Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier vid vägen. Perpetua Pjunk. - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius. Andra berättelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gång tycktes det ske ett underverk med henne, men
det stannade på halfva vägen. Hon vaknade en natt
vid att lågan från nattlampan fattat i gardinerna
kring hennes säng. Med ett förfärligt skri väckte
hon upp den i rummet sofvande pigan, hvilken yrvaken
sprang upp och ut för att rädda sig sjelf och anskaffa
folk att rädda frun. I taket hängde en kamiinlampa,
påfylld föregående aftonen, och hvilken skulle hafva
åstadkommit en fruktansvärd explosion, om elden kommit
i beröring med den samma. Faran var öfverhängande
och intet ögonblick att förlora. Fru Perpetua Pjunk
insåg vådan af sin belägenhet. Med ett qvickt språng
stod hon midt på golfvet. Med en styrka i armen och
en säkerhet på foten, som skulle gjort heder åt den
berömdaste hjelphustru, tog hon ett bord, ett tungt,
bastant bord, satte derpå en stol, och kraflade sig
så i egen svag och ömtålig person upp och räddade
den vådliga lampan.
Hennes man ville icke tro sina ögon, då han, uppväckt
af det larm, pigan gjorde, ilande in till sin fru,
såg henne taga sista steget ned från sin pyramidaliska
höjd, belastad med en börda, som hon aftonen förut
visst icke skulle förmått rubba en tum ur sitt läge.
«Min vän, min engel! utan strumpor, utan skor! Är
det möjligt, att du förmått detta?» utropade han.
»Hvad skulle jag väl göra? Flyga i luften
kanhända? Men dertill hade jag ingen lust!»
»O, jag ville hänga nordstjernan på ditt bröst! Mången
bär den för mindre storverk.»
Hon lemnade honom lampan, tog sin stora toilettspegel
i sin famn och bringade den, jemte allt sitt
toalettsirfver, i säkerhet.
Emellertid dämpades elden både snart och lyckligt. De
tunga yllegardinerna brände med jemn och stilla låga,
tills de blefvo släckta af husets tillströmmande
folk. Vår hjeltinna höll i sig, så länge faran
räckte. Efter dess slut kom hon att tänka på sina
hjertstyrkande droppar. De skulle nu anlitas, men,
o ve! Hela det farmakopeiska lagret hade träffats af
en skoningslös förödelsedom. Hvad som ej var krossadt
och utrunnet, var fördränkt af vatten. Bud affärdades
till apoteket, men innan det hann återkomma hade
patienten insomnat på en soffa i sin mans rum. Hon
sof godt och djupt intill sena morgonen. Hennes
färg var frisk, hennes puls jemn, hennes andedrägt
lätt och stadig. Hennes man betraktade henne
med förtjusning. »Och detta utan morfin eller
hjertstyrkande droppar!» sade han vid sig sjelf. »Ack,
om det efter denna dag folie henne in att tro sig vara
en frisk menniska! Det vore fulländningen af undret!»
Men fulländningen inträffade icke. Efter
uppvaknandet blef fru Perpetua Pjunk den samma,
som hon varit förut, och sådan skall hon blifva,
så länge hennes namn lefver i menskligheten.
Lothar.
-
Hangös öga*).
Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius.
Andra berättelsen.
(Inne i lötsstugan, morgonen efter skeppsbrottet. Eld
brinner i den stora Spiseln, framför hvilken kläder
äro upphängda att torka. Två fönster, en dörr, fyra
sängar, två ocli två ofvanför hvarandra. Ett väggur,
ett stort bord, bänkar, stolår; på väggarne hänga
nät och tunga skälbössor, jemte en flaggkarta.)
(Lady Arabella, i resdrägt, är nyss uppstigen och
sitter invid ena fönstret, läsande en bok. Kinon är
sysselsatt att bränna och upplägga hennes hår. Lilla
sitter vid Spiseln, bindande nät, medan hon tid efter
annan sköter en kokande gryta.)
