Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mississippi och dess framtid. - Det är min ensak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryck, som man känner vid anblicken af dessa obebodda
amerikanska urskogar. Ofantliga krokodiler sofva på
trädstammarne, som drifva omkring i flodens vågor,
och här och der uppdyka öar, för att åter uppslukas af
böljorna. Ofta påträffar man sandreflar på ställen,
hvarest fordom var ett betydande djup och bankar
blifva ofta förflyttade från den ena stranden till
den andra. Vid vattnets stigande rycker floden med
sig väldiga massor dy och oräkneliga jättestammar,
och deraf bildas holmar, som snart prydas af en
yppig vegetation. Såsom styrmannen på en paketbåt
försäkrade, hafva under en tidrymd af tio år så många
förändringar förekommit i Missisippis flodbädd, att
en noggrann kartläggning deraf blifvit en tvingande
nödvändighet.
Mississippi befordrar en oändlig mängd af de mest
olikartade fartyg, från den eleganta, genom sin
högtryckningsmaskin för passagerare så farliga
ångbåten, ända ned till den råaste flotte och
den fyrkantiga, platta, med bastsegel försedda,
pråmen, hela raden af alla tänkbara och otänkbara
mellanformer ej att förglömma. För närvarande befares floden
af mer än sexhundra ångbåtar, medan knappast en
tiondedel af kustlandet är odlad. Hvilken omätlig
rörelse måste icke uppstå, då omsider äfven de
öfriga nio tiondedelarne blifva uppodlade och
bebyggda? Öfver tiotusen ångare skola erfordras för
förbindelserna mellan de ofantliga landssträckorna och
för transporten af deras produkter. Mississippis och
Ohios stränder från Cin-cinnati till New-Orleans
skola under tidernas lopp komma att | bilda
en sammanhängande kedja af städer och kolonier,
boplatser för millioner välmående och lyckliga
menniskor. Det är en naturlig dragningskraft, som
förmår nybyggare från alla stater att slå sig ned
i närheten af denna flod. Men gent emot en sådan
flod synes också en fortfarande delning af unionen
mellan norden ocli södern nästan otänkbar, och den
torde komma att träda i bakgrunden, i samma mån som
Mississippi närmar sig sin bestämmelse. Nordamerikas
hufvudpulsåder måste flyta fri och obehindrad, så
vida icke hela organismens verksamhet skall störas.
Det är min ensak.
Ingen sats är allmännare eller kan, vid en ytlig
upp-fattning af förhållandena, finnas giltigare för
berätti-(’ gandet af ett godtyckligt handlingssätt i
saker, som röra mig omedelbarligen sjelf. Om jag vill
gå på gatan med »hatt eller nattmössa på hufvudet,
om jag vill spela fiol, utan att kunna det, eller
förskaffa mig ett dyrbart bibliotek af böcker på
ett språk, som jag icke förstår, så är detta min
ensak, säger jag, och äfven andra, men vi hafva
orätt. Om jag ville uppkalla allmänna deltagandet
för genomdrifvandet af ett nyttigt företag, skulle
nattmössan förtaga förtroendet och sålunda blifva
allas deras sak, som förslaget afsåge att gagna;
fiolen skulle göra mig husvill eller, om jag vore
husegare, förjaga mina hyresgäster och göra mina
lägenheter öde, till förlust för mig och min familj,
och biblioteket skulle beröfva mig alla andra vänner
än narrar och snyltgäster. Så blir ingenting, af
hvad vi göra eller företaga oss, i sjelfva verket
vår ensak. Det är ett sammanhang, en gemenskap, som
genomgår hela kedjan af menskliga handlingar; ingen
länk består för sig sjelf, ensam, isolerad. Det är
den lag på hvilken Nemesis grundar sitt välde. Hon
känner den hemliga sammanbindningsfjädern, och
vid en tryckning på den komma många så kallade
ensakshandlingar i en aldrig anad vedergällande
rapport till hvarandra.
