Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I de ryska östersjöprovinserna. I. Från Memel till Riga och Dorpat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litauerna i söder äro anhängare af katolicismen, då deremot
letterna i norr bekänna sig till Lutherska läran, bildar en skiljemur
de båda stammarna emellan. Begge lefva bredvid och
bland hvarandra och hafva samma nationalkarakter, i sjelfva
verket också samma seder och liknande klädedrägt; de äro
folk utan verldshistorisk betydelse. Intetdera har lyckats
påtrycka någon annan nation sin nationaltyp; de hafva tvärtom
ständigt fördragit främmande eröfrares öfvermakt, och till och
med då, när de sjelfva uppträdde som segrare, antogo de
främlingars seder och underkastade sig deras välde. Äfven
vid tiden för den litauiska stammens politiska storhet, då den
hyllades af många ryska folkstammar, antogo de mäktigare
bland litauerna samt deras hof ryska seder, och under den
politiska förbrödringen med Polen öfvergick det polska
elementet så helt och hållet på den litauiska adeln, att denna
nästan sammansmälte med den polska.
Det oaktadt bibehöllo sig hos folket i allmänhet under
denna blott ytliga anstrykning af ett främmande element de
uråldriga sederna i beundransvärd renhet, så att till och med
den kristna religionen blott ofullständigt förmådde uttränga
hedendomen. Litauer och letter påminna härutinnan om Indien,
hvars befolkning var lika så eftergifven för främmande
eröfring och nästan alltid stod under främmande beherrskare, men
det oaktadt årtusenden igenom hårdnackadt vidhöll sin gamla
tro och sina seder. Alldenstund kristendomen på det hela
taget icke djupt inträngde i folkets sinnen, så torde man ännu
i dag kunna tala om en religiös naturtjenst hos letterna. Det
vore å ena sidan ett grymt förtal, om man ville påstå, att de
gamle letterna voro försänkta i fullkomlig fetischdyrkan, likasom
det å andra sidan vore ett öfverdrifvet smicker, om man
antoge, det nutidens kristna letter hyllade en ren kristendom.
Hvad böndernas beklädnad angår, så begagnas hos esterna
och litauerna en brun, hos letterna en grå rock, som räcker
anda ned öfver vådorna och hopknäppes medelst hakar; den
är ganska ändamålsenlig för klimatet härstädes, ty han betäcker
nästan hela kroppen. Under sommaren bär bonden en
låg svart hatt, under vintern en pelsmössa eller ock en
karpus af kläde. Halsen omviras blott lätt med en halsduk;
under sommaren är den bar. En till höfterna räckande klädesväst
utmärker en välmående bonde. Benkläderna äro af grof
buldan och räcka till knäna. Håret låter man växa långt och
benar det. Under vintern begagnar man för det mesta en
fårskinnspels utom rocken. Fotbeklädnaden består af skor,
antingen flätade af lind- eller videbast, eller förfärdigade af ett
stycke ogarfvadt oxläder; de fästas medelst segelgarn, som
snöras kring foten och benet ända upp till knät. Blott
välmående personer bära höga läderstöflar. Qvinnorna
begagna sandaler. Utom de vanliga kjortlarna och ett
hopsnöradt lifstycke bära de lettiske qvinnorna en brun, de
litauiska en blå klädesrock, i afseende på snittet liknande
männens, blott kortare. Håret antingen flätas till tvenne
piskor, hvilka i form af en krans uppläggas kring hufvudet, eller
hänger det ned i fria, väl ordnade långa lockar. I trakter,
hvarest det förra sättet att ordna håret förekommer, betäcka
flickorna hufvudet endast med en hvit duk, som med tvenne
snibbar fästes under hakan, medan den tredje nedhänger fritt
öfver nacken. De gifta qvinnorna deremot betäcka hufvudet
med en hvit hufva.
Letterna ochesterna begagna sig dagligen af ångbad.
Badstugan består af ett litet rum, i hvilket finnes en ugn samt
några stenar till frambringande af vattenångan. Då ugnen
upphettas, finner röken ingen annan utväg, än genom dörren;
fönster eller fönsterluckor komma ej i fråga; der herrskar ett
fullkomligt mörker. Den största delen af röken blifver
naturligtvis qvar i rummet, så att ögonen fuktas, det första man
träder öfver tröskeln.
