- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
373

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I de ryska östersjöprovinserna. II. Från Memel till Riga och Dorpat. - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Ä-ä-äl-sk-värda frö-fröken Ble-e-enda! alltid
li-lika sko-ön och blo-o-om-omstrande!» ropade den
betagne älskaren, under det han gjorde de löjligaste
krumbugter med sin lilla personlighet.

Blenda gjorde en stel och af mätt helsning, hvilken
skulle högeligen behagat grefvinnan, om den blifvit
egnad hvilken karl som helst, utom hennes gunstling
baronen.

Medan denne sednare nu hos grefvinnan anhåller om
tillåtelse att begära fröken Blendas hand, vilja vi
i korthet redogöra för de förhållanden, som kunna
gifva behöfliga upplysningar om de personer, hvilka
sednast blifvit föreställda läsaren.

Blenda var en fattig fader- och moderlös flicka, som
af nåd och barmhertighet blifvit upptagen af den rika
och tillika högmodiga enkegrefvinnan, hvilken dock ej
manats till denna handling genom några hjertats ömmare
känslor för det värnlösa barnet, utan af fåfänga att
inför verlden synas göra en god handling. Den stackars
flickan hade från sitt tionde år - hon var nu nitton
- fått erfara bitterheten att äta nådebröd. Hori
hade erhållit uppfostran, d. v. s. lärt sig språk
och musik m. m. Men hvarken hennes tant eller hennes
lärarinnor hade brytt sig om att bilda hennes hjerta,
hvilket dock af naturen var ganska rikt utrustadt,
ehuru mycket godt blef förqväfdt genom den hårda
behandling, hon rönte af den enda i verlden, som
hon ägde att sluta sig till, och hvilken hon skulle
älskat outsägligt, om hennes hjerta varit öppet
för den stackars flickan; men nu blef hennes ömhet
belönad med köld och hårdhet, hvaraf följden blef,
att den unga flickan, i stället att älska och vörda
sin tant, fruktade henne. Som Blenda var grefvinnans
närmaste slägting och denna var utan bröstarfvingar,
troddes allmänt, att Blenda en gång komme att ärfva
sin tant, och denna förmodan hade den fattiga fröken
att tacka, för det hon blef firad och observerad, som
om hon varit en rik mans dotter. Blenda var ej skön,
men en täck och" älskvärd flicka; dock nu för tiden är
detta ej tillräckligt och motsvarar ej de fordringar,
en ung man har på sin tillkommande hustru.

Bland de unga män, som kunde anses såsom Blendas
beundrare, eller rättare som hyste förhoppningar på
den rika arftagerskan, var i främsta rummet löjtnant
Axel Hjul, och ingen hade mer än han gjort något
intryck på den unga flickans hjerta. Hans utseende och
lediga sätt att vara samt den synbara uppriktighet,
hvarmed han sade henne en hop granna saker, som hos
hvarje ung, oerfaren flicka merän-dels blifva med
nöje upptagna, - synnerligast om hon är kär i den,
som säger dem - behagade henne. Blenda älskade för
första gången - rent och innerligt, som man gör det
vid hennes år. Ej under då, att hon med afsky hörde
sin tant omtala baron A**s giftermålsförslag.

Grefvinnan fann detta anbud så förträffligt för
sin nies, att hon ej ett ögonblick betänkte, att det
måste vara motbju-

dande för Blenda att förena sitt öde med en man,
så litet älskvärd, som baron A**. __

Ett par dagar innan Gustaf blef anmodad att laga
pendylen hos grefvinnan Z**, hade Blenda erhållit ett
bref från Axel, deruti han på det mest glödande språk
skildrade sin kärlek till henne. Det var svaret på
detta bref, som Blenda anmodade Gustaf att framföra,
emedau hon ej vågade anförtro sig åt någon af husets
folk, och ännu vågade hon ej omtala för sin tant,
att hon älskade en »ofrälse» löjtnant.

Och nu, sedan vi lemnat de nödiga upplysningarne,
återgå vi till baron A**s frieri, som aflopp på det
sätt, att han fick

ett bestämdt nej af Blenda, men betydelsefulla
vinkar af grefvinnan, att han kunde återkomma, när
han behagade; »ty», hviskade den nobla damen, »det
är bara blyghet hos flickan. Yänta och hoppas! Jag
skall nog få henne att taga reson.»

Huru grefvinnan realiserade sitt löfte till baron A**
får läsaren framdeles se. Yi veta af erfarenhet,
att gamla envisa tanter förmå mycket öfver dem,
som stå i en beroende ställning till dem.

Lifiändska bönder (se sid. ses).

Eriksson hade funnit tillfälle att säga Ellen, huru
högt och innerligt han älskade henne. Ellens hjerta
var icke likgiltigt för den unge, vackre, hygglige
mannen, som hon i flera år dagligen sett, och som
vid oräkneliga -tillfällen visat henne dessa prof af
tillgifvenhet, hvarpå ungdomen sätter så högt värde.

Hade Ellen åtnjutit en enklare uppfostran och hennes
tankar blifvit riktade åt något bättre, än flärd och
fåfänga, skulle hon helt visst fullkomligt uppskattat
lyckan af att vara älskad af en så hederlig och
oförderfvad yngling, som Eriksson; men nu hade
högmodet öfverväldet, och hjertats renare känslor
måste stå tillbaka. Som sagdt, den unge mannen var
henne ej likgiltig; men blott derför, att han var
handtverkare skämdes hon att inför verlden tillstå,
det hon älskade honom. Den stackars förvillade tänkte
ej på, att hon sjelf blott var en handtverkares
dotter.

Då Ellen meddelade sin mor, att Eriksson friat till
henne, blef denna i högsta grad förbittrad. »Den
oförskämde!» ropade hon.

»Att han, en simpel handtverkare, vågar ens
att tänka på dig, en fin och bildad flicka, och
rik sedan!»

»Vet mamma, rikedomen tror jag ej han tagit i
betraktande; ty han blir ju sjelf rik med tiden?»

»Det är sant; men så borde han väl besinna, att da
kan få två löjtnanter på hvartdera fingret, om du så
vill. De äro ju som de vore galna i dig, alla Axels
kamrater. Och det är väl annat att bli officersfru,
än helt simpelt handtverkare-hustru.»

»Men mamma är ju det sjelf?»

»En helt annan sak med mig .- jag var inte som du,
en fin, bildad mamsell, när Hjulen friade till mig,
och kunde ej hafva så stora pretulationer.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free