Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktiga. Novell af Cajelanus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida, och omkring denna grupp upplågade en het
kamp. De ännu osårade af de fyra slogos med största
tapperhet och afhöll hvarje fiende från att närma
sig. Tvenne bärare ankommo, som på en af bajonetter
förfärdigad bår bortburo den sanslöse Wilhelm. Gustaf
var sjelf så svag af blodförlust, att han knappast
kunde hålla sig uppe; men med stor ansträngning
lyckades han öfvervinna vanmakten, ryckte upp sin
näsduk, gaf den åt en soldat, hvilken virade den om
armen, så att blodflödet stillades, och begaf sig
åter in i tumultet. Den ene af de fyra hade fallit,
genomborrad af en kula i högra benet; den andre,
ehuru äfven svårt sårad, fortsatte dock kampen,
stödjande sig på marken med ett knä. Då Gustaf
ankom till platsen, började fienderna småningom
att draga sig tillbaka, men i det samma framsprang
en hög rysk officer och med honom en massa fiender
och började å nyo den aftagande striden. Ifrån det
striden förut varit het, blef den nu förtviflad;
allt hängde på ett hår. Ryssarne hade kringgått
fransmännen och angrepo dem i ryggen. Bröst emot
bröst kämpade man i ursinnig förbittring; ryssarne
började att vinna, men fransmännen försvarade sig
som lejon. Äfven sina begge andra sårade kamrater
fick Gustaf lyckligt förda ur striden, men sig sjelf
skonade han icke. Med förviflans mod, ej gifvande
akt på smärtan i sm genomskjutna arm, fattade han i
pipan af ett gevär och utdelade slag till höger och
venster, så att fienderna tumlade om hvarandra. En
rysk soldat, som såg, att detta ej gick bra för hans
folk, afsköt mot Gustaf en kula, som afslet mössan
och snuddade vid hufvudet. Nära bedöfvad, vacklade
han och skulle fallit, om ej en soldat emottagit
honom i sina armar. Men återigen repade han sig och
försvarade sig, så godt hans uttömda krafter tilläto,
mot de hugg, som haglade från alla sidor. Det såg
mörkt ut för fransmännen; tum för tum trängdes de
tillbaka, rnen ej ohämnade, ty soldaterna, som alla
älskade de fyra kamraterna och i synnerhet Gustaf -
ty han var alltid mild och god emot dem - värjde sig
förtvifladt och hämnade i fullt mått sina kamrater, de
fallne. Allt mer och mer aftogo de kampandes krafter,
under det ryssar-nes anträngningar fördubblades, och
fransmännens nederlag var i deras ögon oundvikligt,
då ett dånande hurrarop plötsligen höjde sig bakom
ryssarne. På alla öfriga platser hade fransmän och
engelsmän lyckligt bekämpat sina fiender och angrepo
nu förenade de återstående. Inom kort var striden
afgjord till de allierades fördel, och ryssarne
flydde skyndsamt inom sina förskansningar. I det
samma hurraropet höjdes, träffades Gustaf af ett
förfärligt sabelhugg i hufvudet, så att han sanslös
neddignade, öfversköljd af blod. Huru länge han
legat der, visste han ej; ty då han tredje dagen
efter drabbningen åter fick sin sans, låg han på ett
fältlasarett, med ombundet hufvud och arm. Så snart
han vaknade, frågade han genast, huru striden gått,
och fick till svar af en läkare, att ryssarne voro
slagna. Då nickade han belåtet och försjönk åter i
dvala, som varade länge. Då han uppvaknade derifrån
var han litet bättre, som han tyckte, och försökte
resa sig upp, men nedföll vanmäktig. Bredvid honom
lågo hans tre kamrater, äfven svårt sårade, men ej sä
som Gustaf. Wilhelm hade fått en kula genom sidan och
var mycket matt och medtagen; de två andra hade äfven
svåra sår och kontusioner. De sväfvade länge mellan
lif och död; men slutligen segrade ungdomskraften,
och Wilhelm och hans två kamrater uppstodo snart från
sina läger och helsades med glädje af sitt regemente,
vid hvilket de blefvo utnämda till kaptener. Gustaf
ansågs länge för dödens säkra rof, och det var
rörande att höra, huru både officerare och soldater
hvarje dag efterfrågade hans tillstånd. Hans tre
kamrater suto beständigt, så snart de ej voro på
tjenstgörning, vid hans sida och tröstade honom,
så godt de förmådde. Gustaf var lugn, oaktadt de
förfärliga plågor han led, och motsåg sitt slut
med stilla undergifvenhet. Ofta såg man soldater
grupperade omkring de tre vännerna, då de kommo ifrån
den sjuke, frågande om hans tillstånd, och mången
tår fälldes obemärkt af de barska krigarne.
