- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
299

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jagt på Tosterön. Minne af en utflygt 1866

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

––-299––-

disets lustgård skulle saknat Stockholms
rännstenar. Vid första försöket att fästa hans
uppmärksamhet på landskapspartier, som väckte min
förtjusning, blef jag tillräckligt afkyld, för att
icke vidare fortsätta, utan öfverlemnade jag mig i
stället åt ett stilla betraktande af de täcka nejder,
vi genomforo. Assessorn njöt på sitt sätt -han somnade
och sof, tills vi kommo fram till Strengnäs.

Morrarfjärdens bassin begränsas på två sidor af
Toster-och Tynnelsöarna; norrut är den förenad
med de fjärdar, hvilka, sköljande Uplandslandet,
genom Agnesund stå i förbindelse med fjärdarna mot
Westeråskanten. Behöfver jag väl säga, att »Morrarn»,
öfversållad med holmar, som den är, och ägande de
täckaste stränder, är en af de vackraste fjärdar,
man gerna kan önska sig att få se? Och behöfver jag
förutskicka det påståendet, att Tosterön är en af de
skönaste bland Mälarens många sköna öar?

Skiljande Strengnäs- och Morrarfjärdarna från
hvarandra, är Tosterön en af dessa punkter, dem man
endast undantagsvis någon gång påträffar och der man
finner, att naturen liksom njutit af att tyst och
hemligt utströ sina rikaste skatter af paradisisk
fägring. Detta gäller dock endast öns yttergränsor,
Mälarens stränder, med deras ekbevuxna ängar och
hagar, deras utskjutande uddar och inträngande vikar.

Det inre af ön är så vildt och skrofligt, har en så
bergig och ovänlig natur, att man der kunde tro sig
försatt midt i ett af våra mest brutna, vilda och
öfvergifna skärgårdslandskap, så vida ej den stora
-skogen rundt omkring en vittnade, att man befann sig
långt från de all växtlighet qväfvande hafsvindarna.

Många af Mälaröarna hafva, med undantag af
vegetationen, delvis ett utseende, som mycket påminner
om den yttre skärgårdens ödslighet och vildhet. Höga,
otillgängliga berg med svindlande branter, lodrätt
stupande mot sjön, ser man som oftast. Men emellan
och i skyddet af bergen finner man också nästan
alltid inbäddade de täckaste dalar, öfversållade
med den nordiska sommarens alla mångfärgade rosor: -
vackra idyller, genomandade af den rikaste fägring
och poesi, midt ibland vilda ättestupor och mörka,
sekelgamla furuskogar!

Tosterön företer, så att säga, en trogen profkarta
öfver Mälaröarnas natur. Midten af ön höjer sig till
100 å 150 fots höjd öfver Mälarens vattenstånd. Åt
Strengnässidan (öns Sydvestra) sänker den sig mot
sjön i jemn sluttning, barrskogen och bergen -
med undantag af en och annan plötsligt uppskjutande
klippspets eller stenas - försvinna, täcka dalar med
bördiga fält och ängar möta ögat, och lummiga ekar
spegla sina kronor i de yra, glittrande böljorna.

Andra sidan af ön bibehåller, med få undantag,
karakteren af vildmark ända fram mot stranden af
Morrarfjärden, samt stupar slutligen i korta, branta
afsatser i sjön.

Hvad ön sjelf der saknar i behag, ersattes i rikaste
mått af de undersköna utsigter, der erbjudas från
åsarna och bergstopparna - först öfver fjärden till
Tynnelsö, hvars gamla slottsruin, lik en lemlytt
vålnad från medeltiden, höjer sig dyster och
allvarsam midt i den mest glada och soliga natur;
dernäst till Selaöarna och sedan till de tusende
mindre öar och sund, som ligga strödda och slingrade
om hvarandra, ända tills de sammansmälta med skuggorna
af Uplandslandet, hvilket, likt en blåaktig molnstod,
höjer sig vid horisonten i fjerran.

På denna sida af ön finnas de bästa jagtmarkerna,
och det var der vi skulle försöka vår lycka.

Innan gryningen den 11 voro vi på benen. Assessorn var
svår att få väckt och var ännu svårare att få upp,
sedan han väl blifvit vaken. Det nödvändiga i att
stiga upp så tidigt och utsätta sig för den fuktiga
nattluften, kunde han ej inse.

Sedan jag förnyat en minnesvärd bekantskap med
»Skötta, Muffa och Pan» - denne sednare en långbent,
glosögd, stubbig stöfvare,» som brukade hålla ut
dygnet rundt» - alla tre uppstämmande glädjetjut öfver
att ändtligen få göra något, vände vi våra steg åt
skogen.

Vi voro fyra: vår värd, en skogvaktare från en
närbelägen egendom, assessorn och jag.

