Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius. Andra berättelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NINON. Se så der, nu kastar hon guldet i elden. Sköna
seder, agreabelt sällskap här i vildmarken! (Hon
försöker rycka börsen ur elden, men bränner sig.) Aij ...
Min hand är förstörd, jag är förlorad, jag kan inte
krusa en lock mer!
SAMMU. Hvad nu, kattunge? Jamar du efter råttor?
NINON. Och i en sådan infam varghåla vill milady
begrafva sig och mig, kanhända för hela vintern! O,
när jag tänker på de sköna palatserna, de
lysande balerna, hofvet, toaletterna, militären,
spektaklerna, soupéerna ... och när jag ser framför
mig en gryta potäter, en sotig vägg, en tokig
tiggerska och en hel vinter utan menniskor, utan
gardesmusik, med ett hof af björnar och kottillon
af snöflingor ... Nej, Ninon, du vore icke värd
att knyta en kökspigas strumpeband, om du kunde
tåla en så himmelsskriande orättvisa! Men hvar finna
ett medel att göra miladys absurda nycker
öm intet? Fadern? Ah, milord brummar och
ger slutligen vika. George Thomson? Det vore
en utväg. Han är förälskad i henne, stackars gosse,
han, som alla de andra. Men hon har nu en gång
fått i sitt hufvud, att han, som de andra, jagar
efter hennes rikedomar, och derföre behandlar hon
honom med samma suveräna förakt, som sina öfriga
tillbedjare ... Att tala förnuft till henne, det
är att tala till väggen. Det enda vore att skrämma
henne ...
SAMMU (som försjunkit i tankar). Det var
någonting som jag sökte, men jag kan inte
minnes hvad ... Nu minns jag: det var mitt
barn! (Sorgset.) Alla andra få sina barn
tillbaka. Det hjelper inte att göra storm och
mörker. Hafvet ryter, vågorna skumma, natten
upplåter sitt svarta gap ... och när det blir
morgon, har hafvet burit de andras barn på sin rygg
till stranden, vågorna ha varit deras dunbolster,
natten har varit deras mörkbottniga täcke.
(Till Ninon.) Kära spån, har du ej sett mitt barn flyta
på vågorna?
NINON (för sig). Hur skall jag bli af med henne ?
(Högt.) Der flöt något vid stranden långt härifrån.
SAMMU (glad). Såg du det riktigt? Var det ett
barn?...
NINON. Någonting var det. Gå och sök?
SAMMU (allt lifligare). En liten flicka med svart hår
och klara stjernögon, så vacker, så vacker? Såg du
rätt noga på henne? Såg du märket på venstra skuldran?
NINON (uppmärksam) Jag tror hon bar ett märke på
venstra skuldran. Jag minns inte om det var en
bokstaf.
SAMMU (kastar sig för Ninons fötter och kysser hennes
klädningsfållar). Ack du allraskönaste, allrakäraste
guldspån, var det en bokstaf? Säg, var det ett L?
NINON (häpen). Jag tror det var ett M eller L. Men
hvad kan det betyda?
SAMMU (hänryckt). Det var ett L! (Hon
skyndar ut med förvirrad brådska.)
NINON (ensam). Vänta litet, gumma! Säg mig ... Hon
är borta! Det var besynnerligt. Miladys märke
... Hvad slumpen också kan vara uppfinningsrik! Der
ha vi utvägen. Hellre än att utsätta sig för en
vansinnig menniska, skall milady öfvergifva sitt
förflugna infall, och vi äro räddade ... Sir George!
(George Thomson inträder.)
GEORGE. Här har du mig, Ninon! Hvad ser jag? Den
kokettaste subrette i de tre förenade konungarikena
kokar potäter!
NINON. Hvad vill ni jag skall göra, sir? Man måste
ta seden, der man kommer. Men hur ser ni ut, sir
George? Har ni kommit direkt från hafsbottnen?
GEORGE. Så ungefär. Hur vill du man skall se ut,
när man arbetat hela natten vid vraket ? Fan annamma
alla falska fyrbåkar. Jag hade haft lust att på
fläcken hänga den gamle förrädaren, fyrvaktarn, i
rånocken, men lyckligtvis voro alla rår bortblåsta som
korfstickor. Det fanns inte en så bra båt i hela hans
majestäts flotta, som the fair Carolina. Men det är
nu gjordt. Gif mig en varm potates, Ninon. Jag fryser
som en våt hund och har fått en timmas aflösning,
för att recolliera mig, medan milord och lotsen bevaka
arbetet.
