Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXV. Gustaf Adolfs sista dagar i Sverige. - De talande träden. (Saga.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visade dervid hela älskvärdheten af sin intagande
personlighet, så att bilden af denna konung aldrig
utplånades ur deras hjertan, som här voro närvarande.
Tre dagar derefter var konungen på Rydboholm. Detta
gamla herresäte hade tillhört den äldre Stureslägten,
men genom giftermål kommit in i Wasa-slägten,
så att Gustaf Adolfs farfader, Gustaf Wasa skref
sig »herre af Rydboholm», medan han ännu var
riksföreståndare. Genom hans syster Margareta hade det
kommit till Braheslägten, och »grefve Per», som var
Gustaf Wasas systerson, hade vid sin död gifvit det åt
sin son Abraham. Braheslägten var sålunda befryndad
med ko-nungaslägten, och som man vet, var det icke
konung Gustaf Adolfs fel, att icke denna frändskap
åter upplifvades med friskare band. Abraham Brahes
broder, grefve Magnus till Wi-singsborg, var nämligen
fader till konungens ungdoms brud, den sköna Ebba
Brahe, som nu sedan J 2 år tillbaka var Jacob De la
Gardies husfru. Gustaf Adolfs missräkning i detta mål
förändrade dock intet i det goda förhållandet mellan
honom och Brahe-herrarne. Båda bröderna Abraham och
Magnus ledde honom mellan sig vid bilägershögtiden den
25 November 1620, och Abrahams söner, Per, Nils och
Joakim voro sin kunglige frände djupt och innerligt
tillgifne.
I Mars detta år (1630) dog grefve Abraham, och det
var till hans begrafning, som nu i slutet af Maj
sönerna jemte konungen, drottningen och riksens råd
samt en mängd fält-öfverstar och äfven främmande
furstar begåfvo sig. Liktalet hölls af kyrkoherden
i Ryd, mäster Johannes Petri Holmius, och efter
begrafnings-aktens slut samlades man på Kydboholm,
der ett ståtligt gästabud enligt tidens sed var
anordnadt. Alla gjorde godt besked för sig, och
stämningen var den aldra angenämaste. Åtskilligt
kom dervid på tal om de gångna tiderna och om de
händelser, hvaruti den döde deltagit, eller som på
något sätt rört honom. Den obehagliga nödvändigheten,
hvari grefven blifvit försatt, att inför konsistorium
anklaga den förre kyrkoherden i Ryd, hvilken
föregående året blifvit afsatt, emedan han förtalt
grefve Abraham och hans grefvinna, kallat honom för
en djefvul, sagt att en kyrkans kalk bort-kommit på
Rydboholm m. m. - detta ämne afhandlades af några,
medan andra påminde sig hertig Carls dagar och de
strider, hvari grefven med honom deltagit.
En händelse från den tiden, som väckte synnerligt
uppseende, var grefve Abrahamns bröllop med sin
grefvinna Elsa Gyllenstjerna, och det torde tillåtas
oss att här i korthet berätta detta äfventyr,
såsom mindre allmänt bekant. I anseende till oron
och krigstillståndet efter Sigismunds flykt, ville
jungfru Elsas föräldrar uppskjuta bröllopet, men detta
var icke i grefve Abrahams tycke, utan när han i Mars
1599 fick tillstånd af herfigen att lemna krigshären
vid Kalmar och besöka sina anhöriga och under resan
i grannskapet af Fogelvik, der hans fästmös föräldrar
bodde, fick veta, att jungfru Elsa nyss lemnat gården
för att fara på besök till sin moster på Tyre-sjö,
ilade han efter henne och hann henne snart åkande
ensam i en släda, som kördes af en dräng. Grefven
intog nu drängens plats och körde för sin fästmö. Då
de kommo till Tyresjö-vägen, som tog af till höger,
låtsade grefven om ingenting, utan körde rakt fram,
och när drängen började ropa, »att grefven körde
vilse», svarade han: »följ du bara efter! jag vet
nog, hvilken väg jag far!» Och han fortsatte vägen
med all möjlig skyndsamhet förbi Stockholm ända
till Rydboholm. Hit bjöds då i en hast de närmast
boende slägtingarne, och bröllopet firades utan alla
förberedelser.
