- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
350

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 350

sedan flytt sin kos. Hände så, att, medan hon gick och
var bedröfvad, hon mötte de båda poliskonstaplarne,
som friat till henne och fått korgen.

»Se, god dag, lilla madam Hjul!» ropade den ene med
! ett försmädligt grin. »Var god och säg oss, hvad
tiden lider, j Madam, som är urmakarhustru, vet nog,
hvad klockan är sia- | gen - eller kanske det husliga
urverket också Jiar blifvit sjukt?» j

»Du borde skämmas, Knipelin!» utropade den andre kam-
| raten medlidsamt ; ty han såg, huru det grofva
skämtet plå- j gade Lina. Han hade en gång älskat
Lina allt för innerligt, ! för att, oaktadt hans
kärlek blifvit obesvarad, kunna skämta öfver hennes
nödställda belägenhet. Han följde henne ett litet
stycke, för att, ohörd af kamraten, tillbjuda henne
sin tjenst, j i fall hon var i behof af den samma,
Detta drag af ädelmod l rörde Linas hjerta, och hon
sade honom utan tvekan tillståndet j i sitt hem. -
För den’ gången blef vigselringen räddad | från
pantsättning, och Lina blef nödgad att emottaga
3tt litet j lån af sin försmådde f. d. älskare.
|

I största elände framlefde Lina sina
dagar tillika med j barn och man.
j

Det var julafton - och nöden hade aldrig varit
större. Man var nu utblottad på allt; endast en
obetydlig del af man- ! nens verktyg fanns qvar. Lina
.skulle just gå ut, för att söka | afyttra dessa,
då ett bref lemnades henne. Som hvarken Lina j eller
hennes man brukade få några bref, tvekade hon att
emottaga det samma. Men då brefbärarn frågade,
om hon ej var j madam Hjul, och försäkrade, att
brefvet var till henne, så j emottog hon det och
skyndade in till sin man, som med myc- j ken möda
läste det. Ju längre han kom i brefvet, dess mera j
klarnade hans bleka, lidande drag, och då han slutat,
hop- j knäppte han sina magra händer och utropade:
!

»Lof och pris vare Herran! Han har dock
icke öfver- | gifvit oss i vårt elände!»
j

»Så säg då, hvad står det i bref vet? Läs
det högt, Calle!» j uppmanade hustrun.
l

Den stackars sjuklingens krafter voro så medtagna,
att l han måste hvila sig några minuter innan han å
nyo började, i

Brefvet var ifrån en pastor B. i den församling af
So- j dermanland, hvarifrån Lina var och der hennes
föräldrar bott. ! Dess innehåll var i sammandrag
följande: j

Pastorn underrättade Lina derom, att en hennes
morbror, j som i lifstiden varit känd som en girigbuk,
en för Öfrigt högst ; originel person, hade aflidit
och efterlemnat en ganska betydlig i förmögenhet,
hvartill Lina nu mera var närmaste arfvingen. Som
j pastor B. kände Lina sedan hennes barndom och
första ung- j domstid - ty hon hade af honom blifvit
beredd till sin första j nattvardsgång - hade han
sedermera tagit notis om henne. Han visste att hon
blifvit gift och äfven att hon var fattig. Han |
hade alltså med nöje åtagit sig att meddela henne
den glada i underrättelsen om det betydliga arf,
hon eller hennes man nu hade att taga i besittning.
!

Hvar och en kan föreställa sig de arma
menniskornas j glädje. De tårar, som fäldes,
voro ej sorgens öfver den bort- ! gångna - ty
denne hade alltid varit hård och hjertlös -
utan glädjetårar var det, och med den innerligaste
tacksamhet emot försynen, nedföll den hårdt profvade
qvinnan vid sin makes sjukläger och uppsände en
brinnande och hjertlig tacksä- i gelse till Gud.
l

Flera gånger på sednare tider hade Lina låtit
skrifva bref till sin rike morbror och vädjat
till hans hjelpsamhet, j utan att erhålla något svar,
ännu mindre den önskade hjelpen. j Troende, att hennes
bref icke kommit fram, hade hon slutligen vändt sig
till pastor B. med en ödmjuk bön, att denne måtte
sjelf tillställa den gamle mannen hennes bref och
söka förmå honom till medlidande med hennes betryckta
ställning.

På detta sätt ägde pastor B. Linas adress; och han var
sjelf rätt glad, då hennes morbror dog, så att han
kunde försäkra henne om en ganska stor förmögenhet,
af hvilken gubben omöjligt velat taga ett öre, för
att skänka bort, medan lian lefde.