NINON. Stackars sir George, se här, ät, om det
smakar er! (Hon räcker honom en potates ur grytan.)
Men bränn er inte!
GEORGE (blåsande på potaten). Tack skall du ha
... Goddam, han är nästan lika varm, som dina
läppar, när du kysses, så ingen ser det.
NINON. Åh fy, sir! När har ni nånsin fått en kyss af
mig ...
GEORGE ... så att någon sett på? Aldrig, Ninon,
aldrig. Men hvar är din lady? Jag trodde henne
ännu vara i sömnens armar och drömma om att eröfra
Ryssland.
NINON. Milady har gått att beskåda en annan
eröfring. Hon drömmer inte mera om Petersburg... hon
har beslutat att välja detta paradis till sin
blifvande bostad.
GEORGE. Hvad säger diu, flicka? Lady Arabella ...
NINON. Vill stanna här öfver vintern. Hon är så
utledsen vid att vara ung, skön, rik och förnäm
... hon finner det så odrägligt att vara lycklig och
afundsvärd, fjäsad och tillbedd, att hon, för ombytes
skull, nu fått i sitt hufvud att blifva gammal, ful,
fattig och glömd på en öde ö i hafvet vid den bebodda
verldens yttersta gräns. Kort sagdt, hon stannar i
denna koja, så länge det roar henne, alldeles som hon
för ett år sedan begrof sig uti det spanska klostret.
GEORGE (för sig). Det är henne likt. Alltid trotsig,
alltid högsint i sjelfva sina nycker! (Högt.) Nå,
och du gör henne naturligtvis sällskap?
NINON. Ack, sir Georg, för himlens skull, rädda
milady, rädda mig från en sådan olycka! Besinna,
en vinter bland dessa barbarer blefve min död! Ni,
som älskar milady, vill ej se henne frysa ihjäl. Ni
måste till hvad pris som helst förmå henne att afstå
från sitt beslut.
GEORGE. Och hvad förmår jag mot qvinnonycker? Har
ej lady Arabella från barndomen varit van att se sin
minsta önskan genast bli uppfylld? Har hon ej hvar
dag gjort sig besvär att visa mig sitt förakt? Nej,
min söta Ninon, ditt klyftiga hufvud må finna ut
någon plan; jag blandar mig inte i Polens affärer.
NINON. Ni öfverger oss, sir George? Det är afskyvärdt,
det är otacksamt af er.
GEORGE. Tvärtom. En vinter på Hangö skall bekomma
lady Arabella förträffligt. Hon är så bortklemad
af lyckan, att hon vid aderton år är trött vid
lifvet. För sådana sjukdomar finns intet annat
botemedel, än armod, försakelse, arbete, ödmjukhet,
enkelhet och natur ... Jag gillar hennes beslut,
jag högaktar henne derför. I Petersburg skulle hon
förgås af mjeltsjuka och menskoförakt. Här i ödemarken
skall hon bli frisk.
(Lilla inträder.)
NINON. Jag beundrar er medicin, sir; jag är förtjust
i er smak. Se der har ni ett stycke enkelhet; o,
ni skall strax få tillfälle att studera naturen vid
potatesgrytan! Men er till trots, skall jag rädda
milady, och hon skall en dag få veta edra goda tankar
om henne. Farväl, sir! Mycket nöje af bondlandet! (Hon
går.)
GEORGE. Ninon... Ser man på, så mankerad! Nå, det
är sant, så långt sträcker sig ej en kammarjungfrus
horisont. (Tiii Lilla.) God dag, täcka barn! Har jag
ej sett dig förut? Ja, på min ära, det var du, som
i natt sköt med din lilla båt som en fiskmås igenom
böljorna.
LlLLA (i det hon vill aflyfta grytan). Guds fred!
GEORGE (skyndar att hjelpa henne med grytan).
Tillåt mig ... Åh, den lilla handen är skapad för
något bättre, än att sota sig på en gryta.
LILLA, Akta, han bränner sig!
GEORGE. Det vore inte första gången i dag. Jag är
militär, jag bör ej sky elden. (Han aflyftar grytan
och sotar sig i ansigtet.)
LILLA. Tack skall han ha!
GEORGE. Det var minsann ett lättare arbete, än att
ro genom bränningarna. Äro ni alla lika starka och
lika modiga här på Hangö, så vore jag frestad att
förlåta er försumlighet med den fördömda fyren.
LILLA (orolig). Aldrig kan det ha varit fyren, som
rådde för att...
GEORGE ...kuttern förliste? Jemnt upp, lilla
sjötroll, det var just orsaken, hvarför the fair
Carolina körde med tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
