- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
332

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atlantica och dess författare.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den strängare historiska forskningen framtränga
för att belysa det stora fastän poetiska misstag,
som låg till grund för hela Atlantican. Den bör
nämligen betraktas såsom »en arkeologisk roman» och
innehåller ett verkligt öfverflöd af uppgifter om
urgamla seder och bruk i Sverige, sägner, ordspråk,
lekar och mångahanda märkvärdigheter. Den kan ur denna
synpunkt läsas med interesse ännu i vår tid och har af
en bland Danmarks största fornforskare, Finn Magnussen
blifvit ganska högt uppskattad. Dock må anmärkas,
att den första delen förefaller mest anslående,
medan intresset i do följande delarne tyckes aftaga.

Det torde kanhända icke vara utan intresse att
kasta en blick på Atlanticas uppkomst och på dess
författare.

Hos den ädle och af sin efterverld äfven aktade
fornforskaren Olof Verelius befann sig en karta, som
denne sjelf konstruerat öfver det gamla Norden. Då
den berömde läkaren Olof Rudbeck betraktade den,
upprann hos honom grundtanken till Atlanlica. Han blef
nämligen förvånad öfver en mängd svenska ortnamns
likhet med de namn, som förekommo hos de klassiska
författarne, och dervid sprang såsom en blixt igenom
hans själ den tanken, att det i hafvets djup begrafna
Atlantis skulle vara Sverige, och alt alla de äldsta
folkens gudalära, kultur och folklif ledde sitt
ursprung ur Norden. Då han med sin rika fantasi, sin
utomordentliga lärdom och snillrika skarp-sinnighet
en gång kastat sig på denna föreställning, beslöt han
att öfvertyga verlden om dess sanning. Skulle någon
förmå att göra det, så var han mannen dertill.

Olof Rudbeck började sin bana såsom läkare och hans
skarpsinnighet var så stor, att han, endast tjugutvå
år gammal, gjorde en anatomisk upptäckt, som genast
gaf honom ett stort namn inom läkarevetenskapen. Vid
en dissektion af de finaste delarne af menniskokroppen
fann han ibland de af Pequet beskrifna mjölkkärlen
fina rör eller ådror, som icke voro dessa, utan
gingo till lefvern. De voro då ett nytt fynd, som
väckte så mycket uppseende, att sjelfva drottning
Kristina enkom reste till Upsala för att bevista en
anatomisk sektion och förevisning af de så kallade
w väsa lymphatica». Då den unge studenten inför
drottningen och många förnäma förevisat sin upptäckt,
tilldelade hon honom ett ansenligt stipendium och
lät honom resa till Holland, som den tiden var
utmärkt för läkarevetenskapens flor derstädes. Vid
hemkomsten blef han adjunkt och 1660 professor
i anatomi och botanik. Den sistnämda vetenskapen
var ännu outbildad. Linné hade ännu icke funnit och
uppställt sitt »systema naturse» såsom en grundtanke
i naturkännedomen. Men Olof Rudbeck kan med rätta
erkännas såsom Linnés föregångare. Rudbeck anlade
nämligen Akademieris botaniska trädgård och samlade
en mängd dyrbara örter, med tiden materialier,
hvilka begagnades af blomsterfursten i det följande
århundradet, Den verksamme Rudbeck fattade det
beslutet, att utarbeta ett verk i botaniken, hvilket
var storartadt såsom hans eget snille. Det benämdes
»Campi elysii» eller »Glysiswald» och skulle innehålla
ritningar och beskrifningar öfver växterna, Äfven
öfver detta arbete rådde samma olyckliga öde, som
tillintetgjorde fjerde delen af hans Atlantica. Andra
delen hade blifvit färdig och utgifven, men den första
och de följande blefvo rof för den stora branden.

Den nitfulle och verksamme professorn var en reslig
och kraftfull gestalts hvars egenheter framträdde
på många olika fält. Hans oroliga ande stötte
många af hans embetsbröder, så att han slutligen,
efter flera processer och gräl med dem, afsade sig
alla förbindelser med akademien och lät inskrifva
sig såsom kontingentborgare i Upsala. Emellertid
hade han gjort akademien stora tjenster. Han hade
inköpt och inrättat dess botaniska trädgård, byggt
dess anatomisal efter sin egen ritning, sjelf varit
byggmästare och med egen hand uppspikat hvarenda list;
han hade köpt hus till akademiens apotek, inrättat
ett laboratorium, reparerat akademiens qvarn, taket på
akademiens hus och orgelverket i domkyrkan; han hade
låtit stenlägga stadens gator, inskaffat en boklåda
från Holland, från den berömda Elzevirska firman,
samt, utom mycket annat nyttigt, utredt en afliden
räntmästares balans och tillvunnit akademien 200
tunnland jord vid staden. Dervid hade han upp-

offrat betydligt af sin egen förmögenhet. Hans
förtjenster erkändes också af akademiens kansler,
den store mecenaten Magnus Gabriel de la Gardie.

