Print (PDF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Det var således alldeles klart och gifvet att gamle
magister Göran Rooth, som läste privat för många
af dem, icke fick behålla sitt ärliga svenska namn,
utan allmänt kallades »magister Radix», och att detta
namn under tidernas lopp blifvit så stadgadt att
grannskapets pigor talade om »Radixen» och Radixens
boning, som en allmänt känd sak.
Magister Radix var nu temmeligen långt inne på
sjuttiotalet och en af dessa menniskor, som liksom
döma sig sjelf till glömska och för hvilka ärelystnad
var ett obegripligt ord och deremot förnöjsamhet en
gifven naturlig egenskap. Det föll honom troligen
aldrig in, att någon annan än han sjelf kunde borsta
hans gamla bonjour eller elda i hans kakelugn. Dessa
tvenne sysselsättningar utgjorde en del af hans nöjen,
och han gladde sig verkligen åt, att hans rock var
så gammal och att veden brann så klart i den lilla
kakelugnen. Men han satte en art ambition deri att
hafva svalt i sitt lilla rum, hvilket på intet sätt
rekommenderade hans privatlektioner hos ungdomen,
som frös helt eländigt, under det att deras själar
uppfriskades med Csesar de Bello Gallico eller
Cornelius Nepos.
Och så hade han i många Herrans år bodt i en
flygel-byggning hos enkefru rådmanskan Samner, som
var en gammal fet och förmögen gumma, med ett hjerta
så välvilligt och snällt, att hon varkunnade sig
öfver sin gamle Radix, Apollosonen, som blifvit på
efterkälken, under det att många af hans disciplar
dödt som professorer och statsråder. Tvifvelaktigt
är dock, om någon af dem på katedern eller taburetten
någonsin funnit sig så lyckliga, som magister »Radix»
i sin lilla kammare hos rådmanskan Samner.
Men om hon hade något rätt godt, som Radixen tyckte
om, så affärdades Stina Lisa, en hennes systerdotter,
som redan var öfver ungdomsåldern, in till magistern
och bjöd till middag.
»Herre Gud! det är riktigt synd om gubben att äta
ur hämtare» sade alltid fru Samner, »och ett så godt
fårkött får han ej deri - eller hvad tror du, Stina
Lisa?»
Stina Lisa knackade på dörren och den sprang upp. Med
en viss skälmsk sirlighet bjöd hon magistern på
middag och med ett godt, barnsligt småleende i
de gamla dragen steg gubben upp från sin lässtol,
bockade sig och sade högtidligt:
»Framför min tacksägelse, jag skall hafva äran komma -
bara der icke är främmande.»
»Nej bevars, det är bara litet godt fårkött Moster
har fått tag i, och så ... Men kors hvad magistern
har kallt här inne!»
»Kallt, kan inte säga det just. Rummet är ej varmt
just; men en nordbo är icke klemigt uppfödd, och
jag har aldrig krusat med min kropp - och derföre är
jag frisk, ser mamsell Stina Lisa; men ser mamsell
Stina Lisa, det skulle gå mycket ved åt, om ej mina
böcker voro. Papper är en dålig värmeledare och
böcker äro mycket papper. En bokhylla värmer mer
än all förhydning och sådant; helsa fru rådmanskan,
att jag skall komma.»
»Välkommen, snälla magister!»
Och så satte han sig åter till sina temaböcker och
kladdade och gjorde kråknäbb i marginalen, sig sjelf
till ett tidsfördrif och sina disciplar till stor
nytta.
Det var om vintern naturligtvis, ty om sommaren
for magister Radix ut till några vänner på landet,
som unnade honom att njuta af landtluft och gröngräs,
och under dessa tider sysselsatte han sig med botanik
och klättrade i backarne som en stenget.
Det finnes två ting i denna verlden, som utgöra
särskilta nöjen för dylika gamla enstöringar. Det
ena är den fallande glöden i en kakelugn. I denna
ser han en hel rad taflor upprulla sig för hans
fantasi. Det der kolet med sin falläska liknar
någon, som man känt - den der orediga blandningen
af eld och mörker bildar en hel grupp; man har en
hel historia om den der scenen, som man förut sett
spelad i verkligheten, men der de spelande länge
sedan med alla sina skiftande öden täckas af dödens
fallaska, den som fäller ut sitt tjocka lager öfver
allt hvad lifvet en gång gaf. Men magister Radix hade
synnerligen fästat sig vid isblommor på fönster-
rutan- och af sådana hade han hela vintern ett rikt
herbarium.
l Framför den frusna, blommiga
fönsterrutan kunde han
| hela timmar stå försänkt i djupa betraktelser. |
Mamsell Stina Lisa hade någon gång öfverraskat honom
l och alltid funnit honom obehagligt störd, då hon
ryckte honom från isblommorna.
