Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg" - Adriatiska Hafvets östra kusttrakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ten, så att det lyckades, fast med möda,
hans beskyddare Abildgaard att få resestipendiet
ytterligare förlängdt.
Men i hemmet hade dock de stora förhoppningar, man
gjort sig om Thorvaldsen, allt mer och mer börjat
afsvalna. Han grep sig derföre an att under året
1800 modellera en staty i naturlig storlek af Jason
såsom segerherre, med det eröfrade gyllene skinnet,
hvilket arbete han hoppades skulle i fosterlandet
återvinna den goda mening om honom som konstnär,
hvilken han höll på att förlora. Men sedan modellen
väl blifvit färdig, rönte den samma öde som flera
föregående arbeten – Thorvaldsen sönderslog den!
Emellertid fortskred tiden, och nu återstod ej mer än
ett halfår, då tidpunkten ovilkorligen var inne att
återvända till Danmark. Men den triumferande Jason
framstod ännu beständigt i all sin glans för hans
inre öga; och för att äfven på något sätt använda den
återstående korta tiden, började han en ny modell,
men denna gång i kolossal storlek.
Detta arbete ådrog sig en ofantlig uppmärksamhet;
beundran blef allmän, och sjelf den stränge Zoega
kunde icke nog prisa det herrliga arbetet, kallande
det: »den sist födda antiken.»
I tvenne månader hade Jason blifvit beundrad och fått
mottaga många besök, men utan att någon köpare infann
sig. Thorvaldsen måste nu begifva sig af till Danmark,
innan reskassan hann för mycket sammansmälta.
Han hade gjort aftal med en preussisk
bildhuggare, Hagemann, att göra sällskap med
denne, och redan stod vetturinen,
enligt kontrakt, med sin vagn, morgonen till
den bestämda resdagen, utanför Thorvaldsens boning
i Via Felice. Kofferten var redan fastsurrad och
allt färdigt till afresa – men Hagemann lät länge
vänta på sig. Slutligen infann han
sig – men endast för att förklara, att det för
honom var omöjligt att afresa denna dag, emedan
han icke kunde få sitt pass färdigt förr än den
följande. Thorvaldsen ville icke resa ensam; resan
måste derföre uppskjutas till nästa morgon. Vetturinen
väsnades och svor.
Men nu händer sig att fram på dagenkommer
en »cicerone», ledsagande en engelsk gentleman,
hvilken önskar se den danske bildhuggarens mycket
omtalade staty. Thorvaldsen är sjelf närvarande
och presenterar den resande, hvilken är den
rika bankiren Sir Thomas Hope, sin segrande
Jason. Den tystlåtne gentlemannen betraktar länge
uppmärksamt och från alla möjliga ståndpunkter det
stolta konstverket, utan att yttra ett enda ord,
men slutligen säger han helt lakoniskt:
»Priset – i marmor?»
»600 zechiner», svarade Thorvaldsen.
»Jag gifver 800 zechiner», säger gentlemannen, tar sin
hatt, bugar sig och går.
Härmed var ock Thorvaldsens lyckliga öde afgjordt;
han behöfde nu icke tänka på någon hemresa, behöfde
ej återkomma till sitt fosterland som en misslyckad
pensionär, hvilken ej förmått frambringa något värdigt
en Romresa.
Med Jason börjar Thorvaldsens verldsrykte, liksom
ock detta verk betecknar den första ljusranden af
den sol, som genom en länge bebådande morgon-rodnad
skulle stråla öfver den nya konstens klara dag.
Sjelf Thorvaldsens berömde samtida, Antonio Canova,
utbrister, vid anblicken af detta sin yngre medtäflares
verk, med öfverraskning:
»Quest opera di quel giovane danese è fatto in uno stilo nuovo e grandioso!» *)
(Forts.)
*) Ungefär detta: Hvilket arbete af den unge dansken i en ny och storartad stil!
Inloppet till Sebenicos hamn.
Adriatiska Hafvets östra kusttrakter.
Om man nu för tiden i Europa vill finna ett land, som
föga besökes af främlingar, men det oaktadt i hvarje
hänseende är vardt att se, så må man begifva sig till
Dalmatien, Balkanhalfön vestra kustland vid Adriatiska
Hafvet.
Det är lätt att komma dit – från Fiume så väl
land- som sjövägen, från Triest med Lloyd-ångfartygen,
hvilka direkte eller öfver Pola gå till Lussin piccolo
och Zara. Behagligast är sjövägen från Triest öfver
Fiume, hvarvid man icke allenast har tillfälle att
betrakta Fiume och de till en del ganska vackert
belägna istriska städerna: Pirano, Umago, Cittanova,
Parenzo, Rovigno och Pola med deras gamla kyrkor och
romerska byggnadsmonumenter, utan äfven njuter af den
öfverraskande utsigt, som man finner vid
sydspetsen af Istrien.
Istrien, som med sina skarpa klippspetsar emellan
Triest och Fiume sträcker sig långt ut åt hafvet, är
på visst sätt en fortsättning af Monti del Carso och
utgör en i många riktningar söndersliten bergplatå,
hos hvilken man mindre har att gifva akt på höjderna
än fördjupningarne. Dessa sednare äro
antingen tråg- eller trattformiga, I fördjupningarna
af det första slaget, hvilka äro störst, ligga byar,
omgifna af ängar, i de öfriga, hvilka uppnå ett djup
af 3 till 400 fot, användes den jemna marken till
åkerbruk, medan sluttningarne vanligen äro beväxta
med yfvig skog. Midt uti synes en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
