Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius. Tredje berättelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 365––
LILLA. Gör henne till viljes! Hon söker
beständigt sitt
barn. Hon har mönstrat alla flickor i trakten på
samma sätt.
ARABELLA. Nå väl, om det kan lugna henne ... Stig
ned!
SAMM!! (stiger ned, utan att släppa Ninon).
Två fåglar i skogen,
En håller jag trogen! ... Är det du,
guldfågel ?
ARABELLA. Se här! Är ni en Spåqvinna, så
säg mig hvad detta märke betyder.
(betraktar liennes skuldra, släpper Ninon,
siar ihop händerna öfver sitt hufvud och utropar:)
Mitt bam!
ARARELLA. Stackars qvinna! LILLA. Så har jag aldrig
sett henne. NINON (bakom Arabeiia). Akta er,
milady, det är en farlig qvinna ! Hon är i stånd
att döda er, liksom hon ville döda mig.
SAMMU (efter en stum och förvirrad paus). I går änilU
Var hon Så liten, Så liten ! (Hon betraktar an en gång
tecknet, slår derpå sina armar kring Arabellas hals
och kysser henne häftigt på pannan och håret.) Mitt
bam, min
Lonna, min guldfågel, o, hvar har du varit så
länge, mitt hjertas innersta ? Si, du var liten
som ett lingon, och du har blifvit stor som ett
guldäpple! Vacker var du, ja, vacker var du som
månsken på gröna löf, och nu har du blifvit som
solens uppgång; du skiner igenom natten som rosende
dag! (vemodigt.) Sedan du for, har jag krupit på
hafvets botten och sökt dig bland musslorna, men du
var ej der. Jag har gräft mig djupt in i jorden,
och maskarna visste intet om dig. De sade, att du
var i himmelen, och jag kunde ej komma till himmelen,
jag hängde vid jorden med en tråd af fint silke. Se
på mig, Lonna! Icke var du i himmelen. Då skulle du
ha räckt mig din hand och hjelpt mig dit upp. Säg mig
något, att jag får höra din röst! Säg, att du älskar
mig!
NINON (för sig). Det går bra.
LILLA. Säg henne något, så blir hon lugnare!
ARABELLA. Om ni vore min mor, skulle jag älska er,
ty ni hade först älskat mig.
SAMMU. Om! Om! Känner du inte igen mig, guldnål? Minns
du, hur du gret, när jag stack dig med nålen i axeln?
ARABELLA (förvånad). Det är det enda jag mins från
min första barndom.
SAMMU. Och sedan, när jag söfde dig på mitt knä,
kommer du ihåg den visan, jag alltid brukade sjunga
för dig?
(Sjunger:)
Var en flicka, smärt och fin, Salme, Salme lilla,
Håret som det gula lin, Salme, Salme lilla.
Kom en kung... (Afbryter.)
ARABELLA (fortsätter, samlande sina minnen).
Kom en kung med harpoljud, Stjernans kung . . . SAMMU
(fortsätter).
... i siifverskrud:
ARABELLA. Vill du bli min kungabrud,
Salme, Salme lilla? . . . Hvar har ni lärt den
visan ?
SAMMU (triumferande). Hvar har du lärt den visan?
ARABELLA. Ni eller jag måste ha lärt den af
stjernorna. Det är likväl ganska besynnerligt. En af
oss drömmer, men jag kan ej svära uppå, att det är
ni.
NINON. Ni inser nu, milady, för hvilka faror ni
utsätter er, om ni stannar bland vildar och galningar,
Denna tiggerska har fått i sitt hufvud att ni är
hennes dotter, och hon skall hänga sig vid er som en
kardborre, ifall det ej faller henne in att oförmodadt
lära er simkonsten. Minsann var jag inte nära att
också få lära mig flyga!
LILLA. Var snäll nu, Sammu, och besvära inte fröken
längre, så skall ni i afton få sjunga alla edra visor
och berätta för oss om ert lilla barn.
SAMMU (förvirrad). Det var något . . . något om
mitt bara. (Med giad öfverraskning.) Men jag har
ju funnit mitt barn ! Jag har ju märkt henne, som
vallflickan märker sitt allrakäraste svarta lamm,
och hon bär sitt märke, cnu Arabeiia.) Var det ej du,
allra finaste ullgarn?
