Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en handtverkare, och det önskade han att båda
hans söner måtte blifva.
Modren deremot drömde, att båda hennes söner skulle
bekläda höga embeten, och om dottern hyste hon den
förhoppningen, att hon skulle bli en skönhet af
första rangen, som genom ett lysande parti skulle
göra lycka.
Yi kunna ej klandra fru Lina, ty såsom hon drömde,
drömma törhända de flesta mödrar; men vi kunna ej
gilla hennes fåfänga, som satte sig emot mannens
önskan, att sönerna skulle blifva handtverkare. Just
emedan fru Hjul ansåg detta allt för simpelt för
sina söner, uppstod tvister mellan man och hustru,
hvilka dock slutligen bilades på det sätt, att,
då fråga uppstod på fullt allvar, hvad vitse genus
sönerna skulle välja, den ene, enligt modrens önskan,
inskrefs vid Carlberg, och den äldste, som visade
minst lust for boken, till sin faders stora belåtenhet
visade håg att lära urmakareyrket.
»Få se, hvilken som blir bäst!» sade fadern. »Ja, få
se, hvilken vi få mest glädje utaf!» menade modern,
som hoppades så ofantligt mycket af Axel.
Det öfvergår vår förmåga att beskrifva den svaga
moderns hänryckning, då hon första gången såg sin
guldgosse bära ka-dett-epauletterna.
»Sade jag inte det», ropade hon öfverljudt, »att
min Axel passade till militär! Sådan vext! Sådan
hållning! och sannerligen tror jag icke, att
det redan sticker ut fjun på din haka! Kors, du
lefvande Lasse! hvad du skall bli vacker, då du får
mustascher!»
»Att mamma kan uttrycka sig så simpelt! Finge mina
kamrater höra ett bättre fruntimmer tala så, skrattade
de väl ihjel sig. Nå, mutter lilla, får jag några
penningar i dag?»
»Kära min gosse, behöfver du nu penningar igen? Det
måtte gå åt fasligt mycket af den sorten på
Carlberg?»
»Ja, det kan mamma lita på; men der är också ett
leben i bland, må mamma tro.»
»Du dricker väl inte, min älskade gosse?»
»Dricker! Så enfaldig mamma är! Yisst tusan dricker
jag, när det bjuds. Inte skulle det anstå en ung
krigare, att smutta på glaset, som en mamsell. Nej,
min själ, fordras det att vara karlavulen, om man
skall blifva ansedd bland så många präktiga pojkar. -
Yet mamma, till en början stod jag mig icke mer än
jemt, och hade jag då icke stått på mig, vete Gud, hur
det gått mig; men så var det en af dem, som kallade
mig ’pendel’ - en allusion på pappas yrke, förstår
mamma; men då blef jag rosenrasande och ’smorde upp’
den slyngeln. Sedan steg jag i de öfrigas aktning,
skall mamma tro; - och det är ändå bra roligt att
vara bror med grefvar och baroner.»
»Hvad säger du, Axel! Är du bror med grefvar och
baroner?»
»Ja visst, kära mamma», svarade Axel och rätade på
sig.
»Hör du, Gustaf», ropade modern, »att din bror är
’du’ med både grefvar och baroner? Det låter annat,
än att vara ankamrat med gesällerna på verkstaden.»
»En handtverkare kan vara lika hederlig som en
grefve», menade Gustaf.
»Alltid samma tjurhufvud!»
»Är inte vår far handtverkare och bra mycket
aktningsvärdare än baron * *, som måste rymma ur
riket, för att undgå bysättningshäktet?» frågade
Gustaf.
Det föll hvarken fru Hjul eller Axel in att svara
härpå. Fru Hjuls förkärlek för Axel härledde sig
deraf, att han var inställsammare, än Gustaf, och
framför allt - att hon hoppades med tiden få se honom
som en stor och utmärkt man. O, hvad den svaga modern
längtade efter den dag, då hennes älskling skulle
blifva utnämd till löjtnant! Och ^ardesofficer skulle
han nu blifva - för den granna uniformens skull! -
Gustaf deremot var af modern minst älskad -
kanske, derför att hon vid honom fastade alls inga
förhoppningar.
