Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
"Ni skall snart förstå mig", sade den andre med ett
hest skratt. "För en stund sedan, då jag kom för att
söka er, hörde jag, att här var främmande, och . . .»
«Hvad!" utropade grefven, du har lyssnat, lymmel?"
"Lymmel sjelf, herr grefve, som juden sade.! Men
hvartill omsvep? Jag vet, att ni behöfver pengar,
och jag skall skaffa er dem; men på ett vilkor!»
"Hvad är det för vilkor?" frågade grefven,
medförvåning betraktande denne man, som hade honom
i sitt våld.
"Att jag får en fjerdedel af den summa, jag skaffar
er", sade främlingen.
Grefven betraktade mannen, oviss, huruvida
det möjligtvis kunde ligga en snara under allt
detta. Främlingen, hvilken märkte hvad som försiggick
inom grefvens själ, sade med ett hånfullt småleende:"
Ni misstror mig, - sådana män, som vi, misstro alltid
hvarandra; men ser ni, denna hand är vand att affärda
folk till andra verlden; och denna usla judesjäl,
tror jag ej någon skulle göra sig samvete öfver att
gifva ett lämpligt respass», - och vid dessa ord
skrattade han vildt.
Huru förhärdad grefven än var, måste han erkänna,
att han här funnit sin mästare, och ofrivilligt
bleknade han; men genast hämtande sig, sade han:
"Men juden reser i morgon bittida bort, och sedan få
vi ej se honom."
"J qväll måste det ske», sade Niklas och gick
oför-skämdt fram och satte sig bredvid grefven,
ej märkande - eller låtsande ej märka - de vreda
blickar, grefven kastade på honom. "Som jag sagt",
återtog Niklas, "det måste ske i qväll. Juden skall
då bort och lemna en stor penningsumma till banken; vi
ställa oss i forsat för honom nedanför Damm-thorwall,
som han måste passera och ..." - härvid gjorde han
en hotande åtbörd med handen. "Derefter ger ni mig
fjerdedelen af rofvet, och ni skall aldrig mer få
återse mig. Ni reser till Sverige, dit får jag aldrig
komma; alla menniskor hafva mitt utseende beskrifvet,
ty jag är efterlyst, och knipes, så fort jag sätter
min fot på svensk botten."
"På dessa vilkor går jag in!" utropade grefven och
sprang upp. "Men kan jag räkna på din tystlåtenhet?"
"På min heder, herre", sade mannen och skrattade
lömskt, "kan, ni det! Och jag vet, att jag kan
räkna på er tystlåtenhet; ty två sådane män, som vi,
förråda ej hvarandra."
"Huru dags?" frågade grefven.
"Klockan 9 kommer jag hit", sade Niklas, i det han
gjorde en otymplig bugning och aflägsnade sig.
"Ändtligen skall jag få hämd på den juden!" utropade
grefven glad och gnuggade händerna, då han sett den
andre aflägsna sig nedför trappan och försvinna på
gatan. "Och du, min käre Niklas, får akta dig. att
du ej kommer att göra bekantskap med denne", och vid
dessa ord blixtrade hans ögon, i det han höjde en lång
italiensk bredbladig dolk. Han kastade sig oroligt på
sängen, men kunde ej sofva på en lång stund. Slutligen
insomnade han och mumlade under sömnen osammanhängande
ord om judar, dolk och pengar. Att fasansfulla drömmar
omsväfvade den olycklige, var tydligt, ty han kastade
sig oroligt fram och åter på sin bädd. När sofver
den brottslige lugnt?
Omkring klockan 8 vaknade han, med kallsvett på sin
panna; skälfvande uppreste han sig och gjorde sig
i ordning till det nattliga tåget. Regnet piskade
rutorna med våldsam häftighet; himlen var svart som
beck, och stormen tjöt med raseri.
Litet fore 9 inkom Niklas våt och skälfvande af
köld. "Skynda er!" lropade han till grefven, "ingen
tid är att förlora. »
Begge utgingo derpå och togo vägen åt reparebanan,
samt ingingo till venster i alléerna utmed Elbe. Der
var mörkt som i en säck; Elbe forsade med starkt
dån. Visserligen brunno lyktor på Dammthorwall, men
deras sken kunde ej sträcka sig ända ned till floden,
eller genombryta det tjocka mörkret. Niklas satte
sig på en bänk, och grefven gömde sig strax bredvid i
ett tätt snår, för att vara till hands, om så skulle
behöfvas. Regnet öste ned, och Niklas, som satt all-
l deles utan skydd, började att svärja och till
och med ångra, j | att han åtagit sig ett
sådant besvär, som inbringade så litet, ’
! Hans ögon spanade oroligt åt alla sidor,
om han ej snart ’ l skulle få se sin man; men
denne syntes ej. Han ämnade gå ! framåt ett stycke,
då han, vid det han reste sig, såg juden l komma
gående på tjugo stegs afstånd. Med blixtens
snabb- ;| | het kastade han sig ned,
utan att den kommande märkt j honom, och
väntade orörlig sitt offer, hvilket hans
skarpa i öga igenkände som det rätta.
