Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXIII. Gustaf IV Adolfs friarefärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 290
kejsarinnan fortfarande den person, åt hvilken
konungen vid l denna första mottagning företrädesvis
egnade sin hyllning, och l Gustafs säkerhet och
utomordentliga takt förundrade så den j eljest oftast
oöfverträffliga verldsdamen, att hon glömde pre- \
sentera sitt hof för honom, samt uppriktigt tillstod
för Sveriges ministerresident, den förträfflige
gamle Stedingk, att konungen ’. så intagit henne,
att hon kände sig tjugo år yngre samt vore j riktigt
förtörnad öfver, att så ej verkligen var.
Hvad hertigen beträffar, antog han vid detta
tillfälle, likasom esomoftast, då det gällde
att öfvervinna en viss förlägenhet, tonen af en
ärlig sjöman, en rättfram krigsbuss, som, för j
att nyttja en samtidas ord, alltjemt, så att säga,
vände bredsidan till och »konverserade kartescher».
Men detta manér behagade kejsarinnan väl, och hon
komplimenterade både hertigen j och Reuterholm
särskildt för deras utseende, hvilket troligen l
också var det enda hos dem, som hon kunde tåla.
Om de begge Löfvens uppvaktningar berättar en
fransman, som borde vara opartisk, att de svenska
ädlingarne, särdeles grefve Fabian Fersen och friherre
Stedingk, trots en viss stel- \ het, imponerade
långt mer än hela skaran af ryska ministrar, |
gunstlingar och kneser, ehuru bland dessa märktes
den vackre Zouboff och furst Baratillsky,
hvars savoir-vivre stode öfver | allt beröm.
Strax efter presentationen slogos dörrarne upp
till den svåröfverskådliga, bländande balsalen.
Konungen dansade ; först med storfurstinnan Elisabeth
och hertigen med storfurstinnan Anna, hvarefter
dessa prinsessor bevärdigade excellenserna Reuterholm
och Stedingk med hvar sin menuett.
För aftonen och natten var allt idel lustbarhet
och förtjusning. Den gamla kejsarinnan hämtade sig
småningom, och ; öfverträffade nu sig sjelf.
Den obetydligaste person af den i svenska
uppvaktningen erhöll något smickrande bevis af
hennes uppmärksamhet. Åt en hvar gaf hon sin hand
att kyssa, och detta vedermäle af gunst blef mången
af de stackars pagerne l så kärt, att man kan säga om
flere bland dem, att de sedan l under hela sin
lifstid alltför ofta förde czarinnans hand på
läpparna.
Med afseende på storfurstinnan Alexandra är det oss
ett nöje att helt och hållet citera med händelsen
samtida författare, hvilka, såsom ögonvittnen,
kunnat åt sin förtjusning gifva ett målande,
lifligt och sant uttryck. Stedingk nämner i sina
anteckningar, att Alexandra »var af en strålande
skönhet, som gjorde det leende, hvarmed hon närmade
sig Gustaf AdolfJ dubbelt älskvärdt. Hennes växt» -
fortfar han - »var sylfidisk, i hennes gång, hennes
ställning, hennes åtbörder ett behag, en harmoni,
något, jag vet icke hvad, som hade kunnat komma
en gubbes hjerta att slå hastiga slag. Hon ägde
ett naturligt snille, kunskaper, det intagande och
förvånande, som åtföljer känslofulla och högsinta
naturer.» I »Memoires Secrets» skil- ! dras hon ännu
närmare såsom, ehuru blott fjorton år gammal, j redan
stor och fullvuxen, med ett utseende af majestät,
mil-dradt af alla hennes ålders och köns behag,
regelbundna drag, i bländande hy, blondt hår samt en
panna, hvarpå oskuldens och uppriktighetens gudomliga
stämpel syntes påtryckt. Hennes förstånd, hjerta och
talanger motsvarade fullkomligt detta yttre, j
Hvad under om, när de båda unga, enligt Katharinas ut-
j tryckliga vilja, ständigt lemnades åt hvarandra,
ostörda af eti- j kettens tvång, allt, hvad i
uppfyllandet af kejsarinnans favorit- j plan berodde
på kärlekens utslag, gick alldeles förträffligt. Un-
j der en spatsergång i en af trädgårdarne till
czarinnans många \ palatser framställde sig Gustaf
Adolf formligen såsom friare, j och det var Katharina
sjelf, som i glädjen uppmuntrade de j unga älskande
till den första kyssen. Konungens varma tack- :
sägelser för detta bevis på ett slags moderlig
tillgifvenhet hos i den allsmäktiga missledde
emellertid henne till den öfvertygelsen, att han,
såsom nu mera kär till passion, icke skulle äga någon
tanke för annat än uppfyllandet af sitt hjertas
enskilda ! åtrå; och, drifven af fåfänga, eller
hysande någon hemlig plan ! att söndra konungen från
hans folk, eller förskaffa sig sjelf en \ viss makt
öfver honom i hans familjelif, fattade hon det be- j
slut, att för den blifvande drottningen i åtskilliga
afseenden j fordra mera, än henne från början
blifvit förunnadt enligt poli- : tikens domslut.
