Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De oskiljaktige.
Novell af Cajetanus.
IV. Brottet.
t ort tid efter det att de i föregående kapitel
beskrifna j ^ händelser passerade, satt en eftermiddag
i ett mörkt och j illa möbleradt rum, i ett litet
oansenligt hus vid en af de j aflägsnaste och mörkaste
gatorna i Hamburg, en medelålders man, ganska tarfligt
klädd, men likväl snygg. Djupa bekymmer stodo att läsa
på hans fårade panna, och de af en hemsk eld stund-
| tals uppflammande ögonen tycktes tillkännagifva,
att under denna marmorkalla yta bodde en själ
full af lif. Då han sutit en stund i djupt
begrundande, uppsprang han, i det han under en hemsk
åtbörd utropade:
«Inga barnsligheter; det måste ske! Det är ej vardt
att vara så rädd, eller bäfva för någonting, som
aldrig kan blifva upptäckt. En man handlar; det må
vara nog!»
Det slappa och af starka passioner fårade anletet
antog härvid ett fast och kallt uttryck; de mörka
ögonen sköto blixtar af olycksbådande uttryck.
Mannen ringde, och snart visade sig en betjent -
mera lik en hamnbuse - som bugande frågade, hvad
»nådig herrn» befallde.
*Gå med detta till juden David. Du vet ju, hvar han
bor?» »Ja», svarade betjenten och aflägsnade sig.
-»Ha, ha, ha», skrattade mannen hemskt.
»Nu tror jag den proceiitaren skall vara fast;
den snåle hunden, som vågat trotsa mig. Men jag
skall för alltid tysta munnen på den skurken. Tyst!»
utropade han och sprang till dörren, öppnade den
och tittade försigtigt omkring i den mörka förstugan.
Lugnad återvände han tillbaka, satte sig vid det
rankiga bordet och framtog en liten flaska, hvars
innehåll han noggrant betraktade, under det läpparna
krökte sig till ett hånfullt leende och hans ansigte
antog ett hemskt uttryck.
»Detta skall nog smaka den gunstig herrn bra och
komma honom väl till pass; dessa nedriga judar borde
rätteligen allesamman utrotas från jorden och deras
egendomar konfiskeras - dessa penningefurstar,
hvilka med sitt guld beherrska nästan alla; - ty
guld är guld, och guld måste jag hafva. Hvad gör det,
om jorden förlorar en skurk mera?»
Då han sagt detta, framtog han en butelj, till hälften
fylld med vin, och ihällde några droppar ur den förut
omtalade lilla flaskan, hvarefter han kastade sig på
den torftiga sängen, ängsligt lyssnande. Han behöfde
ej vänta länge, förrän en liten mager gubbe, snuskigt
och illa klädd samt med ett illparigt ansigte, hvari
ett skyggt leende spelade, inträdde.
»God afton, David!» utropade mannen på sängen och
sprang upp. »Ni har låtit vänta länge på er, och mitt
tålamod började redan att tryta.»
»Nicht so hitzig!» hväste juden med ihålig röst.
»Den
affär, det är tal om, tål verkligen att
tänka på, och jag
hade ej kommit, om ni icke skrifvit, att ni går in
på mitt förslag!»
»Ni står då ännu fast vid ert beslut?» frågade den
förre.
»Ja, herr grefve, ingenting kan förmå mig att bryta
det;
hvad David en gång föresatt sig,’måste ske!»
»Sådan karaktersfasthet hade jag ej tilltrott de
hederlige judarna», sade den, som titulerades grefve.
»Gäckas icke med vårt slägte, herre!» sade juden med
hotande röst. »Hvarföre har ni just valt mig för edra
affärers uppgörande? Jo, derföre att ni vet, att jag
har pengar; och det är dessa ni åsyftar. Tro mig,
jag hade ej så villigt gått er önskan till mötes, att
låna er, om jag ej af tacksamhet, för det ni frälste
mig den der natten, ni vet, ville göra er en tjenst
tillbaka. Som sagdt är: tio procent och uppsägning
på sex månader. Längre anstånd kan jag ej gifva. Vill
ni ej gå in på dessa vilkor, kan jag ej hjelpa *er!»
»Är det den tacksamhet, hvarom ni talar? Att få betala
tio procent, för det jag räddat er ur dödens armar -
det är mycket hederligt af er, David.» Och vid dessa
ord spelaäe åter det hånfulla leendet på grefvens
läppar.
