Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den allmänna bildningen. Ett besök vid Kristineberg. - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius. Tredje berättelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nes: frisk luft, rymlighet, renlighet och ljus,
se der i få ord hvad man eftersträfvat och uppnått.
Barnhusets tillgångar hafva genom köpet
af Kristineberg och nybyggnaderna derstädes -
egendomen, sådan den nu är, kostar frimurareorden
något äfver 400,000 rdr - blifvit så medtagna, att
med de medel, som nu finnas, ej mer än 120 barn kunna
vårdas. För närvarande (Okt. 1867) uppgår barnens
antal till 110. 200 barn kunna dock rymmas i de nya
logementerna.
Från frimurarebarnhusets början till och med år 1867
hafva 10,544 fattiga barn njutit antingen vård eller
understöd af det samma. En i sanning vacker siffra!
Barnen emottagas vid 5 å 9 års ålder; de fattigaste,
de värnlösaste hafva dervid alltid företrädet. De få
qvarstanna vid barnhuset, tills de fyllt 14, 15 å 16
år, eller till de hnn-nit inhämta de kunskaper, som
anses tillfyllestgörande för dem, på de lefnadsbanor,
de sedan välja. De flesta af gossarne gå till de olika
yrkena; icke så få egna sig åt handeln. Flickorna
blifva tjenare, flertalet börjar sin bana som
barnflickor. Barnhusets omsorg om dem slutar icke med
deras utträde i verlden. Den, som får ett barnhusbarn
i sin tjenst, och det får ingen, som ej är välkänd,
måste lemna en skriftlig förbindelse att hålla det
till gudsfruktan och sedlighet, att vårda det på bästa
sätt, tilldess det blifver i tillfälle att sig sjelft
försörja.
Såsom bevis på den goda omsorg, som egnas barnen i
denna vårdanstalt, torde, utom det redan anförda,
här få lemnas ett utdrag ur barnhusets rullor
rörande dödligheten bland dess skyddslingar. Denna
har varit ovanligt ringa. På de sista 40 åren hafva
inom inrättningen ej timat fler än 34 dödsfall, och
sedan 1853 endast 11. Från sistnämde år till 1858 dog
ej något barn. Ingen af de i hufvudstaden härjande
farsoter har inom detta barnhus skördat något offer.
Af barnhusets räkenskaper inhämtas, att kostnaden
för hvarje barns föda och kläder pr år uppgår till
omkring 150 rdr. Styrelsen af detta barnhus förvaltas
af en dertill utsedd direktion af frimurarebröder,
bland hvilka alltid bör finnas en läkare. Den närmaste
tillsynen öfver alla detaljerna vid anstalten utöfvas
af en kamrerare.
Vi hafva bland den allmänt uttalade
tillfredsställelsen öfver att en så vacker
inrättning, som denna, finnes i vårt land, hört mer
än en klandrande stämma höja sig mot den i viss mån
lyxartade inredning, som frimurareorden kostat på de
nya
lokalerna för barnhuset vid Kristineberg och de
»herrskaps-lika vanor», barnen der få.
Det är endast kortsyntheten, som kan tala
så. Frimurareorden har sett saken i stort och handlat
så, som den sanna menniskokärleken handlar. Den har
ej velat göra någonting halft.
En lycklig barndom är för menniskan, hvad en vår
med sol och värme är för plantan: derförutan ingen
friskhet, ingen växt; hvad som var ämnadt till
en reslig fura, blir en mar-buske. Det lyckliga
barndomsminnet ligger som ett blidt solsken ännu i
åldringens själ, det tröstar och vederqvicker, det
styrker och värmer, när skuggorna lägra sig omkring
lifvets väg och der blir mörkt, ödsligt och kallt. Att
hafva en lycklig barndom bakom sig, det är att äga en
tillflyktsort undan lifvets motvindar, ett fridlyst
rum, en moderlig famn, der bekymren kunna läggas ner,
der hugsvalelse finnes, der man kan blifva som ett
barn igen!
