Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parianvaser från Grustafsberg - Skaldens drömbild - Hopojagten i Sydafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albion, som lärde oss konsten att smida sådana vapen och
utbredde denna konst bland Sveriges söner, så skall
der ock kunna anmärkas, att vårt land icke så länge
skulle kunnat kallas ett »fattigt land», om vi långt
förf endast lärt oss sådana saker af utlänningen.
Förestående illustration, hvilken utgör en afbildning
af en af de tvenne parianvaser, dem Carl XY skänkt
till museet i Rosenborgs slott i Danmark, torde
kunna gifva dem af våra läsare, som ännu ej varit
i tillfälle att se något af Gustafsbergs finaste
arbeten, ett ungefärligt begrepp om, huru dessa äro
beskaffade. Ifrågavarande vaser, som hafva en höjd
af 17 å 18 tum, äro, såsom lätt synes, till formen
rent klassiska och gjorda efter mönstren af de vaser,
som blifvit funna i det
uppgräfda Pompeji. Hvad den rika orneringen
beträffar, så är den att betrakta såsom de, så att
säga, halsbrytande variationerna af ett vackert
terna, genom hvilka exekutören endast vill visa sin
konstfärdighet. Om man å ena sidan måste erkänna,
att denna ornering alls icke hör till pjesen, att
den till och med förtager dess rent praktiska nytta,
dess användning i det dagliga lifvet, så kan man
å andra sidan ej neka sin beundran åt den talang,
med hvilken denna ornering är utförd, den förvånande
finhet och naturtrohet, som uppenbarar sig i dessa
sammanflätade rosor och liljor, för hvilka endast
doftet och den naturliga färgen fattas, för att
man skulle tro dem vara utgången från naturens egna
hemlighetsfulla verkstad.
A. E.
Skaldens drömbild.
liten pilt, jag sprang omkring och lekte Med granna
fjär’lar och med snäckor små; Jag blommor plockade,
jag djuren smekte . . ,
Jag byggde hus af stickor, bark och strå.
Om allt jag frågade, och märkte föga,
Hur, då man svarade, man ofta log.
Ty barnets rena, helga oskuld drog
Sin rosenröda förlåt för mitt öga.
Uti min stilla sömn jag ofta drömde, Att liten
lockig elfva till mig kom; Jag ville nalkas henne
. . . men hon gömde Sig bakom häckens träd och såg
sig om. Som brokig fjäril öfver blomstren kryssar,
Så bort hon ilade, med lustigt mod . . . Men, solen
högt på himlabanan stod, Och jag blef väckt utaf min
moders kyssar.
Den yra gossen växte upp: han kände
Snart ingen gräns för sina lekars tropp.
Jag sprang, jag samm, jag red, jag bågen spände,
Jag klättrade på bergets högsta topp.
Likt bäcken, rusande från klippans branter,
Så oförvägen och så vild jag var.
Mer stolt än någon kung jag hjessan bar,
Och fruktan väckte jag på alla kanter.
Det gafs dock stunder, då jag var helt stilla:
Min ljufva drömbild växte jemte mig;
Och då jag hade sett den fromma lilla,
Den vilda stormen genast lade sig.
Jag kunde sitta timman ut och grubbla
På ... ja, på hvad? - Jag visste det ej sjelf;
Och spegelklar blef strax mitt sinnes elf,
Så skummig nyss - nu fans der knappt en bubbla.
Jag yngling blef! Hur hoppets sånger ljödo! Med
lejonmod jag gick i verlden in. Mitt hjerta slog och
mina pulsar sjödo; Hvar lycka, som jag drömde mig, var
min. Jag njöt, som sorgfri ungdom njuta plägar. Jag
älskade, jag skämtade, jäg log. Af nöjets friska dryck
jag rågen tog, Och glädjen mötte mig på alla vägar.
Nu syntes oftare emot mig träda Min barndoms ljufva
drömda ideal. Hon kom att än mig varna, än mig glada,
I enslig kammare, ... i folkrik sal. Fullvuxen var hon
nu - en bildskön flicka, O, nej! - en engel, väfd af
luft och ljus. Ej någon qvinna, född i jordens grus,
Kan så mot diktens ljusa himmel blicka.
Dock, tiden flög och mannaåren väfde Kring mig sitt
nät af sorger och besvär; Djupt i min själ dock
idealet lefde, Som sångarn tonen i sitt inre bär. Än
var hon ung, min tjusande huldinna, Med friska rosor
från Olympens vår: Förgängelsens och ålderns frost
ej når En salig drömverlds innevånarinna.
Hon gaf mig ljus, när töcken solen skymde; När modet
slappades, hon gaf mig kraft. Hon gaf mig tröst, när
hopp och glädje rymde; Ej bättre vän jag här i lifvet
haft. Med diktens strängaspel i sina armar, En hög, en
herrlig andesyn hon stod Och sjöng om dygd och strid
och tålamod Och om en Himlafar, som sig förbarmar.
Min barndomsvän, du oskuldsfulla dufva, Du, med de
lockar gula, ögon blå! Min ungdomsbrud, intagande
och ljufva, I snöhvit tunica med blommor på! Min
mann-ålders ädla tröstarinna, O, Sångmö, skaldens
höga ideal! Räck mig ännu din svalkande pokal, Då
mina tinningar af oro brinna!
O, lemna mig ej nu, då åren nalkas
Och lägga på min hjessa snö till snö.
Du fann för godt att förr med barnet skalkas,
Låt gubben nu i dina arma dö.
O, hulda! väck till lif, uti mitt sista,
Af dina toner än en väldig här,
Och följ min ande till en högre sfer,
När ögat släcks och hjertats pulsar brista.
Wilhelmina.
Hopojagten i Sydafrika.
^~^n hos de sydafrikanska folkstammarna ganska
utvecklad yt^jp jagtmetod är att fånga vildtet
i fallgropar. Sådana förekomma ofta i förvånande
mängd vid flod- och sjöstränder, emellan kullar
och för öfrigt öfverallt, hvarest dju-
ren pläga hafva sina vägar. Betäckningen af dessa
gropar med grenar, jord o. s. v. är alltid så
skickligt och omsorgsfullt utförd, att äfven den
resande svårligen märker dess tillvaro, förrän marken
gifver vika under hans fötter. Groparna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
