Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om djurens andedrägtsorganer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––356
derföre på grund af sin upprätta ställning, som gör,
att hon kan inandas en ofvanom den förra befintlig
renare atmosfer, utan vidare olägenhet framgå på
ställen, hvarest t. ex. hundar skulle omkomma.
Vi veta också af egen erfarenhet, att bröstet, och
särskilt lungorna äro de redskap, hvarmed vi upptaga
luften utifrån, och att vi medelst dessa åter utstöta
den med kolsyra mättade luften. Vi vilja icke här
närmare utveckla, genom hvilka rörelser denna in-
och utpumpning af luften åstadkommes, utan blott
upplysa, huruledes den omständigheten, att luften
kommer ned i lungorna, kan förorsaka det utbyte af
blodets beståndsdelar, som här äger rum.
Lungan är ett särdeles fint bygdt, blåsartadt eller
liksom svampaktigt organ, som fyller större delen
af bröstkorgen, för så vidt nämligen platsen icke
upptages af hjertat, matstrupen, stora åderstammar
o. s. v. Närmare betraktad består lungan egentligen
af oräkneliga små blåsor, som äro bildade af
utomordentligt tunna hinnor. Hvar och en af dessa
blåsor sitter på en liten stjelk; många sådana med
stjel-kar försedda blåsor utgå från en gemensam
stam, och en mängd sådana stammar förena sig åter
till allt större och större hufvudstammar och bilda
slutligen luftröret, som just är den kanal hvarigenom
lungan står i förbindelse med den oss omgifvande
luften. Alla dessa stammar och stjelkar äro ihåliga
liksom blåsorna, och då vi draga andan, fyllas således
genom luftrörets förgreningar alla lungblåsorna
med luft. Dessa blåsor äro omgifna af ett ytterst
fint nät af nästan mikroskopiska åderförgreningar,
hvars väggar bestå utaf så ytterst fina hinnor, att de
alls icke lägga hinder i vägen för vexelverkan mellan
luften och blodet. Fördenskull sker just det samma,
som skulle ske, i fall blodet vore utsatt för luftens
omedelbara inflytande: det gifver ifrån sig en del af
sin kolsyra och upptager en del af det i lungblåsorna
befintliga syret. Hvarje gång vi utandas, meddela vi
således åt luften en del af denna kolsyra, och hvarje
gång vi inandas, indraga vi i lungorna en del syrgas,
och detta utbyte fortfar, så länge vi lefva och andas
- till dess vi uppgifva andan.
Den här beskrifna inrättningen hafva en stor del
af de djur, som vi på grund af deras, med vår egen
liknande, inre byggnad kalla de högre, nämligen
alla däggdjur, alla fåglar och alla kräldjur,
t. ex. snokar, ödlor, grodor, paddor o. s. v. Väl
är lungan hos särskilta djurformer af något olika
byggnad, och andedrägtsförrättningen utföres med
olika grad af liflighet, men det väsendtliga dervid
är dock i så måtto det samma, att luften hos alla
dessa djur medelst andedrägtsrörel-ser pumpas in
i och ut ur ett dertill bestämdt organ i kroppen,
nämligen lungan, hvari den der omvexlingen, hvilken
befriar kroppen från dess öfverflödiga förråd på
kolsyra, försiggår. Andedrägtens olika grad af styrka
och liflighet har emellertid betydligt inflytande
på djurets hela karakter. Hos kräldjuren är den
långsam och ofullkomlig och alstrar således icke
mycken värme; fördenskull kännas de kalla och äro
i hög grad beroende af den dem omgifvande luftens
temperatur, lifliga i solsken, tröga i köld, talrika
i varma och fåtaliga i kalla länder; om vintern
ligga de försjunkna i dvala, dolda i jorden, i dy på
bottnen af dammar o. s. v. De äro på det hela taget
långsamma och slöa, alla deras lifsfunktioner förråda
slapphet och tröghet. Annorlunda förhåller det sig med
fåglarna; deras andedrägt är utomordentligt liflig;
de hafva derföre en ganska hög värmegrad, högre än
däggdjurens; de äro muntra till lynnet, deras rörelser
äro kraftiga och snabba; alla till näringen hörande
förrättningar utföras på en jemförelsevis ganska
kort tid. De smälta hastigt de intagna födoämnena
och måste fördenskull ganska ofta hafva nya. Medan
en snok kan hungra hela veckor, kanske månader, kan
en af våra små insektätande sångfåglar icke uthärda
att svälta en dag eller att törsta en half, – den
föda han under ett dygn förtär uppgår i tyngd till
mer än hans egen vigt.
