Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktiga. Novell af Cajelanus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
arméen tjenat sig upp till kapten. Det är något att
göra efter för våra unga pojkar, hvilka tycka det är
bättre att sitta hemma i kammaren hos mamma, än att
i fält höja sitt fosterlands ära. Sådana pojkar, som
denne, tycker jag om; det är en pojke med hjertat på
rätta stället. Sådana äro värda någonting, och skam
i den, som ej hedrar en sådan man, som kämpar för en
god sak! Moskoviterna ha nog fått erfara, huru svenskt
stål biter, och det gläder mig, att de så grundligt
blifvit piskade. Yår unge landsman måtte ha utmärkt
sig mycket, efter det de franska depescherna särskilt
omnämna honom med beröm; fransmännen äro njugga på
sådant åt utländningar, och för att vinna deras bifall
måste man utföra beundransvärda bragder.»
»Hvad heter den ynglingen?» frågade kaptenskan.
»Jag skall se efter, jag har glömt det. - Hvad ser
jag! Gustaf Ström! Det kan ej vara någon annan än
inspektor Ströms på Ed son, som för fem år sedan reste
utrikes, för att söka sig tjenst i främmande land. Det
kan jag tro; ty det var alltid en rask och liflig
pojke, som ofta var här och lekte med mina vapen,
hvarvid han synbarligen fastade sig vid min stora
sabel. Som du påminner dig kom han i K:s skola vid 9
års ålder; då han var 18 reste han till akademien, der
han med heder tog sin studentexamen. Strax derefter
reste han till Hamburg för att söka tjenst, och på
dessa 5 år, han varit borta, har ej hans fader haft
mer än ett bref ifrån honom, och jag kommer ännu i
håg, huru ledsen den ädle gubben blef, då han deri
fick veta, att hans ende son ingått som volontär
i franska arméen, menande, att han så gerna kunnat
göra det här hemma. Nu skall gubben blifva glad, då
han får se, att hans son kämpat med heder och ära,
och jag vill genast resa till honom, för att glädja
honom med denna underrättelse.»
»Ja, gör det, min vän», sade hans ädla maka; »dröj ej
längre. Det är väl ovissheten, om sonen, som trycker
gubben, så att han alltid är sorgsen.»
En stund derefter satt kaptenen i sin lilla trilla
och körde med stark fart till Eds inspektorsboställe,
der han träffade den vördnadsvärde gubben Ström,
en reslig gestalt, med ett ädelt, vördnadsbjudande
utseende. Denne mottog honom med djupa bugningar och
införde honom i sitt rum, möbleradt med enkelhet och
smak. Kaptenen fattade den gamle inspektörens hand och
skakade den hjertligt, i det han med glädjestrålande
blickar sade:
»Gläd er, ädle man! Jag härtill er en fröjdefull
tidning: er son har utmärkt sig, som en svensk
egnar och anstår; han är kapten i franska arméen vid
Sebastopol. Läs här!»
Fadern satt stum; men då han läst depeschen, lyfte han
sina ögon mot himlen, sammanknäppte sina händer öfver
bröstet och sade, i det tårarne stodo i hans ögon:
»Gud, jag tackar dig, att du låtit min son blifva en
bra man och göra sitt dyra fosterland heder! - Tack
för er artighet, kapten Grönstam, att underrätta mig
om min son.»
Kaptenen lyckönskade honom i hjertliga ordalag till
hans lycka och tillade:
»Då er son kommer hem, hoppas jag att ni ofta besöker
Stomma.»
Och den lycklige fadern tackade Gud för sin lycka
och uppsände brinnande böner för sin sons välgång.
III. De oskiljaktige,
Med läsarens tillåtelse vilja vi gå ett halft år
tillbaka i vår berättelse och förlägga skådeplatsen
till den af fransmän, engelsmän och turkar inneslutna
och belägrade staden Sebastopol på Krimska
halfön. Staden, som ligger vid hafvet -. Svarta
Hafvet - har ett väl befästadt läge, i det starka,
höga vallar med torn och enskilta befästningar omgifva
den på alla sidor. I hamnen låg en del af den ryska
flottan; den franska och engelska utanför, så att
staden med sin besättning var på alla sidor omgifven
af fiender.
Ryssarne försvarade sig käckt, och tänkte ej på
att uppgifva staden med godo, så vida den ej togs
med storm, hvilket den sedan gjorde. Den ryske
öfverbefälhafvåren, general
Todtleben, gjorde många försök att tillbakadrifva de
mångtaliga ; fienderna, och blodiga träffningar
föreföllo, såsom vid Alma, Balaklava, Inkerman med
flera ställen, der alltid ryssarne fingo draga sig
tillbaka med förlust. Ryssarne skulle kunna hafva
bibehållit Sebastopol, så vida de haft fri
tillförsel; men vid Eupatoria lågo turkarne, hvilka i
många drabbningar besegrade j ryssarne samt hindrade
all tillförsel till staden. Brist, i förening med
fiendernas ofta upprepade anfall, gjorde, att Seba-|
stopol slutligen, den 8 September 1855, genom en
lycklig storm-i ning föll i de allierades händer.