l
Ty under det de älskande blott drömde om stundens
och framtidens lycka, hade statskonsten, oftast så
fiendtlig mot hjertats önskningar, icke hvilat utan
tvärtom arbetat så mycket flitigare, som den tycktes
kunna fullständigt harmoniera med dessa. Reuterholm
och Stedingk underhandlade med Ostermann, Zouboff
och Markoff dels om prinsessans hemgift, som utsattes
till trehundratusen rubel om året, jemte något öfver
en million samma mynt, af Ryssland icke inbetalade
skuldförbindelser, som nu oförtöfvadt skulle
honoreras, dels äfven om långt mera vidtutsväfvande
vilkor, hvilka sorgfälligt hemlighöllos. Bland dessa
namnes emellertid af trovärdig person, att Ryssland
skulle garantera Sverige besittningen af Norge. Med
afseende på parets olika religionsbekännelser tvistade
man länge och väl, men slutligen kom man till den
formligt och klart uttryckta fastställelsen, att
Alexandra skulle i ett enskilt kapell i Stockholms
slott, fritt och otvunget, få utöfva sin andakt
enligt den grekiskt-katholska ritualen, hvaremot hon
måste, så snart allmänt antagen plägsed eller etikett
fordrade hofvets närvaro vid allmän gudstjenst, öppet
deltaga i den evangeliskt-lutherska trosbekännelsens
ceremonier. Med dessa vilkor förklarade sig såväl de
svenska som de ryska fullmäktige flerfaldiga gånger
fullkomligt nöjda. Ändtligen utsattes Lördagen den
21 September 1796, till att blifva trolofningens dag.
Man berättar, att Gustaf Adolf, som med alla de goda
sidor, han under dessa händelser visade, likväl
äfven röjde ett och annat spår af denna, för hans
folk och honom sjelf sedermera så olycksbringande,
envishet, som förvärfvat honom vedernamnet af Carl
XII:s karikatur, en afton företagit sig att inför
Katharina på det lifligaste framhålla den evangeliska
bekännelsens obestridliga företräden, samt blotta den
grekiskt-katholskas relativa brister, och detta i en
så docerande ton, att kejsarinnan, något stött häraf,
velat äfven i sin ordning gifva konungen en liten
lektion.
Vare härmed huru som helst, trolofningsaftonen klockan
7 samlade sig hela den kejserliga familjen i Tauriska
palatsets största festivitetssal och afvaktade der,
omgifven af det ryska hofvets förnämsta dignitärer,
konungens ankomst, som skulle inträffa en half timma
sednare. Men till honom, som redan, jemte hertigen och
den öfriga uppvaktningen, var färdig att infinna sig i
det rum, der akten skulle förrättas, skickades i sista
stunden från Katharina personligen en uppsats, som
tillförsäkrade den blifvande drottningen fullständig
religionsfrihet och oberoende i utöfvandet deraf.
Ett sådant steg måste vara så mycket mera
förödmjukande för konungens stolthet, som han på sin
heder förbundit sig att uppfylla de redan gjorda
öfverenskommelserna i detta ämne. Till olycka för
Katharinas egna planer, hade hon till sändebud vid
detta tillfälle utsett Markoff. Hade hon lemnat
Zouboff detta förtroendeuppdrag, är det möjligt, att
dennes skick och hållning gjort ett mindre vidrigt
intryck, t}* oaktadt sin obetydlighet, som var känd
och erkänd, ägde denne ett utmärkt angenämt och fint
sätt att vara. Markoff var deremot stämplad med ett
markattsutseende, som fullt motsvarade hans lömska
karakter och fjeskande, inbilska hållning, likasom
allt hos honom derjemte bevisade, huru barnslig den
föreställning är, att man icke kan vara på samma gång
en dålig menniska och en dålig diplomat,
Konungen tillbakavisade honom med ett utbrott af
ohejdad vrede, och Markoff - såsom det påstås,
mutad af danska hofvets utskickade - aktade sig
noga för att inför kejsarinnan mildra svarets skarpa
ordalydelse. Hon lät då anhålla blott om en skriftlig
förbindelse, att konungen skulle hålla sitt gifna ord
- en ny och bitter förolämpning, som bragte Gustaf
till det yttersta. Förgäfves förmanade hertigen,
bad Reuterholm, knäföll Stedingk - konungen höll sig
till 1604 års mötes beslut, ställde sitt samvetes
frihet högre än sin persons, hvilken man ansåg genom
hans trots kunna kastas i fara, och förklarade,
att hans ord vore kungsord, men att han icke vore
van att skrifva reverser rörande tro och lofven. Man
varnade honom för ett oförtöfvadt affordrande af hans
värja, för otvifvelaktigt fredsbrott, för upplopp i
Stockholm, myteri i arméen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
