Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska» och endast arbeta hemma i verkstaden. Fadern
sökte sålunda att draga honom bort från akademien,
under det Abildgaard å sin sida genom uppmuntran och
förmaning sökte hålla honom qvar vid modellskolan;
men detta lyckades endast i några månader efter
konfirmationen, ty Abildgaard företog vid denna tid
en resa till Italien, och nu, icke längre hafvande
den stränge mästaren i sin närhet, lät Thorvaldsen
sig dragas åt det motsatta hållet, samt brydde sig
icke synnerligen om akademien. Till all lycka räckte
dock icke Abildgaards resa längre än till följande
sommar (1788), och då infann sig Thorvaldsen igen vid
akademien, samt vann vid täflingen (1789) den stora
silfvermedaljen för ett basrelief, efter modell,
föreställande en hvilande Amor.
Utom åtskilliga handtverksarbeten, som han dels
ensam, dels tillsammans med fadern vid denna tid
utförde, öfvade han sig äfven under vissa timmar i det
konstnärliga, genom utförande af smärre basreliefer,
medaljong-porträtter och med silfverstift på
pergament tecknade silhouetter etc., hvilka alla
arbeten skaffade honom en skäligen god inkomst.
Kom så täflingen för den mindre guldmedaljen. Men
Thorvaldsen, gripen af misstroende till sina krafter
och under inflytande af det svårmod, hvilket, såsom
vi ofvan antydde, ibland infann sig hos honom,
hade ingen synnerlig lust att deltaga häri. Att få
honom dertill lyckades dock genom vännernas goda råd
och förmaningar, samt genom den ideligen återtagna
uppmaningen: »Thorvaldsen, tänk på täflingen!»»
Men för att få deltaga i täflingen var de täflandes
uppgift äfven den, att först utföra en skizzerad
komposition öfver det uppgifna ämnet, för att
derigenom visa sin kompetens. Vid utförandet af denna
skizz inneslötos de i särskilta loger inom akademiens
lokal, och fingo ej lemna dessa, innan skizzen var
fullbordad. Det var denna föregående pröfning, hvilken
möjligen kunde utfalla så, att Thorvaldsen befanns
omogen för täflingen, som isynnerhet uppfyllde honom
med bäfvan och oro. Också smög han sig bort från sin
loge, men mötte i en sidotrappa professorn Preisler,
hvilken sprakade an honom, samt förehöll flyktingen
det oriktiga i hans beteende. Thorvaldsen återvände
då, och ånyo insläppt i logen samlade han allt sitt
mod, samt utförde på fyra timmar sin skizz, hvilken
fullkomligt motsvarade alla förhoppningar, och vann
äfven för den sedan utarbetade basreliefen, 1791,
den mindre guldmedaljen. Uppgiften var: »Heliodors
utjagande ur templet».
Öfvad genom flera sjelfständiga skulptur verk infann
sig Thorvaldsen med mera lugn till täflingen för
den stora guldmedaljen, hvilken han, 1793, vann för
basreliefen: »Petrus botar den lame».
De akademiska täflingarne voro härmed genomgångna; och
med erhållandet af stora guldmedaljen hade han äfven
vunnit rättigheten att söka ett treårigt stipendium
för resa i utlandet.
Oaktadt Thorvaldsens glödande kärlek för konsten,
var dock en resa, en skiljsmessa från föräldrarne,
hvars enda stöd han blifvit, för honom någonting
till och med fruktans vardt. Också var det nästan
ensamt han, som utförde alla fadrens (fast i dennes
namn) arbeten, samt uppgjorde alla de för verkstaden
behöfliga ritningarne. Huru skulle det gå föräldrarne
utan honom?
När talet förekom om denna i den gamle Gotskalks tanke
»dumma resa», blef denne ock utom sig, samt kunde icke
få för sig rätt klart, hvartill den skulle tjena,
då ju hans Bertel redan »vore så skicklig, som han
väl någonsin kunde blifva!» Också för modern skulle
skilsmessan från den älskade sonen komma att utgöra
ett verkligt åskslag. Till följd af allt detta hade
Thorvaldsen redan nu troligen kommit att stanna på
sin konstnärsbana, om icke här återigen hans vänners
kraftiga föreställningar kommit honom att låta alla
betänkligheter fara, för att endast lyssna till den
högre pligtens befallande och stränga maning.
