Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXV. Gustaf Adolfs sista dagar i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXXV.
Gustaf Adolfs sista dagar i Sverige.
xiiappast liar någonsin i Sverige den allmänna
sinnes-stämningen varit mera spänd än våren 1630,
och företrädesvis yttrade sig detta i Stockholm, dit
ständerna sammankommit till riksdag. Det var något
helt och hållet nytt, som förestod, något storatadt,
som ingen vågat drömma om, men som nu med ens visade
sig i hela glansen af ett storverk - och intet slår
mera an på det svenska sinnet än ett sådant. Sverige,
det oansenliga och för Europa så godt som obekanta
Sverige, skulle uppträda och med svärdet gifva kraft
åt sin uttalade mening i den tidens brinnande fråga
- reformationen. Det tyska trettioåriga kriget
brann sedan tolf år, och kejsaren och de påviska
hade haft idel framgångar, och furste efter furste,
till slut äfven konung Christian IV i Danmark, han,
som ville gå och gälla för nordens mäktigaste konung,
hade blifvit besegrade och måste med nesa draga sig
ur spelet, - en vändpunkt var inne. Det hade kommit
derhän, att antingen skulle mörkret segra och på
samma gång kejsaren vinna en sedan långt tillbaka
förgäfves eftersträfvad maktfullkomning, eller
ock skulle något alldeles oförmodadt inträffa. Hela
Europa såg med bäfvan de frukter, som kejsaren stod i
begrepp att plocka af sina många segrar, - men ingen
gick honom mera till mötes på marken, ingen vågade
draga svärdet mot honom. Det var, kunde man säga,
ett återupprepande af den gamla bibliska taflan om
Goliath. Kejsaren kastade utmanande sin handske mot
Europa och sporde segerstolt, om det hade en David
att skicka emot honom.
Och denna David fanns. Sveriges konung upptog den
kastade handsken och stod färdig att träda innanför
skranket. Alldeles obekant var han väl icke för
Europas furstar. Hans segrar i Kyssland och mot
Sigismund i Polen hade beredt honom ett namn och
fästat uppmärksamheten på honom, men det var mera
nygirighetens uppmärksamhet på uppkomlingen, än den
lugna visshetens, som grundar sig på kännedomen om
redan profvade krafter och till följd deraf väntar sig
något stort och kraftigt. w Denne Sveriges konung är
en ny uppgående sol w - yttrade Richelieu, Frankrikes
styresman på den tiden - »och Tysklands furstar blicka
i sin nöd upp till honom, som seglaren mot nordens
stjerna.’» Å andra sidan följdes hans djerfva steg
af afundens illvilja, och tydligare kunde ej denna
uttala sig, än i de frågor, som Danmarks konung
ställde till honom vid ett personligt möte dem
emellan, då Gustaf Adolf utbad sig Christians råd,
huru kriget bäst måtte
föras. »Hvad hade Sveriges konung med kejsaren
att göra? hvarför blandade lian sig i det tyska
väsendet?" Och under tiden visa sig inom det
fiendtliga lägret, omkring Goliath sjelf, yttringar
af både hån och förakt, men ock af en fruktan, som
liksom stal sig omedvetet in och kom hjertat att
klappa fortare under harnesket. Kejsarens tappraste
fältherre Wallenstein tycktes, oaktadt allt sitt
låtsade förakt, hysa en förkänsla af, att nu nalkades
hans farligaste fiende, och han rådfrågade stjernorna
om Gustaf Adolfs lycka.
Man finner emellertid, att sinnena fattats af
samma känslor, som alltid föregå begynnandet af
storm och vidtutseende företag. Hopp och fruktan
och hänryckning fyllde hvarje hjerta, under det man
afbidade tecknet Iran de smattrande trumpeterna till
kampens början. Helt visst uttalade mången det samma,
som konungen sade till sina rådsherrar, när han med
dem slutat öfverläggningarne om detta krig: »jag
ser mig sjelf ingen rolighet hafva att förvänta,
förr än den eviga roligheten!»» Hos honom sjelf
måste naturligen känslan af det höga och herrliga i
det arbete, som han gick att utföra, vara lifligast,
och då ingen bättre än han kände måttet af de krafter,
med hvilka han gick att möta »de oöfvervinneliga», var
också modet och förtröstan hos honom störst. »Gud vill
det» - ropade korsfararne fordom, och äfven här var
det något likar-tadt, som innerst bestämde konungens
beslut. Åtminstone säger hans vän, den store Axel
Oxenstjerna, att beslutet om detta krig var »ett öde,
en gudomlig skickelse, en snillets ingifvelse».
Det är dock icke vår afsigt att här skildra de stora,
offentliga händelserna, rådsöfverläggningarne och
riksdagsförhandlingarna, utan vi vilja hålla oss
till det mer enskilta och undangömda, vissa om, att
de förra liksom gifva helgd åt de senare, inrymmande
dem inom ramen af samma aldrig slocknande kärlek till
denna konung och hans samtida, på samma gång som de
bidraga till att göra taflan fullständig.
Den 20 Maj var det, som konungen uppträdde inför de
församlade ständerna på rikssalen och anförtroende åt
deras vård och kärlek sin fyraåriga dotter Christina,
som han upp-lyftade på armen, höll till dem detta af
skedstal, som kom deras ögon att fyllas af tårar. När
den högtidliga akten var slut, gingo alla upp på
slottet, der konungen gaf middag åt ständerna. Här
fortsatte han, under det han gick cmkrig och samtalade
med de flesta, att utveckla hvad som för hvar och en
kunde vara dunkelt i det vigtiga beslut, som fattats,
och
Sv. Fam.-Journ. 1867. - 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