Teodor K ... var vid myndiga år egare af en
förmögenhet, som uppskattades till millioner. Han
hade ärft den efter sin nyss aflidne fader. Han
lefde efter sina tillgångar, hade stor våning,
daglig taffel, höll sig lustjakt, hästar, ekipager
och jagthundar m. m. Man åt kräsligt vid hans bord,
drack oöfverträffliga viner, rökade makalösa cigarrer
och lefde »bon» på allt sätt. Alla unga karlar
eftersträfvade att få vara hans gäster och en hel
del arbetade, så att säga, med händer och fötter
på den äran att som blotta drabanter få sväfva i
pereferien af den umgängeskrets, inom hvilken han
var medelpunkten. Andra åter sökte efterapa honom
och blifva en Theodor K ... i miniatur.
»Det är min ensak», sade han, då en anmärkning mot
hans lefnadssätt någon gång nådde hans öra. »Jag är
ingen ansvarig för användandet af mina penningar; jag
träder ingens rätt för nära; jag har inga åligganden,
hvarken allmänna eller enskilta att försumma; ingen
medtäflares underskattade förtjenster anklaga mig
besittningsrätten till mitt goda: alltså, jag upprepar
det ännu en gång: saken är min ensak!»
Han har rätt! svarade verlden i korus, och hon
svarar så än i dag på samma tal, men verkligheten
gifver oss en annan erfarenhet. Tjugo år hafva
förflutit och vi se den unga lefnadssällen en
bedröflig menniskoruin, icke härjad af årens utan af
njutningarnes förslappande verkningar. Blicken är
slocknande och de förr så lifliga anletsmusklerna,
sinnesrörelsernas trogna tolkar, äro mållösa
dumbar. Från öfvermätt-hetens vämjelse kan hans
stämning endast höjas till kall likgiltighet. Han
är förlorad för sig sjelf och verlden, den friska,
den framåtskridande, den gagnande verlden. Hans skuld
till henne är icke hans ensak, med hans egen persons
förödelse är hans räkning icke slut.
Hans vänner, hvar och en, huru återfinna vi dem
? På en främmande strand, bortom oceanen, förbannar
den ene den skola, der han lärde sig öfverflödets
njutningar och glömde hederns värde för penningens
vinning. En annan bröt med kärleken, för att komma
i förband med rikedomen. Han trampade ett hjerta
under fötterna för att fylla händerna med guld. Ett
lif i yppighet blef honom mera retande, än ett lif i
kärlek. De vunna penningarne förstördes; och armod är
nu hustruns och barnens lott. För att undkomma detta
och samvetsqvalen, sade han i förtid ett afgörande
farväl till lifvet. En tredje gjorde spekulationen
till medlet att hinna det lysande exemplets afundade
mål. Hundratals menniskor anklaga honom för sin
ruin - de kunna sträcka sina anklagelser längre -
men vi vilja icke trötta läsaren med fortsättningen
af dessa skildringar, utan vända hellre hans blickar
till förhållanden, som ligga oss närmare, inom det
alldagliga området, och som kanske till stor del
derför undgå ett välförtjent behjertande.
Månne t. ex. denne husbonde, som klagar öfver sin
otrogne tjenare och riktar lagens arm emot honom
till bestraffning, är viss om att icke sjelf,
genom sin egennytta och föga samvetsgrannhet, hafva
gifvit honom ett ledande exempel, eller åtminstone
en sofistisk grund till sjelfursägt. Är han fullt
säker att icke, genom görandet eller låtandet i
någon sin »ensak», hafva en andel i dennes eller
någon annans oredlighet. - Denna ögontjenarinna, som
med inställsamhetens röst hviskar smickrets sockrade
ord i en förnäm väninnas eller beskyddarin-nas öra,
men i hennes frånvaro drar hennes fel i dagsljuset,
förlöjligar hennes svagheter, förtyder meningen
af hennes ord och vanställer afsigten af hennes
handlingar, - blef hon icke förtrogen med sin konst
vid den komedi, som spelas i umgän-geslifvet, der
hvar och en gör till sin ensak att röka för högheten
och vinna vänner utan vänskap? Nedslå icke de svar,
som öfverallt komma oss till mötes, våra ensaksbegrepp
? - Den trefnad eller otrefnad, välstånd eller armod,
frid eller ofrid som i arbetarens boning framkallas
genom de husmoderliga pligternas iakttagande eller
förgätenhet, huru ofta hafva de ej sitt ursprung från
föredömena af den matmor, hos hvilken arbetarehustrun
som tjenarinna lärde sig skatta eller misskänna
det husliga lifvets betydelse och vigt. Och den
underhållna flic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
