Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-307––-
Så! Du lär dig. Bra, snösparf! Ännu en vingfläkt! Har
jag ej sutit på stranden och sjungit för dig svarta
visor och hvita visor? Har jag ej vaggat din fjäder
till flygt och du skulle svika mig! Sammus årstid
är kommen: hon har sett skepp i sjön. De hafva tagit
hennes barn: hon skall taga deras i stället. Och nu
sofver Hangös öga; nu har fyren slocknat; - släckt af
tårar. Si, så mycket vatten hade ännu en förgråten
mor i sina torra ögon. O, du lilla, allra käraste
planka der borta i sjön, du som yfves i skummet med
toppar och segel, om jag hade dig mellan mina knotiga
händer, jag skulle krama dig i spillror och gråta af
glädje! (Hon klappar
händerna)
(Fyren tändes.)
Hvad nu? Du vaknar igen, du enögda nattuggla? Har
jag ej befallt dig att sofva ända till
dagbräckningen? (Nödskott Mn sjön.) Men lika godt;
blinka, mitt nattfly, sålänge dig lyster, åt hafvets
troll! Du har sofvit länge nog, för att sofva en
planka till döds. Sammu går ut till yttersta ref
vet. Sammu vill se, hur de mista sitt barn . . .
(Hon skyndar bort. Kalle inträder hastigt.)
KALLE (ensam). Holla! Hej! Fyren har slocknat! Ett
fartyg på grund!
(Lilla träder ut från fyrtornet.)
LILLA. Skrik då inte så faslig! Ser du inte, att
fyren är tänd?
KALLE. Sackerment... Och han var svart som sot för
en handvänning sedan!
LILLA. Svär inte, pojke! Du har åter igen lärt dig
en ed af fransman i förra veckan. Grötmåns, är du
våter? Vill du ha varm mjölk?
KALLC. Våter? Du skulle ha varit med i sydvesten,
när han kom, fnysande som en orgelpipa, rätt ifrån
hafvet. Huiij, sjöng det i klyfvarn, och jullen
krängde, som hade han fått en örfil, och tog in
vatten,, så, klitsch, klatsch, det var bara att
Ösa och falla undan, hvart det sen bar. Så kom jag,
skuttande som en ekorre, rätt mellan stenarne öster om
baken; pytt fick han mig! Men så när hade jag glömt,
vi måste säga åt far: der är en liten halunk till
skonert i lägervall uppå grundet. Han lofverade som
en fiskmås i mörkningen länge och väl, och det är en
engelsman, Lilla, jag vill vara skapt som en ströming,
om det ej är en engelsman, han förde bovenbramsegel i
krysstoppen, så liten han är: aldrig har jag sett en
så näsvis lillipytt. Rätt som han höll på att krångla
sig förbi ref vet, slocknade fyren, och mörkret föll
öfver honom, svart som en säck. Det är allt Sammus
konster, eller hvad tror du, Lilla? Sacker . . . hon
borde doppas!
LILLA. Och skonerten tornade i detta väder på
grundet?
KALLE. Hvar annars skulle han hitta botten? Han
höll kursen, så länge det bar sig; nu är det slut
med honom, som flugan tog filbunken. Hörde du hans
nödrop? Han sköt så länge han hade torrt krut. Nu är
det soppa i krutdurken. Han har sagt sitt adjö.
LILLA. Himmelens element, och det äro vi, som rå för
det! Isak! Isak!
KALLE. Jag vill säga åt far!
LILLA. Far kommer ej ur fläcken nu med sin halta
fot. Yi måste ut alla tre. Isak!
(Isak utkommer från fyrtornet.)
ISAK. Hvad är det om?
LILLA. Ett fartyg har tornat på grundet. Vi måste
genast ut med storbåten.
ISAK. Jekeln ... låt oss fråga far!
LILLA. Nej, säger jag. Fråga vi far, så kommer han
med och förderf var alldeles sin sjuka fot. Äro vi
icke tre i årorna? Jag tänker, vi reda oss.
KALLE. Men, söta Lilla, hvad tänker du på? Du vet
inte, hur det blåser kapp tusan pinnar, så stickorna
stå! Jag kommer ju rakt ur sjön, jag är som en våt,
utpiskad hund, jag orkar inte snyta mig, så trött är
jag.
LILLA. Är du karl, du, och vill se menniskor förgås
? Så blif här, din kruka! Isak och jag kunna sköta
båten allena.
ISAK. Hör nu, hjertans Lilla, inte för det jag är
rädd, men det är ingen barnlek, att våga sig ut i
ett sådant väder.
