Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De oskiljaktige. Novell af Cajetanus. (forts. fr. s. 292) - Schack-problem - Cellfängelset - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, Gud välsigne dig Gustaf!» utropade den gamle
kaptenen rörd och förde sin näsduk till sina
ögon. »Gör Hilma lycklig, så lycklig, som hon
förtjenar att blifva!»
Gustaf omfamnade de båda aktningsvärda männen och
sade:
»Gud ser min vilja att göra min Hilma lycklig;
och med Guds nåd och bistånd skall jag det. Ej
kunna vi begära, att vår lefnad skall alltid blifva
beströdd med rosor; kanske få vi många gånger undergå
pröfningar; men med Guds nåd skola vi bära dem med
tålamod, förvissade om, att efter pröfningen kommer
glädje.»
I det samma inkom friherrinnan, och omfamnande Gustaf,
sade hon: »Är du nu färdig att emottaga Hilma såsom
din brud?»
»Ja», ropade Gustaf, i det han kysste den hand, som
gifvit honom all den sällhet, han gick att njuta.
j
Friherrinnan aflägsnade sig.
!
Strax derefter inträdde från motsatta rum brud och
brud- j gum, och den blick, som de sände hvarandra,
innebar en orubb- j lig kärlek och vissheten
om en komirfande lycka. Återigen var Hilma såsom
ett år förrut, klädd i en enkel hvit klädning. En
myrtenkrona prydde hennes mörka lockar, hvarifrån
en hvit slöja nedföll till fötterna. Hon var
hänförande skön i detta ögonblick; hennes anlete var
öfverdraget af en ljuf rodnad, och ovilkorligt höjdes
sorl af beundran, då detta sköna par framgick till
kullerstolarne, för att. af den gamle lärarens
mun emottaga välsignelsen till sitt förbtind.
Läraren var rörd, och med klar röst uttalade
han öfver de unga en herrlig välsignelse, under
hvilken deras händer nästan omedvetet sökte och
funno j hvarandra. <
!
Gustaf, som blott hade Öga för sin Hilma,
märkte ej, att gästernas ögon vexelvis
föllo på brudparet och trenne män, j klädda
i fransk uniform, hvilka under den heliga akten
inkom- | mit i rummet och stannat vid dörren.
Då vigseln var slutad omfamnade Gustaf sin unga
maka och tryckte en kyss på hennes strålande
panna, hvarefter slägtingarne framgingo och
lyckönskade dem. Friherrinnan var rörd och
omfamnande de j unga hviskade hon: »Gud
välsigne er, mina barn! Blifven j lyckliga!»
j
Då Gustaf och Hilma mottagit lyckönskningarne,
kom den förre att kasta sina blickar bortåt dörren,
och ..,. de oskilj-aktige lågo i hvarandras armar.
»Nu först är min lycka fullkomlig!» utropade Gustaf,
i det han presenterade sina vänner för sin brud och
sina slägtingar.
De tre främlingarne lyckönskade hjertligt sin vän
Gustaf till den sällhet han funnit.
»Är ej min Hilma vacker?» frågade Gustaf sina
vänner.
»Hon är skön!» utropade desse på en gång. »Lycklige
Gustaf!»
Allt var lif och glädje och mest af alla strålade
de unga makarne af sällhet och lycka. Deras kärlek
var så ren, så ljuf och helig, och skulle de ej då
blifva lyckliga?
Dagen efter bröllopet samlades de nygifta,
slägtingarne och de tre vännerna vid
frukostbordet. Den unga makan var då, på egen begäran,
värdinna, och så skön, så hänförande har väl aldrig
någon värdinna förekommit de närvarade. Hon var i
allas ögon till och med vackrare än qvällen förut, men
mest förtjust var Gustaf, som knappast ett ögonblick
kunde vara ifrån den älskades sida.
Om aftonen var det bal på Ed, hvarvid alla voro
upprymda och glada.
Ett år derefter voro de unga på höjden af sin lycka,
i det de tryckte till sina af sällhet uppfyllda
hjertan den förstfödde, som allt fastare sammanknöt
bandet emellan de unga makarne. Friherrinnan var
idel glädje och flerfaldiga gånger omfamnade hon
sina älsklingar. Som vittnen vid den lilles dop
voro bland andra de tre fransmännen, som gjort resan
till Sverige, enkom för att glädja sin vän med att
bifalla hans önskan, att de måtte stå faddrar åt hans
förstfödde, hvilken i dopet erhöll namnet Wilhelm.
Och var nu ej deras lycka fullkomlig? Jo! Det tyckte
de äfven sjelfva, der de, omslingrande hvarandra med
sina armar, betraktade den lille, ljuft slumrande
verldsborgaren och uppsände varma och innerliga böner
till Guds tron för hans tillkommande sällhet.
Schack-problem.
Hvit börjar oeh gör matt i fem drag.
Cellfängelset.
Huru skall en fånge blifva befriad ur det här nedan
beskrifna fängelset?
Befrielsen ur fängelset.
En fånge smäktar i ett fängelse, som innehåller 64
celler. Fängelset är bygdt i form af ett schackbräde;
dock äro alla mellanväggarna så genombrutna, att man
genom en dörr kan komma ur hvarje cell till hvar och
en nästgränsande; sidocellerna hafva således hvardera
3, de inre hvardera 4 dörrar.
Fången erhåller friheten under följande vilkor: 1.
Han sitter i ]ST:o 1. - 2. Hvarje cell måste han
beträda en gång. - 3. Blott en cell får han genomgå
tvenne gånger. - 4. Den af ho- | nom sist beträdda
cellen måste vara den med utgången. Huru bör fången
gå, för att uppnå friheten?
TJttydning af Charaden i 9:de häftet, sid. 288:
Eldskärm.
TJttydning af Eebus i 9:de häftet, sid. 288:
Öfversten angrep plutonvis med trehundra man rytteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
