Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medan jag väntade på vagn. (Utdrag ur en ung flickas dagbok.) - Atlantica och dess författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekanta: ’Min källa och min lada, ho ho hipsan hej,
ho ho trirum-lunim-lej; jag tar igen min skada,
när som jag ser på dej’. Det förstås att orden
äro annorlunda, men så sjöng Lena dem och stampade
takten med sin jernbeslagna träsko och skrattade dess
emellan, så de hvita tänderna gliste, då hon såg våra
lefnadslustiga krumsprång.
Stundom hände att hon tystnade midt i ett figuré.
’Nå, Lena?’ ropade vi, ’hvad nu då?’
’Jösses, di kan väl bi’a lite, mens ja’ tar opp
vrångmaskan’, svarade då i allt lugn Lena, skötte
ifrån sig den krångliga saken med af vigmaskan och
stämde derefter upp med fördubblad styrka. Mellan hvar
tur rörde hon i gröten, till hvilken ingen köksa nu
för tiden kokar maken, hängde hon än med näsan öfver
grytan i sju hela timmar.
Ack nej! det var välsignadt roliga tider!»
(Stackars Onkel! han suckade så djupt,
när han sade detta. Han mäktar ej lefva
i nuet; det förflutna är för honom allt).
Jag: »Men, onkel lilla, om inte onkel misstycker, så
ville jag fråga, hvarför, när onkel ändå dansade
hela qvällen med den vackra Eva, hon inte blef
onkels lilla hustru?» j
Onkel (med en djup suck): »För det, barn lilla,
att en mäktigare rival tog henne ifrån mig.»
Jag: »Och hon lät taga sig?»
Onkel: »Du hade gjort så med. Döden tillåter intet
val.»
Nu tego vi båda. Jag tyckte så synd om onkel, att jag
haft lust att rifva all grannlåten af mig, kasta mig
till gubbens bröst och ropa: »Jag vill blifva hemma,
onkel, jag vill blifva din dotter, ditt sällskap,
din svaga tröst, om du vill!»
»Du skall gå barn», sade onkel, alldeles som om
han gissat till mina tankar, »men du skall svepa
om dig väl, lofva mig det. Evas sjukdom var först
bara en lindrig förkylning (der ha vi det der lilla
molnet, Minna du, ej större än slöjan på din hatt!),
men förvärrades mer och mer, tills den bröt ut i en
yrande feber, som endast kunde kylas af den obevekliga
döden.»
(Här satte onkel båda händerna för ansigtet och var
tyst en lång stund, hvarunder jag bara helt sakta
vågade klappa hans arm).
Plötsligt reste han upp hufvudet och sade: »Du skall
älska en gång, äfven du, mitt barn — och gifve Gud, du
ej redan gör det, ty den du nu tänker på, är dig icke
värdig, deri kan du tro din gamle vän, som vill dig
väl — och när den tiden kommer, måtte du så väl se dig
för, åt hvem du skänker ditt hjerta, ty en finkänslig
qvinna älskar blott en gång i sitt lif! Och hvilken
evig skada, om då hennes tycke faller på en ovärdig!
Jag hör vagnen komma. Gud signe dig barn! Tag på dig
väl; jag har icke råd att förlora äfven dig!»
Vagnen kom verkligen och jag for. Men mina
rosenröda förhoppningar hade öfvergått i violett,
och — skall jag säga det! — innan qvällen hade de
krympt tillsammans som ett af frosten vidrördt
blomblad. Der fanns på balen en flicka, mycket,
mycket älskvärdare än jag, en flicka med namn
och förmögenhet, och hon var nästan uteslutande
föremålet för dens uppmärksamhet, som ...
Ja ja! jag börjar frukta att onkel har rätt. Detta
var det första molnet på min himmel. Jag hade
alls inte roligt. Jag såg nästan lika betänksam ut
som de omtalta träden i början af denna min lilla
anteckning. Snart bryter väl ovädret ut, d. v. s. han
friar till den tjusande flickan . . . »stickor och
strån» — hans förra, hittills i öfverseendets milda
dagar sedda fel — flyga mig rakt i ögonen; slagregnet
— de krossade illusionerna — öfverfaller mig och
jag nedsjunker döfvad, tills allt är förbi och Gud
ännu en gång låter solen skina, då jag väl vågar
lyfta upp hufvudet och se mig omkring med tacksamma
blickar....