Linas första bestyr, sedan den första glädjen stillat
sig, j blef att, enligt pastor B:s tillrådan, vända
sig till en pålitlig |

jurist, hvilken tog saken om händer. Nu behöfde
Lina blott visa pastor B:s bref, för att få låna så
mycket penningar, hon behöfde till afhjelpande af de
största behofven. Hon igenlöste nu sina husgerådssaker
från assistansen, jemte kläder och öfriga effekter,
som ännu ej voro försålda, Derpå köpte hon ved och
matvaror samt snygga kläder åt barnen. När allt detta
var uträttadt, hade mörkret inbrutit, och Lina måste
ännu ett par timmar anstränga sig, innan hon fick
allt omkring sig så snyggt, trefligt och beqvämt,
som hon önskade. O, hvad det fanns mycken glädje inom
den lilla familjen denna afton! Huru innerligt tackade
ej de båda makarna Gud för den lyckliga förändring,
som inträffat, och huru gladdes de ej öfver barnens
jubel, som helt lyckliga öfver sina snygga kläder,
värmen, ljusen och den goda födan, yra och lekande
sprungo omkring i det lilla rummet!

»Jag känner mig bestämdt bättre i afton», sade
mannen och försökte för första gången på länge att
sitta uppe en liten stund. Efter denna dag gick hans
tillfrisknande fort. Tjen-liga medikamenter samt god
och styrkande föda bidrogo i ej ringa mån att påskynda
den återvändande helsan. Efter en månad var herr Hjul
så pass återställd, att han gick uppe; och han hade
till och med vågat sig ut ett par gånger.

Nu var det ej längre gesällen Calle Hjul - utan nu var
det »urfabrikören» herr Hjul, som hade egen verkstad
och butik vid Drottninggatan. Till en början orkade
herr Hjul visserligen icke sjelf arbeta; men han hade
tillsyn öfver det hela och pålitliga arbetare.

Nu mera fru Lina Hjul bodde två trappor upp i en
liten, men ytterst treflig våning. Hullet och den
friska hyn hade redan börjat återvända till Linas
vackra ansigte, och det var ej utan, i fall man gaf
noga akt, att hennes lilla näsa, som af naturen hade
stark böjelse att sträfva uppåt, tycktes nu liksom
litet lyftad; men det är för somliga menniskobarn
svårare att bära lyckan än olyckan. Det är högst
sällan medgången förädlar, så besynnerligt det än kan
synas. Då menniskan pröfvas genom olyckor och motgång,
har hon största benägenhet att fly till Gud. Hon
anropar honom då om hjelp och förbättring i sin
nödställda belägenhet. Får hon denna hjelp, hvarom hon
beder, och blifva hennes vilkor förbättrade, så tackar
hon visserligen Gud för den skedda förändringen,
men glömmer tyvärr allt för snart, hvad hon är honom
skyldig. Så ock med Lina. Hon greps visserligen af den
djupaste tacksamhet till Gud, då den lyckliga händelse
inträffade, som satte henne sjelf och hennes make i en
ekonomiskt oberoende ställning. Men så småningom fingo
andra tankar insteg hos henne. Hon fick nu en hel hop
bestyr, som tillförene ej besvärat henne. Fåfänga
och en släng af högmod fingo makt med fru Hjul -
med ett ord: hon kunde icke bära sin lycka rätt!

Hon afbröt helt tvärt bekantskapen med sina gamla
vänner, som sett hennes nöd och till och med sökt
att vid vissa tillfällen afhjelpa den, åtminstone
för ögonblicket. Den god-hjertade och i grunden
beskedliga qvinnan skämdes öfver de torftiga vännerna,
nu sedan hon blifvit fru och hennes man titulerades
fabrikör. Det blef ej svårt för den präktiga och
välmående fru Hjul att få nya bekantskaper, af
hvilka en del med finare politur, än hon sjelf ägde -
skrattade i mjugg åt hennes bemödanden att agera dam.

Fabrikör Hjul företog, på läkares inrådan, några år å
rad en resa till vestkusten, der baden bekommo honom
oändligt väl och alldeles återställde hans helsa. -
Nu gick allt herr Hjul väl i händer. Han utvidgade
sin rörelse, och snart blef hans magasin ett af de
mest besökta.

Oaktadt herr Hjul blifvit en förmögen man, kunde man
hos honom ej upptäcka ringaste skymt af högmod. På
det godmodigaste sätt gycklade han med sin hustru, då
hon antog en förnäm dams air. Det goda kärleksfulla
förhållandet mellan de båda makarne var oförändradt
det samma. Det fanns blott ett ämne, hvari de någon
gång tvistade, och det var, då fråga uppstod om deras
barns uppfostran.

Fadren önskade, att de skulle gå i skolan, för att
inhämta så mycket af bokliga kunskaper, som han ansåg
behöfligt för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:31 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1867/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free