Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-317
gånger hellre se henne olycklig, men på den plats,
hennes börd och rang ställt henne.»
»Har kapten Ström talat om, att han älskar henne?»
frågade systern, med möda döljande sin glädje; ty
både hon och hennes man visste, att Gustaf djupt
och innerligt älskade Hilma, och som de sågo hans
förtjenster i dess rätta dager, gillade de fullkomligt
hans kärlek och voro ense om att gemensamt stå på de
älskandes sida.
»Nej», svarade friherrinnan, »han skall minsann ej
våga att komma fram till mig med en sådan begäran,
då skulle jag nog visa honom, hvar dörren är!»
»Har han sagt något till Hilma?»
»Nej! Hilma har bekant för mig, att hon älskar
honom, och påstår sig ej kunna lefva utan honom»,
sade friherrinnan, i det hon med en nervös skakning
fattade sin eau-de-Cologne-flaska och förde den till
sin näsa.
»Det är bra! Då har du ingen annan tillflykt, än att
gifva Hilma åt Gustaf Ström, så vida du vill se henne
lycklig och säll.»
Friherrinnan satt mållös af fasa öfver att höra sin
syster tala sådana ord; slutligen bröt hon tystnaden,
i det hon med bestämd röst yttrade: »Hon skall blifva
baron Liljenkrantz’ maka!»
Länge talade de båda Systrarne öfver detta ämne; men
friherrinnan ändrade ej sin mening, och slutligen
reste kaptenskan till sitt Stomma, sedan hon först
intalat Hilma mod och gifvit henne vinkar om,
att Gustaf älskade henne, - ty det hade hon märkt,
sade hon. Hilma log genom tårarne och mente, att hon
ändå aldrig, så länge modern lefde, skulle få den,
hon älskade.
Dagen före födelsedagen satt Hilma tidigt på morgonen
i parken med en bok i handen; hon skulle läsa, men
det ville ej lyckas; det svindlade för hennes ögon,
hon kunde ej reda någonting. - Betrakta denna ljufva
flicka, förr glad och frisk, nu nedslagen och nära
att förvissna! En djup blekhet betäckte det förr
af helsans rosor smyckade ansigtet; ögonen voro
röda och svullna af gråt, och krampaktigt skakades
hennes kropp, som af en frossa. Hvad tänkte hon på? På
Gustaf, den ende, hon älskat och den ende, hon skulle
älska! Hela sin första, varma, innerliga kärlek hade
hon gifvit honom, fast han ej yttrat någonting om en
dylik känsla; hon visste ändå, att han älskade henne;
det sade henne hans blickar, hvilka alltid, när de
mött hennes, strålat af innerlig kärlek. Hon hade
länge sutit försjunken i tankar, med ansigtet doldt i
händerna, då en bekant, en för henne ljuf stämma kom
henne att spritta till. »God morgon, fröken Hilma!»
ljöd Gustafs röst, i det han, jagtklädd, stannade
framför henne.
Yid det hon rodnande upplyfte sitt ansigte mot honom,
studsade han tillbaka af förskräckelse öfver hennes
utseende; ty han visste ej det ringaste angående
hennes förlofning; nej, han visste ej ens, att baron
Liljenkrantz fanns på orten; ty då hade han uppsökt
honom och ställt honom till ansvar för sina brott.
»Hvad i herrans namn står på?» utropade Gustaf
förskräckt och störtade på knä framför Hilma, hvilkens
båda händer han fattade.
»Ack, jag är så olycklig, herr kapten; jag vet ej,
huru jag skall kunna stå ut med hvad som komma
skall.»
»Hvad har händt? Er fru mor . . .?»
»Ja, min mor, ack, min mor!» utropade den unga
flickan med sönderslitande röst, »du vet ej, att du
dödar din dotter! Herr kapten», sade hon med darrande
stämma, »om ni visste, hvad jag lidit dessa dagar,
så skulle ni förundra er öfver, att jag ej dukat
under för smärtan.» Härvid betäckte hon sitt ansigte
med händerna och började gråta bittert.
»Men så säg mig då, i Guds namn, hvad som händt,
Hilma», sade Gustaf, i det han ängsligt fattade hennes
händer. »Jag lider, då jag ser er vara ett rof för en
sådan smärta. Anförtro er åt mig; ni kan lita på mig,
jag skall ej svika ert förtroende.»