Mina läsare! Har någon af eder varit på besök i
ett fältlasarett, så kunnen j ej annat än rysa,
då j erinren eder tillståndet der. Sen dessa arma,
förtviflade män, kanske för
en dag, en timma sedan fulla af kraft och lefnadslust,
nu, i en blink ofärdiga och lemlästade, förda till ett
sådant sjukhus, der de många gånger måste förgås af
vanskötsel. Ut i striden gingo de med förtröstan till
seger och med hopp att komma oskaclde ur den samma,
och föras derifrån med brustna blickar, förlorade
armar och ben, genomsållade af kulor och genomstungna
af bajonetter, finnande döden fjerran ifrån det
kära fosterlandets kuster, fjerran från föräldrar,
maka, barn, älskarinna och vänner. Se eländet der,
säger jag, och du skall i ditt hjerta förbanna
dessa hjertlösa herrskare, hvilka för en nyck, ett
ord, som går deras värdighet för nära, ställa emot
hvarandra tusentals menniskor, för att slagtas och
marteras. Den, som vill betrakta eländet i dess högsta
grad, han skall besöka att sådant fältlasarett.
Och på valplatsen, huru ser der ut? Öfverallt hör
man qvidan, suckan och jemmer; somliga upphäfva
förfärliga verop och utstöta förbannelser emot både
Gud och menniskor under plågornas yrsel; andra åter
försöka att, så fort sig göra låter, släpa sig till
någon plats, der de möjligtvis finna vänner och
kunna få sina sår förbundna. Många, ja tusental
blifva under dessa bemödanden krossade af hästar,
kanonvagnar, ja, till och med trampade till döds
af egna kamrater, hvilka marschera öfver dem. Och
hvad lindring hafva dessa arma menniskor för sina
plågor? Jo, eländet öfverallt! Under trumhvirflar
utandas de sin sista suck, och under trumhvirflar
begrafvas de. Förstörelsen råder öfverallt; jorden
uppristad af infanteriets och kavalleriets tramp,
träden nedbrutna och splittrade! Artilleriets bana
är mest fasansfull: kullstjelpta kanonvagnar, och der
bredvid hästar och menniskor krossade! Och, till råga
på all olycka, marodörer, som plundra de sårade och
gifva dem dödshugget, om de visa tecken till lif! Så
ser ett slagfält ut efter en strid. Detta är en svag
målning; endast den, som varit åsyna vittne till en
slagtning, kan måla den med lifligare färger.
En dag, då Gustaf var så pass återstäld, att han
ombäddad kunde sitta uppe, frågade han Wilhelm,
huru det gick för de allierade.
»Bra», svarade den tillfrågade, »i går föll
Sebastopol, och nu hafva vi snart fred och få
återvända till vårt dyra fosterland, och du till ditt
älskade Sverige!»
»Nej!» utropade Gustaf »har Sebastopol fallit? Och
i går! Striden var väl het?»
ȁh nej, icke som vid Balaklava. Ryssarne gjorde
tappert motstånd, det är onekligt; men de, så väl som
vi, voro försvagade; det var väl, att de ej hade reda
på vår svaghet, ty då hade vi varit olyckliga. Hade
de blott ett par timmar till fortsatt kampen, hade
vi varit förlorade.»
»Fjerde regementet var väl med?»
»Ja, men vi hade nu fått vår plats öster om
Malakoff-tornet; vi voro så utmattade och medtagna,
att vi ej stort kunde uträtta, utan stodo mest
som reserv. Omkring Mala-koff-tornet var striden
blodigast; fyra gånger drefvos vi tillbaka, men den
femte lyckades det, och med Malakoff föll staden.»
»Gud vare lof, att vi då snart få fred!» sade
Gustaf. »Men jag tror ej, att jag mera får återse
fädernejorden. Skulle jag finna min död här, så skrif
hem till min far och underrätta honom i så skonsamma
ordalag som möjligt om mitt slut.»
»Du får ej dö, Gustaf!» sade Wilhelm, i det han såg
på sin vän med tårade blickar, »du måste lefva för
mig och ditt fosterland.»
Läkaren kom nu och afbröt samtalet med den
tillsägelse, att Gustaf ej längre fick anstränga
sig. Kort derefter aflägsnade sig Wilhelm, sorgsen
och förstämd.
Wilhelm var ende sonen till grefve de Charny och hade,
som vi veta, helt ung kommit in på regementet och der,
på grund af Gustafs ädla handlingssätt, fattat en varm
och broderlig vänskap till denne. Gustaf återgäldade
honom med sin varma, trofasta vänskap, och så knöts
emellan dessa båda ynglingar ett vänskapsförbund,
som endast döden kunde upplösa.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