Frimurareorden har velat ej blott rädda åt samhället
dess mest vanlottade barn, ej blott gifva åt deras
lif en för dem sjelfva och andra gagnelig riktning,
utan den har äfven velat låta sina skyddslingar från
början mottaga lyckliggörande intryck, växa in i
sådana vanor och få sådana behof, hvars fyllande i
sjelfva verket kostar så litet, men bereder så mycken
trefnad, så stort nöje i lifvet. Eller skulle det
ej vara lyckligt om våra verkstäder och salubodar,
nu i allmänhet så unkna, mörka och ohelsosamma,
finge litet mera ljus, ett större qvantum frisk luft,
bättre ordning, mera snygghet? Skulle det ej vara
lyckligt och ett ämne till glädje, ett tecken af
stor betydelse, om i hvarje arbetares hem sådana
vanor gjorde sig gällande? Skulle ej derigenom
byggas en oöfverstiglig mur mellan hemmet och krogen
och en oöfvervinnerlig afsky födas för lättingens
oregelbundna, olyckliga lif? - Att barnhuset blifvit
flyttadt från staden till landet, kan ej heller
annat än hafva den lyckligaste inverkan på barnens
så väl andliga som fysiska utveckling. Tillfällen,
som de der äga, till motion i friska luften och att
se eller lägga hand vid landtliga arbeten bör blifva
af stor och lycklig betydelse.
Man kan således ej annat än känna sig genomträngd af
aktning och tacksamhet för det samfund, som med så
betydliga uppoffringar velat fullständigt genomföra
sitt vackra kärleksverk, derigenom gifvande ett stort
exempel på åtlydnad af det gudomliga budet: »Älska
din nästa såsom dig sjelf». Hvad som i det afseendet
uppoffras, hvad som göres för fattiga, värnlösa barns
uppfostran, det är icke bortkastadt, utan ett kapital,
insatt till förräntning i den bästa sparbank, det
är att vexla bort papper mot klingande guldmynt.
A.-E.
-
Hangös öga*).
Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius.
Tredje berättelsen.
(Samma öppna plats vid stranden, som i första
berättelsen. Aftonen efter skeppsbrottet.)
(Isak och Kalle plocka ned näten.)
KALLE. Stanna de qvar?
ISAK. Hela vintern.
KALLE. Jäkeln! Då blir här godt om pengar. De ha guld
som småstenar. Hvad göra de här?
ISAK. Det angår mig inte.
KALLE. Kanske köpa de hela Hangö. Si, då kommer
flundran att kosta riksdaler stycket. Den engelska
fröken ser spansker ut.
ISAK. Och ändå har hon klädt sig i Lillas kläder och
sitter der inne och lär sig spinna.
KALLE. Nej, hvad säger du? Hvad skall det vara
till?
ISAK. Kanske spinner hon skjortor åt påfven. Bryr
jag mig om, hvad de göra på Hangö ? Jag säger upp
tjensten. Jag flyttar bort.
*) Eftertryck är förbjudet.
KALLE. Hvad, skall du vara granntyckt, Isak? Jag tror
du trätte med Lilla i går.
ISAK. Bryr jag mig om Lilla? Hon kan träta med sin
löjtnant.
KALLE. Si så der, nu är du svartsjuker. Liksom Lilla
skulle bry sig om sådana spolvattenskryssare! Men se,
der kommer hon.
(Lilla utkommer från stugan.)
LILLA. God dag, Isak!
(Han vänder sig bort.)
KALLE. Det skäggar i taljorna. Hala på bara; nog
löper trossen,
LILLA (tm isak). Är du befängder? Står du och
illfänas, för det jag rodde från dig i går? Var nöjd,
att det gick så bergandes bra. Det hade kunnat gå
värre.
ISAK. Ja si, om löjtnanten gått till botten, det hade
varit en dråpelig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