Grefve Abraham var den yngste af grefve Pers den
äldres många barn. Nu var grefve Magnus den ende af
sönerna, som lefde qvar att bevittna och glädja sig
åt den älskade konung Gustaf Adolfs bragder och ära.
Tillsammans med honom och den aflidnes söner
samtalade företrädesvis konungen denna dag på
Rydboholm, och man behöfver blott påminna sig den
ovanliga förmåga Gustaf Adolf ägde att intaga,
för att göra sig en föreställning om, huru hans
bild skulle liksom inbrännas i den gamles så väl
som i de ungas hjertan. Kanske ådagalade han ännu
mera här än på slottet vid den stora middagen
derstädes hela rikedomen af sitt snille och sina
umgängesgåfvor. Dessa dagar, som följde på riksdagen
och föregingo hans afresa, voro liksom en enda
fortsatt afskedsfest, och detta förhöjde stundens
betydelse. Han sjelf liksom alla de närvarande,
både de, som skulle följa honom, och de, som blefvo
qvar här hemma, kände inom sig framtidens ovisshet,
som lätt kunde göra det stundande afskedet till det
sista, medan på samma gång mod och hopp om kommande
striders ära och seger aldrig upphörde att tona i
djupet af deras hjertan. Häraf fick samvaron liksom
en bjertare färg, och ur blandningen af allvar och
glädje framgick med makt begäret att offra j allt med
den ädle, den tillbedde konungen för fosterlandet och
j den heliga sak, till hvars riddare han och svenska
folket nu j gjort sig.
Alla tre den döde grefvens söner gingo med konungen
ut
1 kriget, och två af dem, Joakim och Nils, kommo
aldrig mera åter, den sednare undfående sitt
banesår i spetsen för sitt regemente samma dag
som konungen i det blodiga slaget vid Lutzen.
Den äldste, grefve Per den yngre, som han
kallas till skilnad från farfadern, antecknade
sedermera i sin dagbok eller »tänkjebok», att detta
samqväm på Rydboholm var det sista, som konung
Gustaf Adolf bivistade i Sverige, och att han vid
tillfället var mycket glad tillhopa med grefvarne
Brahe och de andra Öfverstarne.
De öfverstar, som voro här närvarande, voro de,
hvilkas regementen i dagarne skulle inskeppas
på flottan vid Elfsnab-ben för att öfvergå till
Tyskland. Andra afdelningar af hären samlades i
flera städer utefter vestra kusten. Men i Stockholm
samlades, såsom naturligt var, största delen af hären,
nämligen 6196 man indelt svenskt fotfolk och 3356 man
värfvadt fotfolk samt 1090 ryttare, inalles 11,142
man. Den
2 Juni var flottan segelfärdig och väntade blott
på gynnande vind.
Här vid Elfsnabben tog hjeltekonungen det sista
afskedet af sin dotter, sina rådsherrar och
fosterjorden. Först mönstrades krigshären, hvarpå
den började stiga ombord. Under | öfvervakandet
häraf hade konungen knappast tid att tala till j
någon utom dem, som utförde hans befallningar,
och märkte derföre icke, huru hans lilla dotter gång
efter annan öppnade sin mun för att tilltala honom.
Man hade nämligen lärt henne några korta ord att
uttala vid afskedet. När hon slutligen j fann,
att fadern icke egnade henne någon uppmärksamhet,
passade hon på och ryckte honom i rocken. Då vände
sig ändtligen konungen om, och dervid fick han
ögat på det älskade barnet, som han lyfte till
sitt bröst och omfamnade under tårar och smekningar.
Den lilla förstod ej betydelsen af dessa tårar, och
ingen trodde, att den tysta välsignelse, Gustaf Adolf
här uttalade öfver sitt barns hufvud, var den sista.
Ännu rörd återlemnade han barnet och gick ned mot
stranden samt lät ro sig ut till flottan, åtföljd af
den församlade menighetens välönskningar och jubelrop.
St.
-
De talande träden.
(Saga.)
Säkert har mången i barndomens dagar med utomordentligt
nöje lyssnat till de underbara sagorna om
bergskungen och skogsfrun, talande lejon och björnar,
med flera dylika underverk. Den, som har lust, skall nu
få höra en saga om talande träd; ty äfven de kunna tala,
som jag nu skall berätta:
Jag vandrade omkring i skogen en höstdag, sedan
förgängelsen redan gjort sitt intåg i denna fristat
utan befästningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
