» utropade friherrinnan med likblekt ansigte,
i det hon sprang upp och ställde sig framför sin
dotter, hvilken ödmjukt sänkte sitt hufvud, »hvad
understår du dig att yttra? Baron Liljenkrantz sämre
än en arbetare! Han, som vore värdig att firas framför
alla andra, räknas af fröken von Rosen för intet! Men
der ser man vådan af att låta unga flickor af börd
lyssna till sentimentala åsigter, sådana som min
kära systers; hon kan väl vara bra i vissa fall, men
till uppfostrarinna duger hon icke, och jag börjar
nu bittert ångra, att du någonsin fått komma till
henne. Men det säger jag, Hilma, kom ej mer med några
sådana åsigter; för denna gång vill jag förlåta dig,
i förmodan, att du allvarligt öfvertänker hvad jag
nu framställt för dig angående baronens frieri, och
jag är öfvertygad om att du ser på din egen fördel
och lycka genom förbindelsen med en sådan man.»
»Min lycka!» sade den unga flickan. »Tror
verkligen min mor, att jag skulle blifva lycklig
med baronen? Nej! Ett äktenskap utan kärlek blir en
verklig olycka, och baronen kan jag aldrig älska. Och
min mor vill då verkligen bort-gifva sin egen älskade
dotter till denne man, som ser mig ut som det onda
samvetet personifieradt. Vid hans sida skulle jag
borttyna såsom blomman bredvid tisteln. O, min mor!»
sade hon, fallande på knä, »låt det ej gå så långt,
att ni tvingar mig. Jag vet väl, att lydnad för
föräldrar är barnens pligt; rnen då deras olycka
afses, tillräknar ej Gud barnen, om de handla emot
föräldrarnes önskan. Frivilligt gifver jag aldrig
baronen min hand, och om han är en sådan ädel man,
som min mor påstår, så skall han försaka mig, då jag
öppet bekänner för honom, att han skall skapa min
olycka, om han fordrar mig till maka, Haf förbarmande
med mig, min mor, och tvinga mig ej att bryta emot
mina barnsliga pligter.»
»Stig upp, egensinniga barn!» sade friherrinnan med
skarp röst. »Du skall blifva baronessa Liljenkrantz;
jag har gifvit mitt ord derpå, och hvad jag en gång
lofvat, det håller jag!»
»Äfven på bekostnad af min sällhet?» frågade Hilma
och vacklade likblek till en stol, der hon nedsjönk
med händerna för ansigtet.
»Din lycka!» sade friherrinnan med mindre skarp
röst. »Tänk endast, så afundad du skall blifva
som friherrinna Liljenkrantz! Och sådana rikedomar
sedan! Kan du ej kalla det lycka, oförståndiga barn,
då vet jag ej hvad.»
»Består lyckan i rikedom och rang?» frågade
Hilma. »Men under det jag så firas och beundras, så
får min mor se sin dotter aftyna dag ifrån dag, och
då skall min mor för sent ångra sin beredvillighet,
att lemna sin dotter åt en så godt som okänd man. För
min del har jag redan öfvervägt baronens anbud, och
skall uppriktigt säga honom, att jag ej kan älska
honom och således ej kan blifva hans maka.»
Friherrinnan hindrades att svara sin dotter på dessa
ord, ty en betjent inkom med postväskan på en bricka
och lemnade henne; men de skarpa blickarne sade den
stackars flickan, att här skulle kämpas en strid,
hvari kanske fåfängan skulle segra öfver oskulden.
Friherrinnan mottog väskan af betjenten, gaf Hilma en
liten guldnyckel med tecken att öppna densamma. Flera
bref och tidningar lågo deri, och deribland ett bref,
som kom ba-ronessans ögon att tindra, då hon läste
det. Hilma hade emellertid tagit en tidning och ögnat
deri, mera som sysselsättning än som nöje, då hennes
blickar träffades af följande från « Utlandet»:
De från arméen till Paris ankomna depescherna
innehålla bland annat följande:
»I sista drabbningen utmärkte sig i synnerhet en ung
svensk frivillig, vid nama Gustaf Ström, löjtnant vid
4:de infanteribataljonen, hvadan han af ofverbefälhaf
våren utnämdes till kapten; han bidrog i stor mån
till vår seger; är farligt sårad, dock ej utan hopp.
Lägret vid Sebastopol den 20 September 1855.
Pettissier.»
Utan att kunna göra reda derför, intogs den unga
flickan vid denna underrättelse af en besynnerlig
känsla, vare sig af medlidande mot de olycklige,
som der kämpade eller af att det var en landsman,
som der offrade sitt blod. Hon väcktes ur sina tankar
af moderns röst, som ljöd till den unga flickan,
störande hennes betraktelser:
»Här är ett bref från baron Liljenkrantz med
underrät-rättelse, att han i öfvermorgon kommer hit,
för att anhålla om svar. Lenma mig nu och öfvertänk
saken ännu en gång, innan du svarar baronen.»
Blek vacklade den unga flickan ut ur rummet, men
inkommen i det nästgränsande, nedsjönk hon på en stol
och utbrast i gråt. Hon led vid att se sig såld af sin
mor; men i bönen till Honom, som ser de betrycktas
tårar och hör deras suckar, vann hon styrka och mod
att kämpa; lugnad uppreste hon sig och gick med fasta
steg till sitt rum, der hon genast satte sig ned att
skrifva till sin moster: »Goda, älskade Moster!
Kom i öfvermorgon; här skall kämpas en hård
strid emellan pligten till föräldrar och
Gud. Kom och trösta din älskade systerdotter
Hilma.»
Hon kallade på Johan och lemnade honom brefvet,
sägande :
»Rid genast till Stomma med detta bref! Du få ej
dröja en minut.»
På Stomma satt kapten Grönstam, en gammal gråhårig
militär med yfviga mustascher och buskiga ögonbryn,
i sin stoppade länstol och, rökande ur sin stora
silfverbeslagna sjöskums-pipa, läste den nyss anlända
posten. Ett godmodigt leende låg utbredt öfver hans
manliga drag och han såg oändligt belåten ut.
I en annan länstol satt hans maka och läste i en bok,
som hon tagit på kaptenens stora och rika bokhylla,
der många värderika och praktfulla band funnos.
»Bravo!» utropade kaptenen och bortlade tidningen,
i det han tog sig en väldig pris ur sin stora
guldsnusdosa, »ännu har svensken mod i bröstet och
kraft i sina armar! Ser du, min gumma, en svensk
yngling har vid Sebastopol i franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
