Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De talande träden. (Saga.) - Om djurens andedrägtsorganer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utan ansvariga ministrar. Der såg emellertid
rätt bedröfligt ut, icke var der någon ögonlust
eller ögontröst heller. Jag kom till en kulle,
der en samling af skogarnes folk, Tall, Gran, Ek
och Björk med flera stodo endrägteligen tillsammans,
alldeles som de stämt möte. De hade nu aftacklat sina
sommarkläder, och fanns någon klut qvar, så var den
så utfäld, att man ej kunde se, hurudan den varit;
allt grönt hade blifvit gult, brunt, ja, till och
med svartbrunt.
»Jag undrar just, huru j skogsbor bären denna
vansklighetens träldom?» frågade jag högt, alldeles
som de tysta träden varit lefvande väsen.
En dum fråga tänkte jag strax, men blef helt förvånad,
när en ung spenslig björk artigt bugade sig för mig,
sägande:
»Icke sörjer jag öfver min lott; huru än höststormarne
handskas med mig, så dör likväl aldrig hoppet. Jag
tänker jemt på våren, då jag bland de första träden
vaknar och ser mig om i solglansen, iklädd min nya
ljusgröna sommarrock.»
»Hör man på bara!» sade en gammal vresig Ekstubbe,
som stannat i växten, blifvit krokig och oformlig,
»unga herrn slår på stort och skryter af att vara
den första, men jag har lefvat flera hundrade år
längre än du; jag har erfarenhet och skall säga dig,
att det är hårdt, det är olyckligt, ja, alldeles
jem-merligt att vara ett träd i skogen. Sedan jag
ändtligen fram i sommaren fått några blad här och der,
så börja maskarne att äta dem, - se^n kommer hösten
och tar qvarlefvorna, - se^n får jag stå här i ur och
skur och piskas af de näsvisa vind-bytingarne, utan
aktning för min ålder. Usch det är för eländigt!»
Det susade sakta i toppen af en hög fura och
hvisknin-gen ljöd så här:
»Uppåt, ständigt uppåt sträcker sig min längtan,
derföre höjer jag mig öfver förgängelsen; alltid grön
är min krona, och himlens stjernor smycka den med
ett herrligt diadem. Jag är glad, jag är lycklig;
menniskorna kalla mig dyster, men höjdens glädje är
en annan än jordens. Mitt leende är det innerliga,
djupa, som hos eder, menniskobarn, icke visar tänderna
eller gnistrar i ögonen. Gamla ek, hade du i din
ungdom icke så mycket gifvit dig ut på bredden,
utan sträfvat mot höjden, så hade du blifvit skön
och lycklig och sluppit att stå der så vanskaplig,
tvär och knotande.»
Den gamla eken ruskade på sig och knakade af
förargelse, men sade icke ett ord.
»Ack», suckade en liten döende blomma vid den höga
tallens fot, »jag är så sjuk, matt och sorgsen;
det är länge, sedan mina vänner och systrar dogo
omkring mig. Bredvid mig stod en blåklocka så munter
och språksam och ringde j
fram och åter i sommarvinden; hvarje gång hon rörde
sitt i vackra hufvud nickade hon vänligt åt mig, -
men allt är nu förbi, j Farväl, j ljusa sommarminnen,
begrafna i mullen! jag följer er j snart, det känner
jag, farväl, nu föll sista bladet, farväl!»
»Det var då ett hjertnupet afsked», sade en yfvig
enbu- j ske i närheten, »men sådana der sippor och
nippertippor äro | alltid sentimentala och gråtmilda
af sig. Jag är styf och sträf, derföre står jag
mig också bättre; pjoller duger inte, man
| kommer inte långt med att lipa och se söt ut.
Inte är jag i beundrad eller omtyckt af alla,
som gå förbi mig, men jag i tycker om mig sjelf
och är nöjd, som jag är, och kommer ! i man
mig för nära, så sticks jag, derför har jag respekt.
Jag | | bryr mig hvarken om höst eller vår, sommar
eller vinter; jag j i är ingen ljuf skönhet,
som bleknar för en omild vind, utan hör till
det starka, odödliga barrslägtet. som är det
förnämsta bland träden, eller hvad säger herr Gran?»
