- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
318

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

318 ––

mande anade, att här skulle blifva förlofning;
de voro endast bjudna på en födelsedag. Hilma
var strålande skön i sin hvita klädning och med de
hvita törnrosorna i de mörka lockarna. En svag rodnad
färgade den ännu hvita kinden och de sköna ögonen sågo
drömmande ut. Hon hade ju så mycket att drömma om;
den älskade, ehuru han ej var ibland de bjudnas antal,
var henne dock nära - det visste hon - och lian hade
ju försäkrat, att hon aldrig skulle tillhöra baronen;
men på hvad sätt ville han förmå denne att afsäga sig
henne ? Hon visste icke, att Gustaf hade makt att för
evigt förstumma hans mun och bränmärka hans namn,
blott med några ord. I förtröstan på Gustafs löfte
var hon lugn och glad.

Baronen, som ankommit en timma före de andra gästerna,
var klädd med smak och omsorg; ett tvetydigt leende
sväfvade på hans läppar, ett leende af segerglädje
och stolthet. Ändtligen - tänkte han skulle dessa
rikedomar blifva hans; flickan egnade han blott
en flyktig tanke – hon kunde vara bra, efter
som han ej kunde få penningarne utan henne. - Men
Niklas ! . . . hu . . . dock nej, stöten träffade
säkert och Elbe gaf ej igen sitt rof. Och om han än
skulle lefva, har han inga bevis. Nej, jag kan vara
lugn! Juden! Ja, honom mördade Niklas och ej jag. Nej,
bort med alla dessa samvetsskrupler! Bab, samvete,
liksom det skulle finnas ett sådant! Icke gör jag mig
något bek}rmmer öfver, att jag förpassade dem båda
två till andra verlden. Nej, i dag skall jag vara
glad, ty pengar får jag och en tjusande flicka; och
härvid glödde hans hemska ögon af en djefvulsk eld,
som skulle kommit den unga flickan att darra af fasa,
om hon betraktat honom.

På aftonen var den eleganta våningen festligt
upplyst. Gästerna gingo som i ett ljushaf och de
strålande toaletterna förhöjde glansen. Som en
drottning gick friherrinnan ibland sina gäster, för
sin rikedom hyllad af många, men för sin stolthets
skull älskad af ingen. Ju närmare det led mot den
stund, då hennes öde skulle afgöras, desto mera
blek och modfälld blef Hilma. Hvar är Gustaf? var
hennes enda tanke; månne han glömt, hvad han lofvat;
eller kanske han ej har denna makt i sin hand, som
han sade, utan endast ville trösta mig; men så kan
det icke vara; du, Gustaf, kan icke ljuga.

»Mitt herrskap!» började friherrinnan, i det hon tog
ett glas, som betjenten på en bricka bjöd henne. »Min
dotter fyller i dag sitt sjuttonde år. Till att fira
denna dag, har jag...»

»Hvad vill ni?» röt i detsamma en oförskämd betjent,
som stod vid den half öppna dörren. »Packa er
genast ut, eljest skall jag visa er vägen ned för
trapporna!»

Betjenten hade knappast hunnit utsäga sista ordet,
förrän han af Gustafs starka arm hufvudstupa slungades
utför den breda trappan och i fallet slet sönder sitt
blänkande livré.

»Hvad vill ni, min herre?» sade friherrinnan i stolt
ton, i det hon gick emot Gustaf.

»Jag önskar att tala med baron Liljenkrantz i ett
vigtigt ämne», sade Gustaf, i det han med en stolt
men fast blick såg den vredgade damen i ögat.

Friherrinnan skalf af raseri.

Först och främst kastar ni min betjent utför mina
trappor och sedan vågar ni, oförskämdt nog, ooinbeåd
inträda hit. Mina herrar», sade hon till flera unga
officerare, som ännu ej fått f j un på öfverläppen,
ehuru de arbetade med all makt att få det, »mina
herrar, jag är förolämpad! Kunnen j tillåta något
sådant?»

Utmattad nedsjönk hon på en stol och förde den kära
luktvattensflaskan till sin näsa.

Åtta värjor blänkte emot Gustaf, som stod helt
lugn; hans ögon hade funnit den älskade Hilma, och
emot honom strålade de ljufvaste blickar och den
outsägligaste kärlek, och han var så hänryckt, så
försjunken i åskådandet af den förtjusande flickan,
att han knappast kom sig före till någonting. Han
väcktes först till besinning af en liten, spenslig
löjtnant, som skrek:

"Packa er ut, herre! Eljest skall jag lära en sådan
tölp mores!»

