Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Troll-lyktan.
- Medan jag väntade på vagn. (Utdrag ur en ung flickas dagbok.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom förstoringslinsens (m) aflägsnande från bilden
(a b} synes nämligen denna mindre, men genom att
småningom närma dem till hvarandra blifver bilden
långsamt förstorad och tyckes komma närmare, så att
den på väggen, helst på svart flor,
framställer en på ett spöklikt satt sig närmande
gestalt, hvars effekt höjes genom lyktans rörlighet.
I denna inrättning består bland annat konsten att
framkalla aflidnes andar eller frånvarande personers
skepnader.
 |
Fig. 3. Fantasmagori.
|
Medan jag väntade på vagn.
(Utdrag ur en ung flickas dagbok.)
Fredagsmorgon.
Lifvet är besynnerligt. Ibland tyckes det oss som
en i klar morgon, full af solljus, daggdroppar och
löften; så stiger vid horisonten ett moln upp, icke
större än slöjan på min hatt, men det växer och växer;
bergen mörkna; träden se så betänksamma ut som ett
gammalt statsråd i peruk; bladen skälfva; fåglarna
tystna; en genomträngande kyla låter sig förnimma, ett
dödens famntag; blommorna böja sig ödmjukt mot jorden;
stickor och strån, dem förut ingen aktat på, börja en
sjelfsvåldig ringdans, slita sig lösa ibland och flyga
in i ögonen på den häpne vandraren, och innan man
vet ordet af, har man en stickande storm, kanske
efterföljd af ett slagregn.
Så går det till, lilla Minna!
Nu ser jag, huru du drar på mun och undrar, hvarifrån
jag vid 18 års ålder i en hast fått en så omätlig
visdom. Ditt leende är ett majestätsbrott — ett
ovärdigt tvifvel på min förmåga att uppfatta hvad
som rör sig omkring mig — och för detta borde du
rätteligen plikta genom att aldrig mera få kasta
en blick in i denna min dagbok. Men det lyster mig
att vara ädelmodig och, i stället för att harmas,
upplysa dig, stackars klenögda barn.
Jag har min vishet direkte ur Mimers brunn — ett
gammalt ungkarlshjefta, deri jag händelsevis fått
skåda.
Saken var den, att ungherrarna här i staden i
går tillställde en bal, dit äfven jag var bjuden,
naturligtvis, såsom dotter till borgmästaren. Man
hade knappast kunnat gå förbi mig, om jag också sett
ut som en gråärta. Det är förargligt ibland att vara
hög. Inga hufvudstadsminer, jag ber! Borgmästaren i
en småstad är en kung en miniature. Och således är
jag, såsom prinsessa, ej alltid säker på att vara
ihågkommen för min personliga älskvärdhets skull.
Denna, gång hade jag dock en viss förhoppning i
sednare fallet, ty bland tillställarne befann sig
en viss ung man, som . . . som — ja Gud hvad de
relativa satserna äro svåra! Jag hoppar öfver den
bara, och dermed punkt.
Det skulle blifva en lysande bal. Salen skulle
orneras med blommor och grönt, ett poem läsas upp till
damernas ära och alla sju löjtnanterna förekomma i
uniform. Jo-o, du, vi hafva icke mindre än sju tappra
riddare, »lysmaskar», som tant Beate-Marie kallar
dem, i sin rättmätiga harm öfver att i ungdomen hafva
råkat ut för en löjtnant, som gick och såg
på henne ett helt år och så sjelfva nyårsafton
friade till en annan.
När nu balen skulle blifva så ståtlig, faller af sig sjelf,
att de inbjudna damerna ville göra sitt
bästa, för att icke skymma bort det helas
behagliga intryck.
Jag måste bekänna, att jag fann min drägt vacker. En
luftig grön florsklädning och hvita näckrosor i
håret. Hvitt och rödt och blått och gult — det der
allt är så vanligt, men grönt ser fint och litet
särdeles ut. Hade jag i stället för näckrosor burit
säf, kunde jag föreställt najad, men det kunde
också vara lika godt. Du vet, att de der
vattennymferna voro
kända för sin svaghet att gerna vilja enlevera
någon skön yngling, en svaghet, som jag ogerna
vill misstänkas för.
Nå ja! jag bar grön florsklänning till min yttre menniska
och rosenröda förhoppningar till min inre.
Mamma gaf mig en sista mönstrande blick och undrade
derefter, likasom jag, om inte vagnen skulle
komma snart. (Våra egna hästar voro i åt landet,
så att vi hade beställt åkdon.)
"Bevars, lilla Louise», sade mamma plötsligt, i det hon
drog på sig sina handskar, «jag tror ej, du
varit inne hos onkel och sagt farväl!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0333.html