»Håna ej; ni vet, att det icke hjelper. Anlita mina
andra bröder, och ni skall få betala elfva, ja, till
och med tolf procent, och, som sagdt är, hade ni ej
...»
»Tig, menniska!» utropade grefven med dundrande röst,
»om jag gjorde rätt skulle jag krossa din fördömda
skalle som ett äggskal; du är ej värd bättre. En eller
två procent som belöning, för det man räddar en man
från döden! Dock», tillade grefven med hånande röst,
»du vill väl genom att efterskänka en procent, antyda,
att ditt eländiga lif ej är vardt mera än denna summa;
onekligen mycket blygsamt, men tillika gån ska sant!»
»Jag är ej hitkommen för att uppbära smädelse, utan
för att komma till något resultat med herr grefven»,
sade juden med skarp röst; »och vill ej herr grefven
uppgöra med mig nu, så träffas vi ej mera. Herr
grefven reser ju i öfvermor-gon till Paris, och jag
till Frankfurt i morgon bittida. Således den allra
sista öfverläggningen i dag!»
»Din förb. . . jude!» ropade grefven och fattade
David i armen, skakande honom, som om han
varit ett barn. »Ut med dig, och kommer du mera
för mina ögon, så skall | jag hacka dig i så små
bitar, att dina eländiga bröder ej skola j kunna med
allt sitt guld få reda på en enda smula!» I
det | han sade detta, öppnade han dörren och kastade
juden hand-! löst utför den branta trappan. Blott ett
qvidande jemte en ed, j lät höra sig, hvarefter juden,
som ej ansåg det rådligt att på ! nytt invänta sin
tuktare, snopen lomade sin väg.
Blek, med sammanbitna läppar och flammande ögon,
stod grefven midt på golfvet, utan att få fram
ett enda ord. Han l var förfärlig att skåda;
ådrorna på hans panna svällde upp, | så att de
tycktes färdiga att brista, och hans händer knöto
sig konvulsi-! viskt. »Pengar!» hväste han mellan
de sammanbitna tänderna, i »pengar måste jag
hafva, om jag så skall taga dem i j
h-t!» Den hjelpsamme David! två. procents rabatt,
för det j jag räddade hans eländiga lif! O, man kan
blifva galen! Men nu skola icke en gång tio procent
äfhålla mig från att låta j honom känna min
hämd. I morgon bittida reser han till j
Frankfurt; det skola vi nog hindra. Nej, till andra
verlden skall i han! men på hvilket sätt? Öppet
våld duger inte. På hvad sätt? ... på hvad
sätt? . , . Fördömdt, att jag ej skulle komma ihåg
flaskan! Så går unt, när man blir för het»,
mumlade han och slog sig förtvifladt f6r pannan.
Utmattad kastade han sig på sängen och låg en stund
grubblande, då någon knackade på dörren.»
»Stig in!» ropaie grefven, utan att röra sig. Dörren
öppnades, och in trädde en undersätsig man med rödt,
borstlikt hår, men temmeligen snygt klädd. Han hade
ett motbjudande yttre; de mörka ögonen skelade
lömskt under luggen, och han tyckes ej kunna se någon
menniska öppet i ansigtet. Grefven betraktade honom
några ögonblick forskande, liksom ville han draga sig
till minnes, hvar han förut sett detta | ansigte. !
»Ni känner mig ej igen, baron Lil ...»
»Tyst!» röt den tilltalade och sprang upp,
skarpt ike-rande denne oväntade gäst. »Hvem är
du? och hvad vill du?» »Ni känner således ej Niklas
Pamp?» »Niklas Pamp!» utropade den andre,
dragande sig till minnes; »du är den Niklas
Pamp, som för fyra år sedan flydde ifrån
Sverige, efter det du mördat ^n* dräng på
en | marknad?»
| »Alldeles, herr . . . herr . . . jag vet
ej hvad jag skall
säga. Lika godt! På dessa fyra åren har jag varit vida
omkring ; händelsevis fick jag veta att ni var här,
och har uppsökt er för att erbjuda? er min tjenst.»
»Erbjuda mig din tjenst! Hvad vill det säga?» För sig
sjelf tänkte han: »Kanske den mannen vet om judens
besök!» Högt tillade han. »Hvad vill du hafva för en
tjenst? Jag förstår dig inte.»
Sv. Fam.-Journ. 1867. - 40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