Det vore ingen nöd, om vi kunde hissa en enda lapp,
men du ser, det är blankt omöjligt. Vill du ej fråga
far, så måste vi vänta till dager. Det svarar hugg,
sad’ torparn, när han högg yxen i berget.
LILLA. Akta fyren, Isak! Här är ej tid att gyckla med
ordspråk. Vill du ha menniskolif på ditt samvete, du?
ISAK. Nej, om jag maken till flicka sett! Nyss var
hon rädd för ett fallande löf, och nu vill hon rusa
i villa hafvet. Var då en smula förnuftig, allra
käraste min! Låt oss vänta, tills byn går öfver.
KALLE. Inte är det allvar. Hon tokas bara.
LILLA (tm isak). Vill du ha mig, Isak ?
ISAK. Det var en fråga! Serra tri.
LILLA. Den, som vill ha mig, måste gifva sitt lif
för mig.
ISAK. Tusen, - men inte i fåvitsko, Lilla!
LILLA. Godt. Jag går ensam.
ISAK. Det låter du bli. så länge jag har en arm att
hålla dig qvar.
LILLA. Tror du? Du har aldrig sett hafsjungfrun,
Isak?
ISAK. Nej, Gud ske lof! Jag är aldrig nyfiken.
LILLA (hotande). Se ändå på mig nu! Det är kanske
för sista gången . . . Jag är hafsjungfrun!
(Hon ilar ut.)
KALLE (förbluffad). Hjelp, syster har blifvit
tokig! Hon springer i sjön!
ISAK. Lilla . . . allra käraste min! . . . (Tager
några steg och stannar liksom förstenad.) »Jag är
hafsjungfrun!» . . . Hafseiis vågor gån öfver mig! Nu
först begriper jag. (Bemannar sig.) Var hvem du vill,
så är du min rosende brud, och går du till döden,
så vill jag följa dig ...
(lian skyndar efter Lilla. Kalle följer
honom.) (David Dyning utkommer haltande ur stugan.
Månsken.)
DAVID (aiiena). Åren ta ut sin rätt: jag har
blifvit lomhörd ... Gamla sjöhäst, du börjar bli
utkörd! (lyssnar På stormen) Han friskar i, och
pojken syns inte till. Så’na gölingar latas och
göra fast skoten. Drunknar han inte, så får han
smörj! . . . Herre Gud, vill du taga mitt enda barn
? Hvad skall du göra med honom, min Gud? Han duger
ju ännu till ingenting annat, än gala ströming och
skjuta kråkor! . . . Det är sant, jag har flickan, jag
har fått henne till skänks af hafvets vågor. Men här
kommer snart en glop, som tar henne från mig, och så
är jag ensam här på min klippa med fiskmåsarna. Nej,
pojken syns inte. Jag är en fattig, barnlös man,
men jag har väl intet bättre förtjent. En trasig
flagga är jag, som svajar allena på toppen utaf
ett redlöst vrak. Jag trodde ändå, att pojken en
dag skulle ro mig öfver dit bort till kyrkogården,
när jag lagt ögonen till. Men nu är han borta före
mig . . . och han var ändå ett ämne till karl; der
fanns ändå jern i hans armar och ankarfäste innanför
vadmalströjan. Är det så, min Gud, så ske din vilje,
såsom i himmelen, så ock på jorden.
(Han sätter sig på klippan och betäcker ansigtet med
sina händer. Sammu inträder.)
SAMMU (siar honom På ax«in). God afton!
DAVID (uppfarande). Hvad vet du om pojken? Är han död,
efter korparna skria i natten ?
SAMMU. Bryr jag mig om din pojke ? Men vill du se
flickan, innan hon går till botten, så stig upp på
klippan. Månen skiner. Du kan se på, huru tre sparf
ungar drunkna.
DAVID. Gud förlåte dig, Sammu; du har en gråsten i
bröstet. Flickan, säger du? Och pojken och Isak? Alla
tre?
SAMMU. Alla tre. Flickan ror förut i lilla båten
och båda pojkarne i den stora. Se bara på sjön, huru
lustigt han vräker! Här kommer intet lefvande mera
till lands.
DAVID (på klippan). Mina barn! Mina barn! Och ingen
båt, att skicka dem hjelp!
SAMMU. Minns du ännu, David, den mörka natten,
när de togo ifrån mig min lilla flicka, min Lonna,
mitt hjertas barn, mitt guldäpple, min silfverdufva,
mina Ögons solsken? Minns du, huru jag då stod på
den öde stranden och sträckte ut mina armar och bad
himmel och jord och menniskor om mitt enda barn? Och
himmel och jord och menniskor ropade till mig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