Nu var juden midt j framför honom.
Snabbt och vigt kastade han sig öfver honom,
sammantryckte med sin venstra hand hans strupe, så
att | han ej kunde gifva ett enda ljud ifrån sig,
och i nästa ögon-I blick störtade den olycklige död
till marken. Niklas kastade sig öfver | honom, och
genomsökte hans fickor. Den ena sedelbunten efter
den andra försvann i bofvens vida fickor, under det
han med hånande röst mumlade: "Den dumme grefven,
som trodde, att jag skulle vara så dum och lemna
ifrån mig dessa penningar! Nej, nu skall man lefva
ett lustigt ..."
Längre hann han ej, innan han sjelf
för en förrädisk \ hand sanslös nedföll bredvid
sitt offer. j
Då grefven såg Niklas störta sig öfver juden,
framsmög han nämligen sakta ifrån sitt gömställe
med sin dolk i handen, och j kom till mördaren,
just då denne yttrade de förut anförda or- j den,
samt gaf honom det döfvande hugget, Så snart
grefven ! fått sedlarne i sitt våld släpade han
juden och Niklas tp. flo- j den och kastade
begge ut i vattnet. Floden svallade och j
mottog i sitt sköte mördaren och hans offer.
Så fort som möjligt ilade grefven från
stället, begaf sig hem, inpackade i j sina
saker och skyndade med dem till banstationen, der
han i ett hällande regn afbidade tågets afgång.
Klockan half T kastade han sig i en kupé och ankom
kl. 9 till Lubeck. Här < gick han om bord på
ett svenskt ångfartyg, hvilket förde ho- | nom
till Ystad, derifrån han landvägen fortsatte resan
till sin j hemort. - Läsaren har troligtvis
redan gissat, att denne, sig | kallande grefve
var Hilma von Rosens friare, baron Liljen-
j krantz; och så var det äfven. Enda ättlingen
af en hög familj, hade han redan ung utvandrat
till Amerika. En hem- j lighetsfull slöja
hvilar öfver hans fordna lif; men att det va-
; rit stormande, kan man nästan taga för afgjodt, då
han kunde föranledas till mordet på tvenne personer,
och troligtvis var det ej första gång han brukade
sin dolk till dylika ändamål; ty att han var van
vid dylika idrotter, är ganska troligt, enär hans
hand ej det minsta darrade vid mordet på Niklas.
En .! man, han må vara aldrig så stark eller
förhärdad, måste alltid darra, då dolken första
.gången höjes till lönnmord.
Strax efter de vid Elbe passerade händelserna
utgingo från ett ståtligt hus vid Dammthorstrasse
tvenne unga män. De voro höljda i regnkappor,
som skylde nästan hela ansigtet och ’; räcke ända
ned mot fötterna.
"Yi gå väl öfver Dammthorwall?» sade den längste
till sin kamrat. "Der brukar alltid vara lif och
rörelse, och ehuru det regnar i qväll, tror jag ej,
att Hamburgarne försumma sitt kära nöje att taga sig
promenad på den vackra Spielbudenplats. Yi kunna ju
gå in på Central-Halle och se, om der finnas några
tidningar."
"Som du vill. Du, som är hemmastadd här i Hamburg,
får göra efter eget godtfinnande», sade hans mindre
följeslagare. Stumma fortsatte de sin väg; men
plötsligen stannade den långe och yttrade:
»Jag tyckte mig höra jemmerrop och stönande; låtom
oss se efter."
Genast skyndade de åt det håll, hvarifrån ljudet kom;
men på en gång stannade de, då den mindre utbrast:
"Det är kanske något forsat; vi böra vara
försigtiga." "I sådant fall hafva vi ju våra vapen
med oss», sade den längre och slog med handen på
sabeln, som hängde vid hans sida.
Försigtigt närmade de sig stället, der de hört
ropet, då de helt nära sig fingo höra samma jemmer
och stönande, som de förut hört, och funno en man
liggande på marken, våt och blodig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
