Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medan jag väntade på vagn. (Utdrag ur en ung flickas dagbok.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade jag glömt!
Stackars gubbe! han sitter der ensam med sin gikt,
sina patience-kort och sina minnen och är på det hela
taget god som gull, fast litet fnurrig ibland. Det
skulle icke tagit väl, om jag rest utan att gå in. Vi
betrakta honom alla som en anförvandt, ehuru han,
som du vet, alls icke är det; men då man varit
inackorderad i en familj i elfva år, införlifvar
man sig med den samma, så vida denna familj icke är
allt för frånstötande, och det vet du ingen af oss
är. Alltså betraktar jag honom som en verklig onkel
och skulle bestämdt vara snällare ändå mot honom,
om han ej hade sina välsignade tretiotusen, dem jag
är så rädd han skall tro mig vilja hafva en gång,
eftersom han är min gudfar och jag hans älskling. Jag
begagnar hvart tillfälle att låta honom förstå,
hur litet jag aktar penningar och hur orätt den gör,
som lemnar sin förmögenhet åt dem, som hafva förut.
Nu sprang jag således in till gubben onkel i all min
glans, tog honom i famn och sade: »så här ser jag ut,
snälla onkel, är jag bra?»
(Nu låter jag dialognen fortgå som i de gamla
romanerna).
Onkel: »Bra? Nej besitta mig, om jag det tycker. Du
är ett lefvande trasbylte, som ingen kan våga taga i
en gång, af fruktan att se hvar remsa flyga för sig.»
Jag: »Men, bevars onkel! vi skola väl inte ’väfva
vadmal’ heller på en sådan fin bal.»
Onkel: »Nej, det förstås. Ni skall trippa och sprätta
som höns i en blomstergård. Fin bal! Jag vill inte
stiga upp för en sådan bal, sedan jag en gång satt
mig.»
Jag: »Hvarför det, snälla onkel?»
Onkel: »Just för frihetens skull. Ungdomen kan
inte hafva roligt nu för tiden, utan att det skall
kosta så och så många hundra. Det skall vara gas,
bevars, och gentil musik, som dånar som åskan, och
vaktmästare i hvita handskar och dito halsduk. Och
damer som snösippor, förstås; en tunn stängel och en
blek krona — åh, man kan förarga sig till döds!»
Jag: »Men, snälla onkel!»
Onkel: »Tyst, jungfru nippertippa; du är icke en bit
bättre och derför är det klart, att du vill försvara
hela ligan. Tycker du det är hederligt och rätt,
att en hop unga gökar, hvilkas lön inte förslå till
pomada åt deras gryende mustascher, kasta bort kanske
femtio riksdaler för en sådan afton, tycker du det?»
Jag: »Hm! Onkel, jag har just inte tänkt på hvad det
kan kosta.»
Onkel: »Nej, men säkert desto mer på hvad det kan
smaka. Det är just vår ungdoms fel, det.»
Jag: »Onkel är inte snäll mot sin lilla Wisen i dag!»
Onkel: »Se så, hjertegrynet! inte den der lilla
tjusminen! då kan du afväpna mig, och jag vill inte
blifva afväpnad. Den kan du spara för någon annan,
som ...» (Onkel tyckes också hafva svårt för de
relativa satserna, ty någon fortsättning kom aldrig.)
Jag: »Jag förstår inte hvem . . . hm . . . hvad
onkel menar.»
Onkel: »Jo bevars, hvad du förstår både hvad och hvem
jag menar. Men se dig för, barn, det kan behöfvas. För
min del tycker jag ej om fjärilar, och det är just
hvad någon annan liknar mest. Jag har också varit
kär ...»
Jag (förvånad): »Onkel?»
Onkel (litet vresigt): »Nå, om inte den ungdomen
är sig lik! Aldrig kan den gå utom sig sjelf; ingen
annan kan hafva haft en smula utseende eller hjerta,
bevars! Jo du, jag har varit både ung och kär, och på
den tiden var jag informator på landet, der känslor
och menniskor bestämdt äro renare och bättre än i
staden. Och efter du nu står der så trasgrann och
beredd att flyga åstad i valsens hvirflar, kan det
just passa, att du får höra, huru man hade det på en
bal på landet i min ungdom. Ja, d. v. s. det var en
impromtubal, och sådana bruka vara de roligaste.