ARABELLA. Kom, och berätta mig mera om er förlorade
flicka! (Tiii Liiia.> Jag vill vara allena med denna
qvinna. NINON. Men, milady, betänk ...
ARABELLA. Och om det nu roar mig att lyssna på drömmar
? SAMMU. Ja, kom! Nu gå vi till himmelen.
(Sammu och Arabeiia ingå i stugan.)
NINON. Hvad allt kan man ej hålla till godo för
nyhetens behag ! (Hon går.)
LILLA (ensam). Nej, då tycker jag mera om fröken,
än om den näbbiga franska mamsellen. Der är hjerta
hos henne . . . och så vackert hon talar om lyckan
att vara fattig, om glädjen att få arbeta! Jag ville
ibland vara rik, jag, för att inte behöfva stoppa
fars ullstrumpor. Men se der kommer far, och
hvem har han med Sig? (Hon binder på
nätet.)
(David Dyning inträder, åtföljd af Petter Bult,
som under tiden tagit för mycket till bästa.)
BULT. Hampa i min hals, på sex veckor har jag nätt
upp langat en ärlig grogg, och i lotsstugan bjödo
de vattsån att dricka ur. Men der borta i viken
har en estbåt lagt bi, för att inte få saltvatten
i bränvinet . . . liksom du inte visste det, gamle
smugglare! Ali right, tänkte jag och sade till esten:
langa i öskaret, sad’ jag; här är en blank skilling
engelskt! Det var fan till öskar, det skulle ha
dugat till båt åt en tre års pilt. Men efter det var
betaldt, så drack jag i botten. DAVID. Det bär syn för
sägen. Gå till kojs, karl, innan milord får se dig.
BULT. Milord? . . . BIT, till väders gossar, giga
förbyn! Jag vill inte bli prejad här, ser du. Kommer
du ihåg den natten? Anfäkta, att du kände igen mig,
David Mjölkvassla, eller hvad du må heta! Hur kände
du igen mig, din gamle gråskäl?
l DAVID. Nå, om jag vore hvit som en
fiskmås, så måste
j jag väl minnas, hur jag drog dig och sju till
ur bränningen.
| Tolf ströko till botten och drucko sin sista grogg.
j BULT. Tretton var det, tretton och en half
med flickby-
! tingen och hennes sköterska, den långa
Lisbeth, som alltid
j jamade sina vaggvisor i solgången.
| DAVID (uppmärksam). Hvad var det för
en flicka? Aldrig
| hörde jag, att ni hade fler än en ombord.
l BULT. Sade jag qvinnfolk? . . . Grå kattor
var det, skepps-
! kattor, David. Jag seglar aldrig med qvinnfolk
ombord; det tar öfverhalning.
DAVID. Är du en ärlig karl, Petter?
l BULT (hvisslande). Huij . . .
i DAVID. Berätta mig något om flickan der!
| BULT. Kör för en sup, David Dufunge!
l DAVID. Jag skall säga dig något. Ni hade
bundit ungen
| vid en planka och hifvat henne öfver bord.
j BULT. Hampa! John Brown sprang
efter, men råkade
! dricka för mycket vatten, sedan han nyss
förut druckit för
| mycket rom. Det står inte skrifvit på min sida
i loggboken.
j DAVID. Hvems var flickan?
BULT. Jag mins inte så noga. Kockens, tror jag. Det
börjar mojna till qvällen.
DAVID (räcker honom en fältflaska).
Det är tid att Vi gå till
kojs. Se här, tag dig en fälknäpp mot aftonkylan.
BULT. Änterhake! Hvar har du fått det varpankaret,
David Torrmunt? (Han dricker.)
DAVID. Ett öskar är det väl inte, men det spolar
däcket. Du kan ta dig en till.
BULT. Nå, efter jag den gången drog dig
ur spadet.
(Han dricker och sätter sig.)
DAVID. Ja, efter du drog mig ur spadet. Hvad sade
milord, när han miste sin flickunge?
BULT. Hvad han sade? Jaså, du vet att . . . Han svor
och gret som en etterkarnalje, för si, hon var enda
barnet. Strunt, inte var det så farligt. Flickungar
växa som tallkottar på träden. Jag är en blöt karl,
David. Jag såg hur han lipade, och så skaffade
jag honom en annan. Ts! Tala inte om det. Unge
som unge. Hvad skulle en sådan förnäm herre veta
skilja den ena barnnosen från den andra! Skål,
krabbsaltare! (Dricker.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