Ellen afgudades af modern, som gjorde allt för att
klema bort den vackra flickan. Som enda dotter i ett
rikt hus, måste Ellen ha en fin uppfostran. Hon skulle
bevars läsa språk och spela piano, hvilket af fru Hjul
ansågs som höjden af bildning. Ellen var icke road af
att läsa; men visade både håg och anlag för musik -
och det var en stor triumf för hennes fåfänga mor, att
höra, huru Ellen berömdes af riktiga »förståsigpåare»,
då hon i sällskaper lät höra sig. Ellen sjelf var icke
litet stolt öfver det beröm, hon skördade, och hon
blickade alltid med ett visst föraktligt medlidande
ner på dem, som ej voro musikaliska - om de eljest
än ägde de största talanger, voro de i hennes tycke
helt obildade, i fall de ej kunde spela. Ellen var
en utmärkt flicka och af naturen en god varelse,
fastän hennes uppfostran förqväft en del goda frön i
dess brodd. Fjäsad, berömd, smickrad och bortklemad,
kunde hon ej vara annorlunda än hon var - inbilsk,
nyckfall och egensinnig, samt en liten tyrann mot
alla, som icke voro färdiga att ögonblickligen
uppfylla hennes önskningar och infall. Föräldrarne
behandlade hon med missaktning, skrattade åt dem,
för det de ej förstodo hennes fransyska och tyska
glosor, rynkade på näsan åt faderns, i hennes tycke,
»grofkorniga» och »opassande» skämt och kunde aldrig
förlåta sin äldre bror, att han blef handtverkare.
»Nu skall jag ju skämmas för din skull, hvart jag
kommer», sade ofta den oförståndiga flickan.
»Behöfver du då skämmas för din far?» frågade då
Gustaf lugnt.
»Hm! han är min far. - Dessutom behöfver jag ej
synas så mycket i hans sällskap som i ditt. Nej,
tacka vill jag Axel! det kan just vara en glädje att
gå ut med honom om söndagarne. Alla förbigåendes
uppmärksamhet drages åt oss; och vi äro onekligen
ett vackert syskonpar - det måste du medgifva.»
ȁh ja, visserligen; men vackrare skullen j vara,
om j ej båda högmodadens öfver edert utseende.»
»Hm! dumt prat! hvem tror du väl är vacker, som ej
vet derom och är stolt deröfver?»
»Jag vill hoppas, att det finnes många sådane - åtmin-
. stone vet jag en . . .»
»Någon liten sömmerska, kantänka!»
»Hvad? du säger det der i föraktlig ton!»
»Ja, hvad är en sömmerska? Jag vill be dig min bror,
att du ej ger mig en svägerska, som jag behöfver
skämmas för - en simpel obildad varelse!»
»Tids nog att tänka på dylikt; men ett skall jag
underrätta dig om, att du ej skall behöfva skämmas
öfver hennes högmod, blott hon ej får anledning att
blygas för din skull.»
»Hvilken oförskämdhet!»
Dylika resonnemanger voro ej lämpliga att väcka
sympatier emellan Ellen och Gustaf.
Hände så en dag, att en betjent inträdde i herr Hjuls
verkstad, med helsning ifrån sin matmoder, grefvinnan
von Z**, att någon af de skickligaste gesällerna
skulle komma upp till henne för att se på en konstigt
arbetad pendyl, som kommit i olag och stannat.
»Bor grefvinnan här midt emot?» frågade Gustaf
hastigt.
»Ja, hon är nyss inflyttad i huset. Troligen skadades
klockan under flyttningen», svarade betjenten.
»Jag skall följa med er», sade Gustaf och skyndade
in i nästgränsande rum för att kasta på sig en bättre
rock. Hvarför ordnade han så omsorgsfullt sina vackra
mörka lockar? hvarför knöt han halsduken så väl? –
frågor som händelserna rätt snart skola besvara.
(Forts.)
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