Det var annars på det viset, att det var en vacker
vinterqväll, då det med ens föll min patron (han var
landthandlande) in att med hustru, barn och blomma
begagna sig af det goda slädföret, för att helsa på
hos sin gode vän prosten. Sagdt och gjordt. Bredslädan
fram — och alla stufvades in, herre och fru, tre
döttrar och undertecknad, öfversäll vid tanken på
att få träffa prostens Eva, mitt hjertas dam.
Nå, inom en halftimma voro vi der. Byns unge ogifte
länsman hade haft samma tanke som vi, hvadan han kom
strax efter, åtföljd af en bruksbokhållare, som hade
ett godt öga till Karin — äldsta dottern i huset. —
Nu må du tro, det blef lif och rörelse! Husets båda
unga döttrar satte undan sållet med ullkardorna,
hvarmed de som bäst höllo på (kan du skilja mellan
en ullkarda och en snok du?); två tjocka, hemstöpta
talgljus tändes och sattes på kakelugnen, för
att icke blåsas ut under dansen, ty dansa skulle
man naturligtvis, när så mycken ungdom — hela nio
personer — kom tillsammans. Gubbarne drogo sig snart
undan till brädspelet, nöjda och belåtna med det och
sina tända pipor; fruarna satte sig i förmaket —
en lämplig jungfrukammare nu för tiden — med sina
stickstrumpor, och inom en halftimma var det på
smultronblad kokta teet med sina hembakade bröd
kringbjudet och förtärdt.
Nu skulle dansen börja. Det söktes länge och
väl efter ’orkestern’, ett dragpositiv, som
med stor konstnärlighet vanligen sköttes af den
tolfåriga Maria. Slutligen måste denna fram
med sanningen, som var den, att bror Jonathan tagit
instrumentet med sig i förra veckan, då han reste in
till skolan, och lofvat att återställa det
till söndagen, men kommit att glömma bort det.
Hvad var nu att göra?
Om bara Lena hade tid, menade Karin, så kunde nog
hon sjunga, men ...
’Hvar är hon då och hvad gör hon, efter hon inte har
tid ?’ frågades om hvartannat af herrarne.
’Hon rör i gröten och diskar med samma’, upplyste
systrarne med en suck. (Lena var namnet på köksan,
förstår du.)
’Ja, hvad gör det?’ menade lilla Marie, som var
angelägen att få bror Jonathans affär bortblandad,
’hon kan väl sjunga för det!’
Och härmed slog hon upp dörren till köket på vid
gafvel, der Lena, en kolossal bild af det täcka könet,
med ett hufvud som en lintotte, stod framför spiseln
och skötte sin dubbla befattning.
Intet öfvertalande behöfdes. Köksan var ett
naturbarn, som ej förstod sig på att ockra med sin talang
och med en röst — Gud vet om det ej var bas — som fyllde
både sal och kök och jag tror, skorstenen äfven, stämde hon
upp under ackompanjemang af ömsom grötslefvens klang mot
grytan, ömsom tallrikarnes mot hvarandra: ’Li-hi-vett förgår
som en flod; på dess bölja’ etc.
Det var en vals, må du tro! Unga och glada alla —
ingen etikett — bara natur! Och hvar och en
valsade med den, han tyckte om. Och så gjorde vi
nästan hela qvällen; — Lefve naturen!»
(Här slog Onkel i sin förtjusning ut både armar
och ben, utan att komma ihåg sin giktsjuka fot.
Men denna hämnades hans glömska genom förökad värk,
hvilket kom Onkel att grina ; förfärligt illa midt
upp i sin hänryckning.) i
Jag (sedan värken stillats): »Men Onkel! det ginge ej
an nu att dansa hela aftonen med en och samma. Man
skulle säga, att de som så gjorde, voro förlofvade.»
Onkel: »Än sen då! Ville de dansa med hvarandra hela
qvällen, så ville de väl också hafva hvarandra. Men
se nu för tiden skall det vara så fint, gubevars,
att låtsa likgiltighet — peka åt ett håll, sigta
åt ett annat och skjuta åt ett tredje i — och derför
går det, som det går. Men jag kom ifrån vår
impromtubal.
Då Lena slutat att diska och bara hade gröten att tänka
på, tog hon till sin gråa stickstrumpa, ställde
sig midt i den öppna dörren och sjöng en kadrilj:
ja du känner kanske till melodien, fast den är
gammalmodig. Det var annars den der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