Vid fåglarnes andedrägt förekommer dessutom ett annat
märkvärdigt förhållande, som vi icke vilja förbigå,
eftersom det är af allra största vigt för dem. Hos
andra djur stannar
luften i lungorna och tränger icke vidare omkring
i kroppen; hos foglarna deremot uppfyller den
mångfaldiga rum rundt omkring i kroppen, ja den
tränger till och med in i benen, så att många af
dessa innehålla luft i stället för merg, och in
i fjädrarna. Fågelkroppen har nämligen öppningar,
som leda från lungorna ut till andra luftrum, hvilka
åter stå i förbindelse med hvarandra och genom fina
öppningar med benens och fjädrarnas inre. Då fågeln
inandas djupt, utsväller han derföre som en balong och
är så att säga öfverallt genomträngd af luft. Detta
är honom ett ganska vigtigt hjelpmedel vid flygten,
alldenstund den i kroppen upptagna luften hastigt
blifver uppvärmd och dervid till den grad förtunnad,
att den är mycket lättare än den omgifvande luften;
fågeln blifver dervid i förhållande till denna så
lätt, att hans vingslag förmå öfvervinna tyngden,
hvilken eljest skulle fängsla hans kropp vid
marken. Att hela denna inrättning är till endast för
flygtens skull, se vi bäst deraf, att de icke flygande
fåglarna, t. ex. strutsarna, nästan fullkomligt sakna
detta system af luftrum.
Äfven de däggdjur, fåglar och kräldjur, som lefva
i vattnet och kunna uppehålla sig någon tid under
dess yta, t. ex. skalar, hvalfiskar, vattenfåglar,
sköldpaddor, krokodiler, grodor o. s. v., andas dock
med lungor. Men inträngde vattnet i dessa djurs
lungor, så skulle det gå dem, som det går oss, då
våra lungor fyllas af vatten: andedrägten skulle
afstanna och de skulle qväfvas. Derföre måste de
alltid, då de dyka ned under vattenytan, vare sig för
att söka föda eller för att undgå sina förföljare,
hålla näsborrarne tillslutna. Dock måste de inom en
kort stund åter upp till ytan, för att hämta luft;
men hos de flesta hafva näsborrarna ett sådant läge,
att de endast behöfva lyfta dem upp till ytan, utan
att behöfva höja hufvudet öfver den samma.
Med fiskarna förhåller det sig deremot annorlunda;
ett helt annat verktyg, nämligen gälarne, har här
öfvertagit lungans funktioner. Denna förekommer
visserligen, men är afsatt från sin befattning och
nedsjunker till ett jemförelsevis mindre vigtigt
organ, som fördenskull ganska ofta saknas. Vi
kalla det icke längre lunga, utan luftblåsa eller
simblåsa. Hvarest gälarne äro belägna, är säkerligen
icke obekant för någon af våra läsare. Lyfter man på
gällocket, så ser man dem; man varseblifver nämligen
då en djup grop på hvardera sidan om hufvudet,
och att i denna ligger en fyrdubbel rad af små röda
blad. Samma röda kammar upptäcker man, då man öppnar
fiskens gap; man ser då, att de egentligen sitta
i bakgrunden af munnen, så att svalget ligger just
emellan begge gälpartierna, och att mellan gälkammarna
finnas öppningar, hvarigenom det finnes fri passage
från munnen och utåt till den stora gälöppningen
framom bröstfenorna.
Gälarnes röda färg bevisar, att de innehålla
mycket blod, och under mikroskopet kan man äfven,
så länge fisken är lefvande, se blodet cirkulera i
en mängd fina åderförgreningar. Efter hvad vi förut
framställt angående det, som försiggår i lungorna,
torde man också lätt* kunna fatta, huru det tillgår
här. Man kunde skäligen anse det vara likgiltigt,
om luften kommer ned i kroppen till blodet, eller
blodet kommer fram på ytan till lufteri, då syrets
och kolsyrans utbyte ju i begge fallen bör kunna
försiggå, blott de hinnor, som åtskilja luften från
blodet äro tillräckligt fina. Och likväl kunna blott
få fiskar andas i luften, och hos dem förefinnas då
alltid särskilta inrättningar för att allt jemt hålla
gälarna fuktiga. De allra flesta fiskar dö ganska
snart, efter det de blifvit upptagna ur vattnet,
alldenstund gälarna strax klibba samman och hoptorkas,
hvarvid cirkulationen och andedrägten naturligtvis
måste afstanna; i vattnet hållas de deremot jemnt
fuktiga. Men huru komma de då i beröring med
luften? Måste äfven fiskarna oupphörligt upp till
ytan för att hämta uft ? Eller förmå de kanske beröfva
vattnet dess ena beståndsdel,
Fig. 1. Ett dubbelt gälblad af aborrens galär, a de
ådror som innehålla det syrsatta, v de, som innehålla
det kolsyrehaltiga blodet.
Fig. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