Men äfven dessa ledo oer-! hör dt af frosten
samt af de förfärliga stormar, som rasa på i
Krim; menniskorna kunde med möda vara ute och
hela tält | bortfördes af orkanerna. Ovana vid
vinterfälttåg, som fransmännen, detta söderns folk,
voro, ledo de mycket. ; Dagen före slaget
vid Balaklava suto i ett tält, som tlll-
! hörde fjerde franska infanteribataljonen,
fyra officerare och j rökte sina cigarrer vid
en eld, som de uppgjort midt i tältet. Egentliga
samtalet handlade om kriget, och öppet
Önskade dessa martissöner, att det snart måtte
få ett slut, så att de kunde återvända till det sköna
hemlandet. Men snart var sam-| talet slutadt,
och tystnaden i tältet afbröts endast af enstaka j
ord, såsom: F-dt kallt! Ruskigt väder! Anamma de
ryssar-I ne! m. m. Hvar och en grubblade troligen
på den kommande | dagen, som skulle afgöra så
mångas öde. Yemodiga känslor S uppstego i dessa
unga krigares bröst, och ofrivilligt undsluppo |
dem suckar, ilande till hemmet, till föräldrar, maka,
älskarinna. En stor, en helig känsla intager alltid
krigaren i de ögonblick, ! då han förbereder sig
till kamp. Då, om ej förr, påminner j han sig
sitt förflutna lif och sänder mången suck, mången
bön ! till fadern der ofvan.
j Hvem vet hvad som rörde sig i dessa
krigares bröst, der
de suto stumma, blickande på den snart förkolnade
elden? Den kommande dagen var naturligtvis deras
tanke och deras hopp. Många skulle då gå till ett
annat land, der ej strid mera är; många skulle vinna
befordran.
»Men, Gustaf, huru vet du, att vi i morgon få
drabbning?» | frågade en af krigarne, en ståtlig
man, en yngling, som satt vid ena sidan af tältet,
med armarne korslagda öfver bröstet. Hans höga, smärta
gestalt var kraftfull och smidig. Att han var
fransman, skulle man tagit för afgjordt, då man hörde
honom på den ypperligaste franska svara: »Då jag för
en timma l sedan kom ifrån löpgrafven, hörde jag af
marskalkens adjutant, j att ovanliga rustningar
förehades af ryssarne och att vi tro-’, ligtvis i
morgon kunde vänta strid, till och med i natt», om
! man ej noga betraktade hans rent nordiska drag;
ty de Ijus-| blå, ovanligt vackra ögonen, de ljusa
lockarna och denna höga j fria panna utmärkte nordens
son. Det var också Gustaf Ström, j hvilken, sedan
han i Hamburg ej fått någon plats, såsom vi j af
det föregående sett, ingått såsom volontär i franska
arméen j och nu hade tjent sig upp till löjtnant.
| Han var en värdig typ för den svenske
mannen, »hög och
l smärt som tallarne i norden». Han rörde sig med
beundrans-
j värd ledighet, och om någon passade till
krigare, så var det
j han; han var ståtlig i sin officersuniform.
En okuflig vilja
\ och stränga grundsatser tillika med mildhet och
menniskokär-
! lek, voro de utmärkande dragen hos denne
yngling, och han
hade till fullo vunnit alla sina kamraters aktning
och kärlek.
Den, som en gång sammanträffat med honom, måste
beundra
hans lediga konversationssätt och skarpa
omdömesförmåga.
Ehuru man kunnat tro, att han, snart sagdt,
uppfostrad i fält
i bland de lättsinniga fransmännen, skulle insupit
deras åsigter,
j stod han dock fast vid sina, af den älskade fadern
inplanta de
| lärdomar. Hans första steg på den militära banan
voro tunga
! och mödosamma. Kamraterna, hvilka i honom sågo
en oerfa-
! ren yngling, som de lätt kunde leda, hvart de
ville, försökte
på alla möjliga sätt att förmå honom till att
deltaga i deras
l upptåg och lättsinniga sällskaper. Men han undvek
dem, när
han kunde, och då tjensten tvingade honom att
sammanträffa
med sina kamrater, såsom vid revyer, möten o. s. v.,
så drog
han sig så fort som möjligt undan, framtog då sin
lilla bibel,
i som han fått af sin far, och läste deri med
andakt; ty han
l var sina fäders tro af hjertat tillgifven.
Han kallades allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
