Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jagt på Tosterön. Minne af en utflygt 1866 - Parianvaser från Grustafsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
första, smällde; det slog lock för öronen och
alla småfåglar skyndade bort under rädda skrik.
w Men är då karlen galen, eller livad menar han? Alla
harar i trakten bli ju ihjäl-skrämda på det här
viset.»
Hundarna kommo emellertid, vi skilj des, och drefvet
började på nytt. Det gick jemnare, ty gosse, skrämd af
skotten, glömde troligen sina gamla konster. Om några
ögonblick hörde vi vår värd skjuta; kort derefter
sköt äfven skogvaktaren.
«Det var en förb-cl hare», skrek han och började
åter »stäa» på hundarna lika ursinnigt som förra
gången. Jag stod med spänd hane. Haren kom och hade
brådt. Just som jag lade till ögat, skrällde åter
ett skott från assessorns bössa. Haren gjorde ett
högt hopp och kastade. Jag sköt. Han dansade omkring
ett par hvarf, liksom gripen af en plötslig yrsel,
men så dundrade assessorns fjerde skott, och då satte
han af igen.
Tålamodet började äfven tryta mig. Jag skrek så
högt jag förmådde åt assessorn, att låta bli sitt
okynne, skogvaktaren sekunderade mig, så det grånade
i skogarna; assessorn kunde ej undgå att höra oss,
men han gaf intet svar. Hundarna, lockade af skotten
och ropen, kommo snart, och tredje bugten började. När
haren den gången återkom, föll han för skogvaktarens
skott.» Dennagån-gen spottade jag två gånger på haglen
och en gång på förladdningen», sade han med en mystisk
min; »det hjelpte också!»
Assessorn sköt ännu ett skott. Vi gingo bort till
honom. Han höll sig i en småskog. När vi kommo fram,
var han i färd med att ladda ett nytt skott.
»Hvad tar du dig till?» ropade jag. »Du förstör ju
hela Jagten. Det är, som ett helt batteri kommit till
.skogen. Hvad skjuter du på?»
»Jag? Se här!» sade han med en triumferande min.
Han tog fram ur väskan en nötskrika och höjde den
som ett segertecken för våra blickar.
Yi kunde ej tillbakahålla ett skallande skratt,
»Den der är väl dödad af smällen?» frågade jag;
»fyra kanonskott var den i alla fall inte värd!»
»Ni unnade ju aldrig haren att komma i håll för mig!»
svarade han. »Något skulle jag väl ändå skjuta, efter
jag var ute på jagt, Det är gement vått i skogen.»
Han gjorde verkligen en sorglig figur. De fina
stöflorna voro alldeles uppblötta,
Sedan vår värd äfven kommit dit, slogo vi oss ned
en stund, öppnade matsäcken och läto hundarna söka i
ro. Assessorn fann sig i en mycket generad ställning,
och nötskrikan fick han äta upp många gånger om.
Som det började lida framåt middagen och det blef
torrt i backarna, och hunderna ej tycktes få något
slag vidare, beslöto vi att vända hem och att,
med ledning af kompassen, gå rakt fram genom
skogen. Hundarna fingo gå lösa för att möjligen
kunna stöta upp fågel. Huru annorlunda ’förefaller
icke skogen på eftersommaren mot på våren och före
midsommar ! Då är det lif i hvar enda buske, qvitter
från hvarje gren, det nyutspruckna björk-löfvet
doftar friskt och rännilen, yr och öfverdådig,
hoppar utför branterna, för att i dalen sqvallra om,
huru bergen hafva det, sedan vintern öfvergifvit
dem. Skogens vingade bebyggare öfverrösta hvarandra,
spela hvarandra spratt, äro hoppfulla och se lifvet
endast från den ljusa, glada sidan, såsom man alltid
gör det om våren, fladdra omkring kärleksyra och
fastna slutligen för hela - sommaren, samt börja
sedan det trägna bestyret att sörja för familjen.
Dermed komma familjelifvets tvenne följeslagare:
allvaret och bekymret; man tar sin andel ifrån den
allmänna glädjen och stänger in den inom hemmets
trånga, fridlysta område; ens fröjd och lycka,
liksom ens sorger, äro icke längre publik egendom,
och man sätter sig ärevördig på sin förstugu-qvist
och betraktar med en kall, liknöjd blick verldens
gång derutanför. Med våren försvinner alltså skogens
liflighet, och när rännilen tystnar och hans fåra blir
tom, sedan han sqvallrat ut, tystnar äfven sången;
björken får gulsot och fäller lofven och sängarne se
solen dagligen sjunka mot söder och bereda sig att
följa henne åt, Derföre är det då så tyst i skogen,
så lugnt och allvarsamt.
Öfverlemnande oss hvar och en åt sina tankar, skyndade
vi undan, men hade ej hunnit långt, förrän en af
hundarna gaf till
ett häftigt skall och vi hörde en fågel, som lyfte. De
tunga, starka vingslagen närmade sig, och vid pass
tjugo steg framför oss slog en tjädertupp till i en
åldrig fura, hvars glesa, barrfattiga
Parianvas (se sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