Hvad jag är glad, att mitt hjerta ännu ej är så
angripet, att ett sådant oväder skulle döda i stället
för döfva mig!
Men se bara, huru ljuset brinner ned i pipan! Det
flämtar upp ännu en gång, och vid dess osäkra låga
tecknar jag med säker, fast tröttnande hand:
Jag skall betänka mig!
Lea.
-
Atlantica och dess författare.
man
det gamla Grekland var en gängse saga om en vidsträckt
ö, som hette Atlantis och var belägen långt ut i
Yesterhafvet, hvilket fått sitt namn »det Atlanti-just
af denna ö. Den hade emellertid sjunkit, såsom
trodde. Den vise Solon från Athen hade funnit sagan om
Atlantis ibland Egyptens prester och hemfört den till
sitt fädernesland. Ön sades vara så stor, som Mindre
Asien och Libyen, men uppgifterna om dess beskaffenhet
och läge voro orediga och dunkla. Diodoros tyckes
just antyda den, då han talar om »den stora namnlösa
ön». Men Plato har i sin dialog »Kritias» beskrifvit
den, visserligen med korta, temmeligen allmänna
drag. såsom ett slags fabelland, men under det
uppgifna namnet Atlantis. Det är naturligt, att en
efterverld i den grekiska traditionen tyckt sig finna
en antydning på Amerika, och man har förmodat, att
någon phoenicisk eller karthagi-nensisk sjöfarande
haft ett slags spaning om »den nya verlden» redan
långt före Columbus.
På en gång framträdde i den lärda verlden en alldeles
ny åsigt om det i hafvet försjunkna Atlantis, och
den väckte det största uppseende. Denna åsigt utgick
från Sverige, i det derstädes en bok utkom 1675,
hvilken hade till titel: »Atland eller Manheim»,
eller på latin: »Åtlantica sive Manheim, vera Japheti
posterorumque sedes» (Japhets och hans efterkommandes
rätta boningsort), och var författad på både
svenska och latin. Denna bok, som ville bevisa, att
Atlantis icke kunde beteckna något annat land än den
Skandinaviska Norden, framställde för detta ändamål
en massa af citäter och dristiga kombinationer,
utvecklade en ofantlig lärdom och beläsenhet, samt
ut-
märkte sig derjemte genom sin glänsande
framställningsförmåga och det blixtrande snille,
som röjde sig i hvarje tanke. Dessutom ägde bokens
innehåll behaget af en fullkomligt oväntad nyhet. De
lärde i alla länder blefvo betagne af häpnad
och beundran. Från utlandet, England, Italien,
Frankrike, ankommo de mest erkännande skrifvelser
till författaren, och i sjelfva verket kunde ingen
neka, att hans bok var ett utmärkt snilleverk. Efter
åtskilliga års mellantid utkommo tvenne delar till,
men den fjerde förstördes, ännu icke färdigtryckt,
1702 i en stor eldsvåda.
I Sverige väckte Åtlantica icke blott uppseende,
utan blef af ett stort inflytande på tänkesätten hos
nationen och i synnerhet inom den fosterländska
litteraturen. Svenska folket hade genom det
trettioåriga kriget vunnit en ära, som ställde
det främst, såsom protestantismens hufvudmakt
i Europa. Den snillrika men okloka drottning
Christina hade dragit till sig lärdomens och
vetenskapens utmärktheter från Frankrike, Holland,
Tyskland. Sverige hade också uppstigit till höjden af
tidens vetenskapliga bildning. Det var då naturligt
att en åsigt, som med så mycken förmåga bevisade
det tappra svenska folkets företräde äfven i ålder,
bevisade, att den menskliga odlingen haft sitt äldsta
hem i Norden, skulle emottagas med hänryckning och
leda till en poetisk berusning. Denna hänförelse intog
sjelfva regeringen, så att Atlanticans motståndare, om
icke rent af förföljdes, dock ingalunda gynnades så,
som de ifriga beundrarne af den stolta och smickrande
drömmen, skapad af gränslös fosterlandskärlek och
en uppfinningsrik, vältalig och dristigt flygande
fantasi. Endast småningom förmådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
