Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om qvinnans utvidgade rättigheter. Betraktelser af Veritas - Säfsparfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dygder och behag - men härvid tänker man sig alltid
den unga, vackra qvinnan. Den gamla och Ma tänker
ingen på; nej, för all del, så tokig kan ingen vara,
att föreslå en skål för henne! Ytan gäller först och
främst, och om denna är vacker, så målar inbillningen
sig derunder idel dygder och fullkomligheter;
hänförelsen ger sig luft i både rimmade och orimliga
utgjutelser - men, tiden, som ingenting skonar, går
framåt på sitt härjningståg, och en dag står denna så
lofprisade qvinna der, gammal, ful och dertill kanske
ogift. Slut med loftalen från herrarnas sida - de
antaga nu, att alla de herrliga inre egenskaperna, som
de förmodade hos den unga, vackra flickan, rymt sin
kos tillika med ungdomen och skönheten; »engeln» har
nu blifvit »en gammal, odräglig käring», som de sky
värre än pesten. Ligger det rättvisa och klokhet uti
ett sådant beteende å männens sida, och hurudan skall
qvinnans karakter blifva, då hon först öfverdrifvet
berömmes och sedan lika grundlöst klandras?
-^~__
Man har sagt, att kunskaper skulle skada qvinnans
hjerta. Hafva de då skadat männens? och, om så
icke är, hvarför skulle hennes vara mera i fara
än hans? Hemmet är visserligen qvinnans bästa
verkningskrets och den hon äfven helst väljer, men,
såsom ett kommande slag-tes värdiga uppfostrarinna,
måste hon nödvändigt äga omdöme och kunskaper,
fast vilja och rediga begrepp. Dessutom kunna ej
alla qvinnor blifva gifta, och som anlagen äro
hos menniskan af så oändligt olika beskaffenhet,
bör hon hafva tillfälle att uppodla och till det
allmännas bästa använda de gåfvor, hvarmed försynen
henne utrustat. Ingen kan väl bestrida, att kunskaper
förädla, och således måste en verkligt bildad qvinna
äfven vara en god, gud-fruktig och sedlig qvinna. Det
är också er-kändt, att ju mer man
lär, desto mer inser man
Säfsparfven,
sin egen obetydlighet och
huru mycket, som ännu återstår att veta, - således
måste den bildade qvinnan äfven blifva en blygsam,
anspråkslös, allvarlig qvinna.
Frukta ej, att hon skall välja ett yrke, hvartill
hennes kropps svaghet vanligen icke passar - jag
säger vanligen, ty
ibland ser man exempel på qvinnor, som hafva lika
stora kroppskrafter, som någon karl, och hvilka
äfven veta använda dem. Blott undantagsvis och
genom utomordentliga omständigheter skall hon blifva
krigare, sjöman, grufarbetare, smed och dylikt. Jag
ser intet löjligt uti att försvara sitt fosterland
och sitt hem, såsom Jeanne d’Arc och Polens qvinnor
gjort, och hvad det beträffar, att vara sjömän och
grufarbetare, hafva tidningarne upplyst oss om, att
äfven detta går an för qvinnor, utan att de derföre
blifvit det minsta föraktliga. Men, som sagdt, blott
i ovanliga fall egnar sig qvinnan åt dylika värf,
och mannen behöfver således icke i förväg utskratta
och förhåna henne för någonting, som blott sällan
kommer i fråga och som aldrig han blifva något hvarken
löjligt eller förnedrande.
Man förutsätter, att qvinnan, genom att erhålla en
manlig uppfostran, skulle blifva djerf och oqvinlig
i sitt sätt, förlora sitt medfödda behag och sin
blygsamhet, men hvarigenom bevisa
allt detta? Emanciperade qvinnor - dermed
menas väl egentligen karlaktiga fruntimmer,
d. v. s. sådana, som äflas att likna männen i deras
olater – finnas visserligen, och de äro en högst
obehaglig företeelse samt förlöjligas och klandras
rättvisligen. Men, å andra sidan, är det ej heller
ondt om fruntimmersaktiga karlar, d. v. s. sådana,
som äga de fel, hvarför man, vanligast beskyller
qvinnan: fåfänga, svaghet, pjunkighet och veklighet,
och dessa personligheter äro fullt ut lika obehagliga
och löjliga. Sålunda äro könen äfven i det fallet
jemn-goda, liksom det icke kan falla någon förnuftig
menniska in att skrifva denna löjliga missriktning
på lärdomens konto.
Enligt min åsigt kan ingen menniska få för många
kunskaper: - "lärdomen är ej tung att bära» - och
ingen lifslängd räcker till att utforska allt hvad
stort och skönt, Skaparen fram-bragt, allt lärorikt,
som
finnes inom naturen, konsten och historien. Må
vi derföre alla, män som qvinnor, lära så mycket
vi hafva förmåga och tid att fatta och, fulla af
beundran öfver det skapades skönhet och fullkomlighet,
prisa Skaparens storhet, på samma vi inse vår egen
obetydlighet.
Säfsparfven.
Säfsparfven (Emberiza Schoeniclus) är 6 tum 2
linier lång. Emellan vingspetsarne mäter han 9
tum. Honan är 3 till 5 linier kortare. Hos hanen
äro hufvudet och strupen svarta. Från näbbroten
löper ett hvitt streck till skuldrorna och förenar
sig här med ett halsband af samma färg. Ryggen,
skuldrorna och vingtäckarne äro svarta med
rödbruna eller rostgula fjäderkanter. Öfvergumpen
är askgrå. Bröstet, magen och undergumpen äro
hvita, sidorna gråaktiga med långsgående svartbruna
streck. Hos honan är hufvudet brunt, halsen smutsigt
hvit och omgifven af fläckar. I höst-drägt har
hanen mycken likhet med honan. Iris är brun, näbben
svartaktig, och fötterna äro mörkt gråbruna. Säfsparf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
