Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXIV. Carl X Gustaf och drottning Christina. - Hvem tyder gåtan? - Små vänner till huset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så skildes de. Carl Gustaf for ut i kriget följande
månaden. I början af år 1649 förmådde Christina
ständerna att förklara honom för hennes efterträdare,
och året derpå, när han kom hem, förklarade Christina
offentligen för ständerna
sitt beslut att aldrig ingå i äktenskap, på samma
gång som hon förmådde ständerna att förklara Carl för
hennes efterträdare med arfsrätt. Ettdera skedde -
Carl fick Christinas krona, men hennes hand fick
ingen. St.
Hvem tyder gåtan?
hksom forskarn lyckats finna Sphinxer på Egyptens
jord, ’ Jag en gåta i hvar qvinna Finner äfven här
i nord; Men en gåta, som oss tjusar, Fast den icke
tydas kan, Mysticismen oss berusar, Större kraft man
aldrig fann.
När en qvinna ler och skämtar, Hvem kan säga: det är
så? Kanske sorgeklockan klämtar Högst i hennes bröst
just då. Och när hennes tårar rinna, Hvem ser då i
hjertat ner? Kanske skulle der man finna: När hon
gråter, hjertat ler.
Blicka in i hennes öga, Skåda oskuld ren och skär, I
din tro då fattas föga, Att i himmelen du är. Knappast
en minut försvinner, Förr’n din himmel flyktat har Och
i hennes blick du finner Blott en iskall gåta qvar.
När du sällhetsrusig sänker Ned ditt knä för älskad
mö, Och hon trohetskyssen skänker, Svärjande att
med dig dö, Timra då i hast en koja, Der du gåtan
fängsla kan; Ty ser hon en gyllne boja, Flyr hon dig
för guldets man.
Ena stunden strängt pedantisk, Andra stundon käck
och fri, Tredje stunden ljuft romantisk, Fjerde full
af pryderi! Varelse du gåtolika, Som vår fröjd,
vår plåga är, Skall du alltid grymt besvika Den,
som vill dig tyda här?
Dock, jag vill dig icke klandra, Ty din ban utstakad
är. Han der ofvan böd dig vandra Som en gåta för oss
här. Först när vi från jordens hvimmel Vandra hä’n
på dödens bud, I det evigt sannas himmel Löses gåtan
upp af Gud.
Richard Gustafsson.
Små vänner till huset.
När på senhösten dagarne blifva allt dystrare,
det brokiga lifvet i naturen länge sedan är
försvunnet, de
** muntra sångarskarorna hafva dragit åt södern och
de qvarblifna småfåglarne bedröfvade sitta i de kala
trädgrenarne - då börjar herr spink (gråsparfven),
i motsats till alla sina kamrater, att på det
flitigaste stöka och ställa. Långa strån, j
tjocka risqvistar, väldiga ulltappar, hår och så
vidare släpar j han outtröttligt fram och bygger
sig i någon passande vrå ett l väl försedt och
varmt bo. Detta sker dock icke för att be-
j reda beqvämligheter åt en ny familj, utan ensamt
och allenast j för patronens egen värda person,
hvilken emellertid under spä- j nandet efter ett
rätt passande vinterqvarter, ett hål i muren, ett
gammalt svalbo, en stor låda och dylikt ofta
har att utkämpa hårdnackade fejder mot sin nästa.
Men efter den afgörande segern låter han höra
sitt triumferande »schiep», vickar några gånger
förnöjd på stjerten och begifver sig oförtrutet till
arbetet.
I skydd för de hårda stormarne och den isande frosten
Öfvervintrar vår vän spink derpå rätt trefligt här och
uppsamlar flitigt de smulor, som falla från den rike
mannens bord. Må dock ingen tro, att den stackars
tingesten tillbringar sina dagar utan hvarjehanda
bekymmer. Utom omsorgen för det dagliga brödet,
som ofta är knappt nog, när icke en mild hand genom
några utströdda korn afhjelper nöden, har han mer än
en fiende att frukta: kattor, ugglor, mårdar och andra
mördare, som om natten inbryta i hans fredliga hydda,
under det att hjertlösa pojkar med snaror och såll,
jemte en mängd rofdjur om dagen hota hans frihet och
lif. Dock är han lyckligtvis å andra sidan en fiffikus
af första rangen och vet för-
träffligt att undgå alla de otaliga farorna, ty från
slägte till slägte hafva hans förfäders erfarenhet
öfvergått på honom, och klokare än alla de lömska
förföljarne, vickar han småslugt på stjerten och
qvittrar sitt hånande »schiep-schiep!».
Och har han ändtligen slagit sig igenom den kalla
vintern, så börjar med första andedraget af den rena
vårluften en helt ny visa. Då klingar hans qvitter
icke längre så sträft och skrikande, utan klart och
rent, värdigt vårjublet hos alla lefvande väsen. Med
ifver störtar han sig nu på de likaledes uppvaknande
larverna, bladlössen, snäckorna, majbaggarne och
många andra skadliga insekter samt utrotar otroliga
massor deraf, och visar sig på det sättet tacksam för
den honom vänligt förunnade platsen; den föraktade
och orättvist förföljde proletariern blifver sålunda
en välgörare för sin gästvän, den stolta menniskan,
ty han bevarar hennes frukt, hennes säd ocli hennes
blommor för vida farligare fiender.
Men den herrliga våren förer också andra små gäster
till menniskans boning. De täcka svalorna med sina
sirliga hvita byxor, hvit väst och svart frack komma
nu svirrande och bygga under fönsterbrädet sina små
bon, dem de omsorgsfullt tapetsera med ull. fjäder
och hår. Sedan kommer den gravitetiska, putslustige
staren, hvars första bestyr är att »vräka»» vår i dess
gamla bo olagligen inhysta vintervän, herr spink. Så
mycket än denne larmar och skriker, rättvisan har sin
gång - han föses ut med hustru och barn, hvarefter den
lilla kammaren rengöres och förses med nya tapeter.
Under stort jubel bland unga och gamla håller
vän stork nu sitt intåg och slår sig ned på det
gamla välbekanta hjulet; näst svalorna är ingen af
vårgästerna mer välkommen än storken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