Den vördnadsbjudande personligheten gjorde genast
intryck på hvar och en som såg honom. Han gick
beständigt klädd i kappa och krage och var af ett
lifligt och skämtsamt lynne. Hans tal blixtrade
af infall och hans arbetsförmåga var otrolig. Han
gaf på en gång sex kollegier, utom sina egentliga
vetenskaper, äfven i physik, matematik och
musik. I mekaniken kan han anses såsom en Polhems
föregångare, ty han uppfann vattenuppfordringsverk,
en hängbro af ny konstruktion, byggde hus, qvarnar
och fabriker. Han kände således arkitekturen, men
äfven fyrverkerikonsten och artillerivetenskapen hade
han studerat. Han kunde svarfva, smida, snickra och
rita. Han hade en röst, hvars skönhet och styrka
hade väckt uppseende äfven utomlands, och hans
musikaliska förmåga framstod i sin glans vid Carl
XI:s kröning, dervid han. tillika med anförandet af
musiken, erhållit uppdrag att dekorera domkyrkan och
utföra byggnaden af äreportar och andra prydnader vid
slottet. Så snart de kungliga kommo till Upsala, måste
Rudbeck infinna sig, för att roa de höga gästerna. Vid
ett julkalas, som drottning Kristina gaf och hvarvid
hon sjelf spelade en kammarpigas rol, uppträdde
Rudbeck såsom herde och spelade ett instrument,
som hette skalmeja. Då en gång drottningarne Hedvig
Eleonora och Ulrika Eleonora (Carl XI:s gemål)
med den unge prins Carl (sedermera Carl XII) rest
till Upsala och landshöfdingen gaf dem middag,
stod Rudbeck bakom drottningens stol och härmade,
med handen såsom eii lur för munnen, kanonernas ljud,
då svensk lösen plägade skjutas. Hans grundsats var
att ett lustigt föreställningssätt i synnerhet var
passande för ungdomen, och derföre hade han alltid
många åhörare på sitt auditorium. Då han en gång
inbjöd studenterna till sitt anatomiska föredrag,
skref han på den svarta taflan, att han skulle visa
»en död, som lärde de lefvande och undervisade de
blinda, som kunde se». För öfrigt var han en ärlig
och uppriktig man, vän af sina vänner, men häftig
och stundom stickande mot sina ovänner. Han visade
mot sin medbröder Hoffvenius, hvilken han erkände
såsom öfverlägsen i den praktiska medicinen, icke den
ringaste afund, utan emellan dem rådde den största
enighet och vänskap. Bland hans vänner var också
Verelius, som ehuru i synnerhet i början tveksam,
dock omfattade Rudbecks åsigter så varmt, att han
till och med yttrat: att den som vågade betvifla,
att de Göter, som eröfrade Rom, utgått från Sverige,
borde straffas af lagarna, och den, som djerfdes
förneka runstenarnes ålder, borde slås i pannan med
dem. Verelii och Rudbecks motståndare, den lärde och
aktade Johannes Schefferus låg på sitt yttersta, då
Atlantlcans första del utkom, men lät den föreläsas
för sig. Han yttrade då: »jag må undra, hvar den
mannen tagit allt detta ifrån» ; men han intygade dock
»dess genie och dess - galenskap». Äfven efterverlden
har protesterat emot Atlanticans grundåsigt, men det
snille, som skapat den, kan aldrig förnekas.

Under verksamheten med så många och stora företag,
uppnådde Olof Rudbeck en ålder af 72 år. Då
inträffade, den 16 Maj 1702, en stor eldsvåda
i Upsala. Den gamle med sitt stora hufvud -
han kallades »storhufvudet» - infann sig vid
Gustavianska lärosalen, ställde sig i domen öfver
den samma och kommenderade med sin väldiga röst
släckningsarbetet, så att hans stämma hördes till
andra ändan af staden. Han förde sjelf sprutan och
lyckades att rädda akademibyggnaden och det dyrbara
biblioteket i den samma. Då kom ett bud, att hans
eget hus fattat eld, men han öfvergaf icke sin post,
ehuru då allt, som hörde till fortsättningen af hans
botaniska verk äfvensom fjerde delen af Atlantica,
tillika med hans samlingar af modeller, antiqviteter,
ritningar och hans dyrbara manu-skripter förtärdes af
lågorna. Han dukade icke under för denna smärtsamma
förlust, utan grep till ritstiftet och uppgjorde
planen till den nya staden, som sedermera uppfördes
på den gamlas ruiner. Dock öfverlefde han icke länge
den stora olyckan. Fyra månader efter den samma
insjuknade han och afled efter en kort sjukdom,
den 17 September 1702.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free