Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om djurens andedrägtsorganer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 357
syret? Intetdera. Men vattnet har alltid stor
böjelse att insuga atmosferisk luft, och fördenskull
saknar det aldrig fritt syre. Likväl skulle fiskarna
snart hafva förbrukat det syre, som der står till
deras disposition, om icke rörelsen i vattnet
ständigt tillförde dem nytt syre, och i fall de
icke beständigt förde nya vattendelar med nytt syre
förbi gälarna medelst vattnets insläppande genom
munnen och utdrifvande genom gälöppnin-garne. Liksom
mellangärdet och bröstmusklerna hos oss åstadkomma en
in- och utpumpning af luften i lungorna, så åstadkomma
hufvudets rörliga ben hos fiskarna en jemn ström af
friskt syrehaltigt vatten mellan gälarna och ett
fortfarande aflägsnande af det vatten, hvars luft
blifvit uppfylld med kolsyra.
Anmärkningsvärdt är, att det finnes djur, som
under en viss period af sitt lif andas med gälar
och sednare med lungor. I den tidigare perioden äro
de nämligen uteslutande vattendjur, då de deremot
sedermera hufvudsakligen äro landdjur, oaktadt de
äfven då under en del af året uppehålla sig i vattnet,
nämligen under fortplantningstiden. Jag tänker härvid
på grodorna och salamandrarne eller vattenödlorna. Det
torde näppeligen finnas någon bland våra läsare,
som icke under vårtiden vid stranden af någon damm
eller bäck betraktat dessa små lifliga, svarta, med
stjert försedda varelser, som denna tid på året i
hundradetal simma omkring i dylika
Fig. 2,
Fi*. 3.
L
vatten, fröjdande sig åt solskenet, men obarmhertigt
decimerade af roffiskar, vattenfåglar, vattennäbbmöss
m. fl. fiender. Mången torde hafva tagit dem för
fiskyngel, som de verkligen likna, alldenstund de
hafva simfenor och sakna extremiteter. Så är dock icke
förhållandet, ty då de blifva stora, finna vi dessa
varelser såsom verkliga groddjur. Men detta blifva de
först genom förvandling; nu äro de endast larfver. För
att blifva verkliga grodor, måste de förlora stjerten,
deras extremiteter måste skjuta fram o. s. v. - och
detta allt försiggår också inom en bestämd tid. Men
bland de vigtigare förändringar, som hos dem inträffa,
är också deras olika sätt att andas. Såsom larfver
andas de, liksom fiskarna, med gälar, hvilka hos
dem hafva samma läge, som hos fiskarna, hafva en
liknande byggnad, mottaga friskt vatten genom munnen
o. s. v.; korteligen de äro i detta hänseende lika
fiskarna. Men mot den tid, då förvandlingen nalkas
sitt slut och den unga grodan snart skall lemna sin
fuktiga vagga och hoppa upp på land, börjar blodet
att vända sig bort från gälarne, hvilka draga sig
samman och snart spårlöst försvinna. Det har funnit
ett annat andedrägtsorgan, nämligen lungan, som nu
börjar att utveckla sig på en helt annan plats i
kroppen och att inträda i sin rättighet såsom det
organ, i hvilket blodets syrsättning skall försiggå
hos hvarje på land lefvande ryggradsdjur. Gälarne
utgöra således blott ett förelöpande organ,
Fig. 2. Särskilta utvecklingsstadier af grodornas
förvandling. a en grupp grodyngel sittande på ett
vattenplanta, b en särskilt grodunge, betydligt
förstorad; han har stora yttre gälar, c en äldre
grodunge; de yttre gälarna hafva försvunnit och
bakre extremiteterna skjutit fram. d ännu äldre;
äfven frambenen äro nu utvecklade, m är munnen,
s gälöppningen, genom hvilken vattnet utströmmar
från gälarne. e en ung groda, som ännu har något af
stjerten qvar, men för öfrigt är färdig att lemna
vattnet.
som är bundet vid en viss lifsperiod, ett visst
utvecklingsstadium och ett visst lefnadssätt, och
försvinner med dessa. Man kan för öfrigt tydligare
se dem hos salamanderlarfverna, hos
hvilka de under hela larftillståndet bilda 3
stora röda buskar på hvardera sidan om halsen, än
hos grod-larfverna, hos hvilka de endast under de
första dagarne, medan djuret ännu är helt litet, synas
utvändigt, men sedermera, liksom hos fiskarne, äro
dolda i gälhålan, hvars öppning här är ganska liten.
Det är emellertid tydligt, att dessa djur någon kort
tid, innan gälarne ännu blifvit så sammandragna, att
de icke längre kunna hålla andedrägten vid makt. och
innan lungorna hunnit fullkomligt tillegna sig
enväldet, måste på samma gång kunna andas med begge
organerna. De äro då verkliga »amfibier» och kunna
lika beqvämt andas i luften och i vattnet. Detta
öfvergångsstadium intresserar oss särskilt, emedan
det gifves närbeslägtade djur, som hela sitt lif
igenom qvar-blifva på denna ståndpunkt och aldrig
komma längre; dessa
äro de så kalla-
Fi=- 4 de
»fiskgrodorna»,
bland hvilka en af de märkvärdigaste är den
här afbildade aocolotlen, hvilken Humboldt fann
lefvande i de staden Mexiko omgifvande sjöarne
och som hölls till salu på fisktorget såsom en
ätlig söt-vattensfisk. Betraktad från zoologisk
synpunkt, är detta djur en stor salamanderlarf, som
stannat i sin utveckling och aldrig öfvergår till en
verklig salamander. - En sådan dubbel utrustning med
andedrägtsorganer är ganska sällsynt inom djurriket;
dock kan man uppvisa ett motstycke härtill i vissa
amftbisJca sniglar, hvilka liksom våra lungsniglar äro
försedda med ett andedrägtshål, med hvars tillhjelp de
andas, så länge de äro i luften, men tillika, så snart
de komma i vattnet, kunna utveckla en mängd gälbuskar,
som äro utspridda öfver hela ryggen, men hvilka de
omsorgsfullt indraga, då de åter befinna sig på det
torra. De lefva nämligen vid kuster, som blottas af
ebb, och äro icke nog rörliga för att flytta sig med
vattnets stigande och fallande.
Fig. 5 & 6.
Bland de lägre djuren finnas blott få, som andas med
lungor. Betraktom en vanlig naken skogssnigel! Yi
finna på hans rygg en skarpt begränsad lamell liksom
en hudsköld och nedanför den samma, på högra sidan, en
liten rund öppning, som djuret temmeligen regelmessigt
öppnar och tillsluter, liksom det andades. Detta är
också verkligen förhållandet. Nämde öppning leder
till ett litet med luft uppfyldt rum, hvars tak,
som bildas af den der lilla skölden, är beklädt
med åder-förgreningar. I dessa försiggår det ofta
omtalade utbytet af kolsyran och syret; men de äro
icke så i ögonen fallande som blodkärlen i de högre
djurens lungor, alldenstund snig-
Fig. 3. En yngre salamanderlarf med gälar och framben,
men utan bakben, samt en äldre. Denna har nu uppnått
det utvecklingsstadium, på hvilket axolotlen (fig. 4}
blifver stående.
Fig. 4. Den mexikanska fiskgrodan eller axolotlen.
Fig. 5. En skalbärande, fig. 6 en naken landsnigel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