NINON (pratsamt). Så der, milady ... nu blir ni
förtjusande-Lagom blek; det är bara simpelt folk,
som sminkas af solen . . . den der till exempel
(pekar På Liiia). Här en liten lock vid pannan och
der en på venstra sidan. Jag har aldrig sett ett
så vackert svart hår. Ni är fin och förnäm ända i
örsnibben, som det anstår enda barnet till en pär
af England med femhundra tusen pund i hemgift. I
alla de tre konungarikena finns ingen vackrare
och förnämare lady, än ni. Och nu sitter ni här i
en usel koja på en klippa i hafvet. O, det var en
förskräcklig händelse! Jag har inte fått en blund i
mina ögon. Jag tycker mig ännu känna golfvet gunga
under mig och de hvita vågorna rusa öfver däcket i
mörka natten. Men ni var lugn, ni, milady. Ni stod
midt i vattnet vid relingen och beundrade månens
glitter i bränningarna. Gode himmel, så våt ni
var! Men det skrattade ni åt, Ni tänkte ej på allt
det besvär jag får att torka och stryka edra kläder.
ARABELLA (utan att lyfta ögonen från boken). Kasta
dem i hafvet!
NINON. Åh, hafvet skulle inte mycket tacka för
det. Vore det oceanen, eller vore det Seinen,
som vattnar det stolta Paris; men ett sådant litet
tvättfat, som Östersjön, skulle blygas att väta edra
fållar, milady. Är det inte oförskämdt af en sådan
gräddsnäcka, att uppehålla er far på resan till
Petersburg, der han är utnämnd till hans majestät
kung Georg den tredjes ambassadör? Ni, som skulle
representera det stolta England . . .
ARABELLA (som förut). Och du, som skulle representera
det pladdrande Frankrike. . .
NINON. Alldeles riktigt, vi sitta här bergtagna bland
sjötroll. Men jag ber om förlåtelse, en engelsk lady
och en fransysk kammarjungfru passa tillsammans som
juvelen och klackringen. Ni lyser, milady, och jag
infattar er i behag.
ARABELLA (som förut). Hvar är min far?
NINON. Milord har gått att se, hvad der kan bergås
från vraket. Ja, milady, med sådana lockar skall ni
lägga hela l| Ryssland för edra fötter, och det skulle
icke förundra mig, om !j den unge kejsaren blefve
lika betagen i er, som prinsen af j Wales . . . som
hertigen af Gloucester . . . som kronprinsen af j
Danmark . . . som grefven af Sommerset . . . som
fursten af i Anhalt-Dessau . . . som earlen af
Devonshire ... som markisen j af Londonderry ...
|
ARABELLA (som förut). Kasta dem i hafvet!
j
NINON. Hvad för något? Halfva Europas högsta nobless
? il Ni är gudomlig! O, jag vet nog, att ni är stolt,
milady, och \\ att ingen är er värdig, med mindre
han bär en kejsarkrona . . .
ARABELLA (som förut). Det är för litet.
NINON. Verkligen? Ja, då vet jag intet råd; de få
alla sucka förgäfves, från tronen till kajut-trappan,
från alla ryssars sjelfherrskare ända ned till en
simpel marinlöjtnant vid namn Georg Thomson.
ARABELLA (ser uPP). Vet du hvad jag läser, Ninon?
NINON. Förmodligen »Våldet på Belindas lock». Det är
en mycket artig bok.
ARABELLA. Jag läser Cooks resor kring jorden.
NINON. Jag tycker milady borde ha nog af en resa till
Petersburg.
ARABELLA. England är ett nötskal, Ryssland en
sandfläck. Jag tycker icke om myror. En man skall
eröfra jorden och en qvinna himmelen. Men huru många
likna den store Cook? Alla lefva för egen vinning:
de rika för högmod, de fattiga för guld. Jag föraktar
dem alla, och om jag ej gjorde det, Ninon, skulle
jag förakta mig sjelf.
NINON. Naturligtvis. När man är aderton år, skön,
rik och förnäm, så har man rättighet att ha sina
infall... aj, stack jag milady med nålen ? Man ville
till exempel vara gammal, ful, fattig och utaf ringa
stånd, för att ha någon önskan i lifvet ouppfylld
. . . Men hvad ser jag! Milady har ett födelsemärke
på venstra skuldran!
ARABELLA. Det är intet födelsemärke; det är inbrändt,
tatueradt, som vildarne bruka. Det är från min
barndom; ingen vet när.
*) Eftertryck häraf är icke tillåtet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
