Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vännernas illusioner - Kronhjorten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3-----
Han blef endast kaplan, och detta med nöd, Och skall
så förblifva helt visst till sin död.
Hans klädde sig ständigt och var å la sprätt,
Bar kråsnål och ring utaf guld,
Och fracken modern såsom ock ny och nätt
Skulle vara, om äfven med skuld;
Pomada i håret han borstade in,
Och pjexorna voro af blanklädersskinn;
Hans tanke den var, att bli konglig sekter
Och så avancera framåt
Till ett presidentskap, kanske än mer;
Men trög är befordringens stråt, -
Han går, stackars Hans, nu som extra polis,
Och fin är han intet på endaste vis.
Per blickade neder på annat smått folk,
Än upp öfver axeln dem såg,
Och svära han lärt, att han kunnat bli tolk
Ät hvar resnär på Stygens våg;
Hans plan var med första att bli officer,
Och munskägg han lät växa till mer och mer,
»Och sedan», han sade, »jag på Marieberg
Tänker bli ett par år eller tre,
Väl läser jag då, så jag mister min färg,
Men det skall mig chefsfullmakt ge.»
Pytt Pelle! Det gick dock så lagom galant,
Du länge se’n afsked har fått som sergeant.
Bengt häfde sig ständigt och trodde sig stor
Och var som en broms ibland mygg,
Gick ändtligen in på grosshandelskontor
Och satt der så vigtig och trygg,
Med pennan på örat och hatten på sned
Och stundom på trefoten något sig vred,
Han hvalf de på tankar, som ej voro små,
De gällde blott femvåningshus
Och skepp, som till nordpol och sydpol må gå,
Han kände ej nålar och snus;
Ack, bubbla af såpvatten, du kanske vet,
Hvarföre grossören gick från sin pulpet.
Claes Joh. Ljungström.
Kronhjorten.
af de ståtligaste och ädlaste gestalter bland
hjortslägtet är Kronhjorten (Cervus Elaphus). Trots
sin smärta figur är han dock kraftfullt och vackert
byggd, och dessutom är hans hållning så ädel och
stolt, att han med fullkomlig rätt kan betraktas som
kronan bland sitt slägte. Hans längd uppgår till något
öfver 7 fot, höjden öfver manken till 4* fot; binden
är betydligt mindre. Kronhjorten har en långsträckt
kropp med bred bringa och starkt framträdande bog,
en rak och jemn rygg, en lång, smärt, på sidorna
sammantryckt hals, samt ett jemförelsevis litet,
men välbildadt hufvud; ögonen äro medelstora och
lifliga, pupillerna aflånga. De resliga hornen,
hvilka sitta på korta rosenstockar, äro enkelt
greniga. Medelhöga, smärta, men likväl kraftfulla
ben uppbära bålen; spetsiga och smala klöfvar omgifva
tårna. Den omkring J fot långa svansen är kägelformigt
bildad och afsmalnande mot spetsen. Hårbeteckningen
är jemn och tät. Färgen är olika efter årstid,
kön och ålder. IJnder vintern har den gråbruna och
under sommaren den rödbruna färgen Öfvervigten. Blott
kalfvarne visa under de första månaderna hvita fläckar
på den rödbruna grundfärgen. Många färgförändringar
förekomma, i det grundfärgerna ofta öfvergå i
svarbrunt, ofta i blekgult. Hjortar, som hafva hvita
fläckar på färgad botten eller äro fullkomligt hvita,
gälla som ganska sällsynta företeelser.