»Jag vet det, kapten Ström; ni är en ädel man, och
jag skall för er yppa mitt lidande. Min mor skall i
morgon, på
min födelsedag, tvinga mig att svärja trohet åt en
person, som jag afskyr.»
En förfärlig blekhet betäckte härvid Gustafs kinder
och han var nära att störta baklänges, då Hilma sade:
»Lugna er, kapten; eller rättare sagdt, hvad kan ni
hafva för intresse af, att jag ej blir såld för en
lysande titels skull?»
»Ack, Hilma!» utropade Gustaf, i det han konvulsiviskt
tryckte hennes händer till sitt stormande hjerta,
»du vet icke att jag älskar dig högre än mitt
lif. Jag har ej haft mod, ej kunnat säga det förr,
men nu, då du för alltid skall blifva förlorad för
mig, tvekar jag ej att yppa mina känslor och sedan
försvinna. O! hvarföre fick jag ej dö i striden;
hvarföre har jag blifvit skonad, blott för att lida
så mycket grymmare qval ? Gud!»
»Gustaf!» sade Hilma, i det hon häftigt rodnade,
»jag kan äfven nu säga dig, att jag älskar dig
af hela min själ, Du är min första, min enda kärlek.
Redan innan jag såg dig. älskade jag dig; ty dina
bragder talade till mitt hjerta» Nu j; skall
det ej blifva svårt att med mod kämpa i den hårda
kam- j pen, ty jag vet, att du älskar mig.»
i j
Gustaf öfverhöljde hennes händer med kyssar
och frågade j j med feberaktig oro f;
|j
»Hvem är din brudgum?»
|j
»En baron Liljenkrantz.»
!|
»Baron Liljenkrantz!» utropade Gustaf, och sprang
upp, j; i det en dödlig blekhet åter betäckte hans
ansigte. »Du blifva : hans maka! Nej, var lugn,
Hilma! Du rena dufva skall ej <’ falla i den hökens
klor, så sant en rättvis Gud lefver!» J
Hilma betraktade sin älskade förvånad, och
småningom j upplifvades hennes ansigte af hoppet.
j j
»Huru kan du hindra det, Gustaf?» frågade hon.
!j
»Jo, Hilma», sade Gustaf. »Du kan sofva
lugnt och i1 tryggt. Han blir aldrig din
make. Yar säker på, att jag < skall afslöja
den bofvens svarta själ, så att menniskorna skola
j; rysa vid hans blotta åsyn; och han må vara glad,
om ej lagens p hämnande arm inom kort griper honom
och befordrar honom till välförtjent straff.
Dyra Hilma», fortfor han, i det han med
hänförelse slöt henne till sitt bröst, »du
är min for evigt!»
Den första kyssen brann på den unga flickans läppar,
och i en sällhet utan namn lutade hon sitt lilla
lockiga hufvud mot hans bröst, hviskande:
»Och du är min Gustaf!»
Så förflöto för de älskande en stund af lycksalighet,
sådan som endast den första kärleken kan gifva, och
de varseblefvo ej tre ansigten, som, gömda bakom
buskarna, leende betraktade dem, nämligen kapten
Grönstam och hans ädla maka jemte grefvinnan.
Tyst uttalade dessa tre sin välsignelse öfver
de båda älskande och smögo sig derifrån.
;
Hilmas ansigte var från den stunden förklaradt
af kär- j lek och hopp, och sjelfva
modern betraktade sin dotter med förvånade
blickar. Följande natten sof Hilma lugnt och
drömde om sin Gustaf, för hvilken hon uppsändt
varma böner till all- ’.] faderns tron.
j
vi. l
Födelsedagen.
j
Då Hilma följande morgon vaknade, stod solen redan
högt j på himlen; vädret var herrligt och
uppfriskande. Med glädje
helsade Hilma denna dag, som skulle skilja
henne ifrån den \
förhatlige.
j
»Gustaf älskar mig!» hviskade hon, rodnande. »O,
hvil- j
ken sällhet att vara älskad af honom - som utgör
hela min :|
glädje, mitt allt!»
j
Med tankarna fastade vid sin Gustaf, såg Hilma
dagen j
hastigt gå till ända, och qvällen kom. Denna qväll,
som förut !
af henne varit så fruktad, var nu i stället
efterlängtad; ty då J
skulle hennes öde afgöras.
i j
En ofantlig mängd gäster hade anländt, alla i
strålande ||
kostymer och med leendet på sina läppar. Ingen af
de fram- !!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