Landtfolkets hufvudsakligaste föda består af
mjöl- eller ärtgröt, surkål och potatis. - Då
rågen blifvit uttröskad, males den, utan att först
befrias från agnarna, och användes till bröd. Detta
blir ofta så torrt och hårdt, att man kan antända
det vid elden. Blott på högtidsdagar förtär man
hvetebröd. Köttmaten utgöres hufvudsakligen af får-
och svinkött. Hösten är vällefnadens tid; då äga de
flesta bröllopen och kalasen rum. En älsklingsrätt är
starkt saltad fisk, i synnerhet nors. Den vigtigaste
drycken består utaf en blandning af mjöl med något
syrligt vatten och löpnad mjölk, hvilken massa man
låter jäsa till så kallad »thaardryck». Förbrukningen
af brännvin är stor; sjelfva dibarnet gifver man af
denna dryck. Ingen affär kan afslutas, ingen fest
firas utan det samma.
Fältarbetena äro mödosamma, i synnerhet i sumpiga
trakter. Arbetare, hvilka hafva sysselsättning på ett
fält, beläget på längre afstånd från deras bostäder,
gå om aftonen icke hem, utan tillbringa natten på
den fuktiga marken och i den der ur uppstigande
dimman. Lador äro obekanta. Den afmejade säden
hopföres i stora högar och förblifver så länge utsatt
för väder och vind, tills den skall tröskas, hvilket
ofta icke sker förrän under vintren; derföre måste
den torkas i så kallade rior.
I en jemn och sandig trakt vid den kurländska
Aa ligger Mitau, på lettiska språket Jélgava, med
ungefärligen 29,000 invånare, fordom residens för de
kurländska hertigarne. Staden är ingalunda storartad
men snygg och treflig. - med ett ord: Jcuriskt adlig
till sitt yttre. Gatorna äro breda och behagliga.
Man ser dem gerna, dessa eleganta och smidiga
kurlän-dare, dessa adelsmän, hvilka till och med
förstå att i närheten af tronen bevara sin lediga
hållning. Från söder och vester hafva de kommit i
besittning af en temmelig bildning och passande
former; från öster kom en lätt flägt af slavisk
foglighet; de uppväxa i det fria muntra Jagtlifvet,
och en fin vändning i tal och handlingar vinna de
genom fadrens exempel och modrens läror. Sålunda hafva
de kanske blifvit de mest älskvärda och fullkomliga
sällskapsmenniskor i verlden. Hvem vill väl vid en så
glänsande yta fråga efter de inre egenskaperna? De
älska att sällskapa med hvarandra; under sommaren
hålla de sig gerna på afstånd från städernas rök och
qvalm, helst vid hafsbaden; derföre begagna de också
Mitau endast som vinterqvarter, för att derstädes så
angenämt som möjligt tillbringa tiden, medan höst-
och vinterstormarna rasa och snömolnen utgjuta sitt
innehåll på slättlandet vid Östersjöns stränder. Först
mot slutet af våren, då ängar och trädgårdar stå i
blomma, lemna de åter staden; derföre har Mitau tvenne
särskilta perioder: staden är liflig och storartad
under senhösten och vintern, ödslig och småstadslik
under sommaren. Det är sjelfva läget, som staden har
att tacka för sin tillvaro. Emedan stället befinner
sig nästan i medelpunkten af Kurland, hafva hertigarne
derstädes fordom byggt sitt slott, och alldenstund
man måste umgås med hertigen, byggde adelsmännen
sina hus i närheten; men judar och krämare kunde der
beqvämare afyttra sina varor, än då de skulle vandra
från den ena adelsgården till den andre; derföre slogo
de också ned sina bopålar mellan adelsmännens hus. -
På sådant sätt blef Mitau residens och är det ännu
i dag. – förr hertigresidens, nu vinterbostad för
adeln. Utom det petersburgska adels-casinot känner man
intet elegantare och smakfullare sällskap i Ryssland,
än det i Mitau. Och för att visa, huru detta kasino
är en fullkomligt aristokratisk sällskapslokal, har
man rundt omkring väggarna i bestämd ordning upphängt
alla infördda kuriska familjers vapen; till och med
de för lång tid tillbaka utgångna adliga ätterna
fortlefva sålunda på denna plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