Vädret lofvade att blifva gynnsamt för Jagten. Marken
var fuktig efter de föregående dagarnas regn, dock
ej till skada; solen hade ej bäddat under sig qvällen
förut, men svvorna

| flugit högt; dimman låg tät och nedtryckt öfver
ängarna, några rifningar i hennes duk antydde, att
hon ämnade sänka sig ännu mer, och himlen hvälfde
hög och lätt sin molnfria rund öfver den i slummer
och drömmar försänkta nejden.

Ej ett lif rörde sig i skogen; allt låg tyst och dödt.
Nat-

I ten var ljum och stjernorna nedsände
tillräckligt ljus, så att

vi kunde leta oss fram öfver gångstigen, som, stenig
och ojemn,

slingrade sig emellan stammarna af de höga
träden, hvilka

stodo der i sin hemlighetsfulla tystnad, liksom
lyssnande till an-

! dehviskningar eller »väntande på ett ord, som aldrig
blir uttaladt».

Skogens underliga, allvarsamma, ljudlösa skymning
tränger

med makt inpå sinnet och stämmer dess strängar
till vemod

och ytterlig känslighet. Fantasien \borj ar sitt
lifliga arbete och

i fyller snart mörkret med öfvernaturliga skapelser,
och för dess

syn framskymta mellan stammarnas djupa skuggor
skaror af

| gåtfulla väsen.

i På sådant sätt föddes dri/adernas slägte,
gnomerna och

l skogstrollen, på sådant sätt skola de fortlefva för
sinnen, som ! endast förmå söka bilderna och uttrycken
för sina ingifvelser | bland skuggorna och ej kunna
höja blicken öfver dem mot det | allt förklarande
ljuset.

| Samtalet kom snart i gång.
Det rörde sig naturligtvis

kring Jagten. Den gamle skogvaktaren - dock ännu ej
långt | inpå femtiotalet - hade jagat i trakten i
»sex och tretio år» i och hunnit fälla månget vildbråd
och samla många historier j under den tiden.

För en jägare gifves det knappast något större nöje,
utom Jagten sjelf, än att berätta jagthistorier
eller höra sådana be-I rättas. Skogvaktaren var
icke något undantag i detta fall. j Hvarje däld,
hvarje kolbotten eller annan liten öppning i skogen,
hvarje backe, som vi passerade, var honom en
gammal bekant och stod i förbindelse med någon
tilldragelse i hans flydda jägarlif.

| »Dervid korsvägen», sade han, »har jag
knäppt några ha-

| rar i min dar. Jag sköt också min första der.
Det var den

| segaste, jag råkat ut för. Jag hade en gammal
stöfvartik den

tiden, som var mycket qvick och säker i näsan,
men fasligt

senfärdig i benen. Gosse hade riktiga
goddar med henne.

Ja, drefvet gick, hyndan dunkade och snodde uppe i
Sundby-

| skogen, och jag trodde, haren var långt borta -
si jag var

| ovan ännu då, - men ett tu tre kom han hoppandes
framom

stenröset der till venster och satte sig
midt på vägen rakt

framför mig. Jag hade inte tio stegs håll och var
ej sen att

| fyra af. Men när jag sprang fram, låg der några
luddtappar,

i ingenting annat. Hyndan kom och det bar af igen
den gamla

lofven. Om en qvart eller så var drefvet åter
inpå mig, jag

trodde, haren smugit sig förbi obemärkt, men så fick
jag höra

| honom skrika. Jag skyndade till, och då
stod hyndan öfver

haren, som låg död. Och, kan ni tro det, ett bakben
och ett

framben voro afskjutna; kräket hade sprungit hela
bugten på

benstumparna!»

»Ni ljuger då, så folk kan förstå det», yttrade
assessorn, som ännu ej hunnit blifva vid godt lynne
efter den tidiga uppstigningen och som haft ett och
annat att anmärka mot mörkret och den ojemna stigen.

»Inte ett ord», svarade skogvaktaren med hvass
röst. »Den, som för resten inte vill tro, får låta
bli.»

»Men den der haren, som sprang gatlopp, hur var det
med den?» frågade vår värd, angelägen att afleda
gubbens tankar från assessorns obetänksamma inpass.

»Jaså den! Jo, det var på Länsallmänningen åt
Eksvallssi-dan. Då voro vi sju i sällskap. Det
var stadsherrar, som skulle ut och bomma,
förstås. (Assessorn gaf med en svag hostning
tillkänna, att har följde med.) Af gammalt kände jag
till trakten så väl som mitt stuggolf, och visste på
ett hår, hvar hararna hade sin väg. Jag ställde ut
alla i bra håll och mig sjelf sist i ledet. Drefvet
gick så det pep i backarna, inte ett enda hack eller
falskt gläfs, utan rakt på för full hals. Så small
det för en, så för en annan, så ett tredje och fjerde
skott - det blef smäll på smäll. Godt om harar här,
tänkte jag, och i detsamma skymla det något hvitt
förbi mellan buskarna. Jag kastade skottet dit, men
inte ett spår syntes till. Hundarna voro straxt efter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free