Kronhjorten förekommer i nästan alla europeiska länder
samt en stor del af Asien. I talrikhet har han dock
betydligt aftagit, och i många trakter har han blifvit
fullkomligt utrotad. Inom Sverige torde han nu mera
näppeligen anträffas vild i någon annan provins
än Skåne. Inom Norge förekommer han i de vestra
kusttrakterna, I Polen, Galizien, Böhmen, Mähren,
Ungarn, Siebenburgen, Kärnthen, Steiermark och Tyrolen
är han icke sällsynt. Men vida talrikare, än på dessa
ställen, finner man honom i Asien, synnerligast
i Kaakasus. Han tycker mera om bergiga, än jemna
trakter, och framför allt stora, sammanhängande
skogssträckor, helst löfskog. Här slå hjortarne
sig tillsammans i större eller mindre flockar,
som äro åtskilda efter ålder och kön. Under vintern
begifva de sig från bergen till lägre regioner, om
sommaren stiga de ända upp till de högsta punkterna
af medelhöga bergstrakter. Men i allmänhet dröjer
hjorten på sitt en gång valda stånd, så länge han
kan lefva ostörd, och blott under brunsttiden, vid
hornombytet och slutligen vid brist på föda förändrar
han vistelseort. Snön drifver honom under vintern från
de högre bergstrakterna till de lägre och hornen förmå
honom att uppehålla sig i buskskogen, hvarest de icke
stötas mot grenarne. Blifver skogen mycket orolig,
så drager han sig stundom tillbaka till sädesfälten.
Under dagens lopp ligger kronhjorten dold i sitt
läger; mot aftonen begifver han sig ut att söka
föda, sommartiden tidigare än under vintern. Blott i
trakter, hvarest han anser sig fullkomligt säker, äter
han stundom äfven om dagen. Då han begifver sig ut på
bete, brukar han röra sig i raskt traf; återtåget om
morgonen verkställes deremot långsamt. Äfven då solen
redan är uppgången dröjer han ännu i yttre skogen;
ty morgondaggen, som ligger på bladen, finner han icke
behaglig; ham vill först låta dessa blifva torra.
Alla kronhjortens rörelser äro lätta, sirliga och
behagliga; i synnerhet utmärker hannen sig genom
sin ädla hållning. Den vanliga gången är temmeligen
skyndsam; i lunk rör djuret sig ganska snabbt och
i fullt språng med nästan otrolig hastighet. Yid
traf sträcker djuret halsen långt fram, vid galopp
lägges densamma mer bakåt. Väldiga språng utföras
med förvånande lätthet, hinder af hvarjehanda slag of
ver vinnas och i nödfall öfversimmas utan betänkande
breda strömmar, ja till och med mindre hafsvikar.
Bland kronhjortens sinnen äro hörsel, lukt och syn
företrädesvis utbildade, hvilket jägaren ofta nog till
sin harm får erfara. Man påstår, att han kan vädra
en menniska på fyratill sexhundra stegs afstånd. Med
sin fina hörsel uppfattar han det ringaste ljud. Många
toner tyckas göra ett högst angenämt intryck på honom;
så har man iakttagit, att skallet af ett valdhorn,
en skalmeja eller en flöjt ofta framlockat honom
eller åtminstone förmått honom att stanna,
Kronhjorten är ganska folkskygg, och detta sannolikt
emedan han i menniskan igenkänner sin farligaste
fiende och af erfarenheten lärt att frukta henne
såsom sådan. Men på ställen, hvarest han finner, att
man ej ofredar honom, blir han ganska hemmastadd och
kan då till och med blifva så tam, att han, oaktadt
menniskor äro i närheten, utan betänkande förtär
foder, som man för hans räkning utlagt på marken.
Inspärrad i ett trångt rum, äfvensom då
brunsttiden inträdt, tyckes hjortens hela väsende
vara förändradt. Då blifver han ofta retad af den
ringaste småsak och anfaller äfven menniskan. Såsom
ett tecken till hans benägenhet härför tjenar en
viss sammandragning af öfvermulen samt en egendomlig
glans i de blixtrande ögonen; plötsligen nedböjer
han hufvudet, riktar ögongrenarne rakt mot sin
fiende och rusar på den samme med en sådan fart,
att man blott med möda kan undkomma. Visserligen
sker det jemförelsevis sällan, att en hjort angriper
sin motståndare; men emellertid hafva dylika fall
förekommit. Äldre jagtböcker veta berrätta om rätt
många hjortar, hvilka, ofta utan anledning, angripit
och sårat eller dödat men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