Grannen, en vacker gran svarade:
»Jag vill icke vara stolt, kära enbuske, men nog är
det skönt att kunna kämpa mot förgängelsens stormar
och stå på | sin plats som segrare; modet och
krafterna växa under stri- j den. Kommen j
bistra nordanvinclar från polens eviga isar! |
Jag är en rustad kämpe med starka armar; att strida
är min lust. Yiljen j brottas? Nå, så välan då,
vinterstormar l fejden är öppnad, starka ären j,
men jag är också stark!» i!
»Jag är också stark», sade en gammal vördnadsvärd
lönn, som var så lummig om sommaren, att mer än
trettio personer j hade skygd under dess krona;
»visst fäller jag mina blad och plundras af de
snåla höstvindarne, men jag har lärt mig
att ’ mycket lida och fördraga. När min
fägring försvinner och många oväder storma fram
öfver mitt hufvud, då håller tålamodet mig uppe.
Jag har lefvat länge och då går tiden fort. Snart
kommer våren åter med blå himmel och ljumma vindar,
solen öfvergjuter mig med sin glödande strålglans;
jag blifver j, varm och utsträcker allt mera min
gröna svalkande famn, in- l nerligen nöjd att
kunna skänka något godt åt de lefvande.» |
»Tack gamla lönn, du är då ett riktigt hederligt och
älsk- | ligt träd och så vis, att du borde blifva
professor», utropade ! jag och kunde icke afhålla
mig från att omfamna den gamla ! lönnen, fastän
hon var så tjock om lifvet, att mina armar icke j
på långt när hunno till. Några Alar och Aspar
började nu j att hviska och ville spraka med mig,
men jag hade icke tid |i att höra på dem. Vi få
talas vid en annan gång, kanske en j j grön
gyllene sommardag, då de sjelfva gjort sig riktigt
gröna j j och hyggliga; då tycker jag de borde
vara allra intressantast. Men är det icke märkvärdigt,
att de tysta träden kunna vara så pratsamma ibland?
Freja.
-
Om djurens andedrägtsorganer.
veta a^a af erfarenheten, huru beklämda vi
känna
OSS’ ^å vi låka att tillsammans me(* ett större
antal menniskor befinna oss innestängda i ett
trångt rum, utan att här blifvit sörjdt för en jemn
luftvexling. »Yi kunna l icke hämta andan», klaga
vi, och af flera särskilta berättelser, t. ex. om
engelsmännens inspärrning i den svarta grottan vid
Calcutta, är det nog bekant, hvilka förskräckliga
och oundvikliga följder äro förenade med den friska
luftens afstängning för en längre stund.
Som det går oss, går det alla djur utan undantag;
för dem alla är luften ännu nödvändigare än födan,
ty de kunna längre uthärda brist på föda, än på
luft. Vare sig att de äro vana vid bergens tunna och
lätta luft, eller de bo djupt i hafvet, kanske 300
famnar under dess yta, eller de lefva som parasiter
i andra större organismer, så är dock det ett vilkor
för deras existens, att de skola kunna andas.
Hvarför är det då så nödvändigt för alla djur att
hafva tillgång till luften? - Det finnes hos denna
en beståndsdel, som de ständigt behöfva upptaga i
sitt blod. Yi kalla denna
beståndsdel syre. Det är denna luftart, som vi
och alla andra lefvande varelser beröfva det oss
omgifvande lufthafvet, och som behofvet deraf alltid
är lika stort, blifver redan af denna anledning
t. ex. luften i ett boningsrum, hvarest menniskor
vistas, allt mer och mer oduglig att vidmakthålla
andedrägten. Men dertill kominer, att vi i utbyte
åt luften afgifva en liknande mängd af en annan
luftart, kolsyra kallad, hvilken alldeles icke till
andedrägtens vidmakthållande kan ersätta det borttagna
syret. Tvärtom är qväfning en omedelbar följd af att
införa ett djur i en atmosfer af kolsyra. Våra läsare
känna säkerligen åtskilliga exempel, att menniskor,
som arbetat i brunnar eller på liknande ställen,
hvarest denna osynliga luftart kunnat samla sig,
plötsligen fallit ned och omkommit, och mången
torde hafva läst om »Hundgrottan» vid Neapel eller
»Giftdalen» på Java, ställen, hvilka intet djur
beträder, utan att blifva dödens rof - en följd deraf,
att jorden här utsänder qväfvande kolsyreångor af vul-
j kaniskt ursprung. Alldenstund denna luftart har
temmelig | tyngd, samlar den sig nära vid jordytan,
och en menniska kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