»Jag kan inte begripa, hvarför han timtal står och
betraktar sin frusna fönsterruta åt gården till»,
sade alltid mamsell Stina Lisa till moster; och svaret
blef:
»Du kan rätt gå och se till, om han har någon ved i
skrubben, stackarn! Lägg dit några trän, så märken
han det inte.»
Och så skedde många gånger, så att magistern slutligen
förlorade all omdömesförmåga öfver, huru länge ett
lass ved kunde räcka.
De der isblommorna - det är en liten historia om dem -
en liten mycket ovanlig historia.
Det var en hård vinter år 1812, eller var det ej
så? Franska armén vid Beresin a omkom under den
stränga kölden. »General November» krossade Napoleons
hela snille och förlamade verldsbesegraren.
Det var en vacker, men mycket kall vinterdag. Solen
sken öfver det frusna landskapet, der träden stodo
fulla af rimfrost och sjöarne utbredde sig såsom lakan
mellan de mörka furuskogarne, som omkransade dem.
Göran Rooth, som nyss slutat sin magistergrad i Lund,
var den vintern informator på Stora Sjöbo, och det
var der han också framlefvat sina lyckligaste dagar,
sina solskensstunder.
Gamle kammarjunkaren Nils Södersköld var en
af dessa nu mera försvunna typer af samlare
och genealogister. Han var tillika en god,
fastän en smula fjeskig man - och så hade en
fattig inspektor Rooth dödt och efterlemnat en
hygglig gosse, som gerna läste - och denne tog
kammarjunkaren under sina vingars skugga och
bestod skola och akademi; men vilkoret för allt
detta var, att Göran skulle finna sig obegripligt road
af att samla genealogiska tabeller - slägtregister
och namn. Kammarjunkaren, som gift sig sent
och med ett äldre fruntimmer, hade sjelf inga barn,
men var deremot ovanligt rik på slägtingar, som hade
sådana, och man kunde derföre säga, att Stora Sjöbo
hade en hel uppsättning af »samman-bragta
barn», tre gossar och en flicka, som alla, sig
emellan voro kusiner. Pojkarne skulle alla
blifva militärer och afgingo till Carlberg, den
ene först, den andre sedan; men luckan
fylldes åter genast af någon annan ungdomsblomma,
som hade en sådan tillgifvenhet för Onkel Nils,
att föräldrarne »ej hade någon fred, förrän han
fick komma till Onkel Nils - i stället l för unga
Konrad eller Adolf, som funnit sig så väl hos
den j goda, goda Onkeln på Stora Sjöbo».
Hvad kammarjun-| karen Nils Södersköld än var, så
var han icke menniskokän-nare, och derför tog han
all denna kärlek för kontant och j tviflade ej ett
ögonblick på, att slägtpojkarne längtat till Stora
j Sjöbo, der de fingo undervisning af den
beskedlige Göran j Rooth, som åter i sin ordning
också fann sig öfvermåttan väl l i biblioteket med
att bläddra sig stelfrusen. | Den älskligaste
af alla var dock en liten flicka, en liten
j fröken Södersköld, dotter till en kusins son till
kammarjun-| karen, en löjtnant, som gift sig af
kärlek och således gift sig | dumt, emedan han gifte
sig fattigt. Affärerna gingo rasande, | sjukdom bröt
in i det fattiga huset och begge föräldrarne dogo |
inom en månad.
Det var midt i vintern; men genast for gumman
Södersköld å stad i räcken och hämtade hem den
»stackars ungen» från det utdöda huset.
| Det var lilla Julia Södersköld, som
då var tio år gam-
| mal och fick läsa ihop med pojkarne för då varande
gymna-! sisten Göran Rooth.
| På det hela är det af långt mera intresse
att undervisa
flickor än gossar. Deras sätt att läsa skiljer sig
från början. Gossen går liksom i en spiral från
periferien mot medelpunkten - flickan åter genomskär
diagonalen. Försöker man att bibringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