Det visade sig också sedan allt för väl, att
föräldrarne haft en god grund till att icke vilja
släppa ifrån sig sitt kära stöd, ty sedan Thorvaldsen
lemnat hemmet, var han under en följd af år helt och
hållet oförmögen att lemna föräldrarne någon
! hjelp, utan blef detta hans i Köpenhamn varande
vänners välgörenhet öfverlåtet - en sak, som smärtsamt
ökade tyngden af de svåra strider, han inom sin konst
ännu hade att utkämpa. | När sedan Thorvaldsen,
med förvärfvad europeisk ryktbarhet, j efter en lång
bortovaro åter besökte sin fädernestad, voro för-l
äldrarne redan länge sedan döda, modren först, och
sedan fadren l - denne i en försörjningsanstalt.
Vid tiden för Thorvaldsens afresa skulle just
ett kronans | fartyg, fregatten Thetis, afgå till
Medelhafvet, dels som skydd för ett transportfartyg
och dels som underhandlare med Sjöröfvarstaterna
på Afrikas nordkust. Med detta fartyg tilläts
! stipendiaten Thorvaldsen åtfölja till Italien.
Resan var ej utan i äfventyr, ty den illustrerades
ett par gånger af »klart skepp | till strid», af
orkan och hafveri, vexlande af skarpa skott med |
fiendtliga seglare, en längre helt oförmodad och
tröttande karantän på Malta etc., tills
Thorvaldsen slutligen i Januari 1797 lemnade
fregatten för att öfver Palermo och Neapel
fortsätta resan till sin bestämmelseort, Rom,
hvilken stad han nådde den 9:de Mars samma år -
hans egentliga födelsedag, som han sade, ty först
här i konstens hufvudstad började han att rätt skåda
ljuset - konstens högre ljus -, började förnimma,
huru »snön smälte bort från hans ögon».
Men Thorvaldsens första period i Rom var en period af
strider och svårigheter, som han dock alla segrande
genomgick. Sålunda voro de yttre förhållandena vid
denna tid - politiska förvecklingar, Roms inkräktning
af främmande vapenmakt etc. - i allmänhet för konsten
missgynnande, och när härtill kom för Thorvaldsens
särskildta del hans försummade uppfostran, hans
fullkomliga brist på språkkännedom och på de
vanligaste elementära skolkunskaper - en brist, som
än mera försvårade för honom uppfattningen af allt
det nya och oväntade, som mötte hans blick, samt
obehaget af en den strängaste kritik öfver hvad han
sökte prestera, och detta allt i förening med den för
hans dittills förvärfvade konstnärskap förkrossande
storheten hos det med den antika konstens stolta verk
öfverallt smyckade »eviga Roma!» . . . alltsammans
detta måste naturligtvis under denna hans pröfvotid
hos den unge Thorvaldsen alstra en stämning, som
icke kunde vara af deri gladaste art - det gällde
ett konstnärens »vara eller icke vara!»
Thorvaldsen medförde från Köpenhamn ett
rekommenda-tionsbref till den i Rom vistande
arkeologen och konstkritikern, den lärde Zoega;
men det var just dennes skarpa kritik, som gjorde en
del af Thorvaldsens vistande i Rom under den nämda
svåra tiden till en riktig skärseld. Nog behandlades
Thorvaldsen i öfrigt af Zoega med välvilja, men dennes
stora missnöje med vår konstnär synes af ett bref,
som han, kort efter Thorvaldsens mottagande i sin
vård, skref till Köpenhamn, hvari han beklagande
förebrår vederbörande deras kortsynthet att skicka
ut en stipendent af sådan qvalité, en menniska som är
totalt blottad på äfven den lägsta grad af bildning,
samt fullkomligt okunnig i landets språk, så att
genom böcker söka bibringa honom det för en konstnär
åtminstone nödvändigaste blir en omöjlighet; det är
en menniska som man alls icke kan meddela sig med,
o. s. v.
Dock i umgänget med en mängd bildade män och
konstnärer tillegnade han sig snart med sitt
öfverlägsna snilles eld allt, som var honom behöfligt,
hvilket sedan hans storartade skapelser lemna ett så
lefvande vittnesbörd om.
För att öfva sig i sjelfva marmorns behandling började
Thorvaldsen sin verksamhet i Rom med att kopiera
några antika byster samt att utföra ett par sådane
af framstående män i fosterlandet, hvilka han der
modellerat och medfört till Rom. Äfven kopierade han
under tiden en af hästtämjarnes kolossala statyer på
Monte Cavollo. Men för sina sjelfständiga arbeten vann
han föga uppmuntran af den stränge Zoega, hvarföre
han ock började att endast i hemlighet arbeta på dem,
understundom »drifvande omkring» om dagarna och endast
nattetid utvecklande en förtviflad verksamhet. Dock,
sjelf missnöjd med hvad han frambragte, förstörde han
ständigt sina verk, igensopade noga spåren deraf, på
det ingen måtte erfara, hvad han förehaft. Likvisst
hade han hemsändt ett par smärre arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