\ »Ja så», sade Gustaf, i det han såg sig
omkring meden

lugn, fast blick, »det är så man blir emottagen,
när man helt l artigt kommer att tala vid en
person. Först blir man nära l nog utkastad af
oförskämda betjentlymlar, och sedan detta!» j tillade
han, i det han pekade på värjorna. »Men vet ni, mina l
herrar, sådana faror har jag flera gånger sett modigt
i synen | och ämnar ej heller nu rygga ; men kanske
jag då kan få visa, l hvad jag har till försvar?»

l Och i det samma upptog han en
revolver och sträckte

den hotande emot de åtta kämparne, som vid
åsynen häraf

i sänkte sina värjor och drogo sig litet tillbaka
för de hotande

mynningarne. Då Gustaf såg detta, sänkte
han leende sitt

vapen och gick fram till baron Liljenkrantz,
hvilken darrade

l vid detta besök, ty han kände emot sin
vilja en obestämd

j fruktan intaga sitt sinne.

\ »Kan jag få tala med baronen ett
ögonblick enskildt?»

| »Hvartill skall det tjena?» sade baronen
med låtsad lik-

i giltighet. »Säg det här!»

! De öfriga gästerna hade emellertid dragit
sig tillbaka och

lemnat platsen omkring baronen och Gustaf fri,
och mången i tärnas blick flög ovilkorligen med
ett drömmande uttryck till i den sköne ynglingen,
och inånga tänkte: »Skada att han ej är j adelsman!»

Kapten Grönstam’ gnuggade händerna af förtjusning
och | såg på Hilma med en småleende blick, som
kom hennes ansigte att öfvergjutas af den klaraste
purpur. Gående bort till j henne, hviskade han:

! »En vacker pojke, och modig se’n!
Jag vet att ni älsken

hvarandra. Gud vare med er! Jag skall stå
på er sida; j l förtjenen att äga hvarandra och
det skolen j!» | »Tack, goda farbror!»
sade Hilma, i det hennes hjerta

intogs af de ljufvaste rörelser och tvenne
sällhetstårar perlade i i hennes vackra ögon.

j I det samma gingo baronen och Gustaf in
i ett närbeläget

| rum; men hvad der talades, kunde ingen höra. Efter
en stund ut-i kommo de, den förre blek och vacklande,
så att benen knappt ! förmådde bära honom, men
den sednare glad och belåten. I det han gick
förbi Hilma, sände han henne en kärleksstrålande
l blick, och fick tillbaka en icke mindre vacker
och innehållsrik, hvarpå han aflägsnade sig,
efter en bugning för friherrinnan, \ som mållös
nedsjunkit på en stol. Intet förlofningskalas blef i
af den gången, emedan baronen förebar, att han fått
oroande 1 underrättelser, som kräfde hans närvaro på
egendomen, hvar-| före han reste, med löfte att snart
återkomma. i Då Gustaf nedkom på gården,
hörde han snabba steg bak-

: om sig. Han stannade. Den ankommande var kapten
Gröi.i-I stam, som tog honom i famn och kramade honom
hjertligt, i l det han sade:

l »Tack skall du ha, Gustaf!
Vid alla bomber och gra-

nater, har du icke handlat som en knekt egnar och
anstår! Jag vet att Hilma älskar dig och du henne,
och j skolen, så sant jag är knekt, ha hvarandra,
om jag också skall börja krig med alla friherrinnor
på jorden. Tack, pojke!»

I det samma syntes en klar vätska i den barske
krigarens ögon och han återtog:

»Jag skulle velat se dig vid Balaklava! De" der
morsgri-sarne deruppe sågo just ut att kunna skrämma
dig! Hade det kommit så långt, som till våld, då
skulle f-n tagit dem allihopa; ty då hade de äfven
fått med mig att göra!»

Gustafs glädje kände inga gränsor vid dessa gubbens
ord.

»Tusen tack, goda farbror!» ropade han, i det han
hårdt

kramade den ädle mannens hand. »Jag får älska
Hilma; o,

jag begär ej mera! Tag detta och gif henne,
jag kunde ej

i göra det.» Och i det samma gaf han gubben
en liten sam-

i manviken biljett.

»Ja så», sade kaptenen, i det han smålog, »jag skall
nu på gamla dar blifva ’postillion cTamour’! Hon
skall få brefvet, min gosse. God natt, sof godt,
ty Hilma tänker på dig, älskar dig med sin första,
rena och starka kärlek!»

»God natt, goda farbror! Helsa min lilla Hilma!» sade
Gustaf, i det han gick hem, med hjertat uppfyldt af
de ljufvaste känslor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free