Print (PDF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
käre Göran! det duger ej - nej, han var son till en
kapten Olof Olofsson Toppensköld, som i egenskap
af vittne under-skrifvit ett köpebref från 1598
och hvars efterlefverska, född Masköttkrans, ligger
begrafven i Mosbo kyrka strax vid altaret, emedan han
skänkt en kåpa till kyrkan. Af denne Olof Olofsson
var Gustaf Adolf en son, som dog i späda år - är
det inte intressant? Nu blir du här öfver vintern,
det är klart - vi skola gräfva i luntorna, eller huru
käre Göran ?»
Stora Sjöbo hade nu mera ej någon barnskara. Den kära
slägten hade ej flere barn att skicka på onkel och
tant på j j Sjöbo; men deremot besöktes det gästfria
huset af främmande, || det vill säga slägtingar från
alla håll.
11 Det hade spridt sig i slägten sagan
om ett testamente
|j till Julia - som skulle få Stora Sjöbo
med underlydande, och j | som Julia således
skulle blifva rik och dessutom såg bra ut, ||
fann man skäl att se sig om och ställa sig väl. |
j Gumman var temmeligen lätt expedierad,
blott man ta-
ll lade en smula om religion och moral och om
menniskoslägtets j! förderf, hvilket var hennes
hufvudtema; men med gubben blef sa-
Yid brunnen,
ken svårare, emedan man måste hafva reda på sin egen
slägt, om man då icke kunde reda sig med andras;
men de fleste af de besökande visste ej ett tecken om
sina kära förfäder eller brydde sig om hvarken namn
eller årtal på en hop folk, som man aldrig sett,
af det skälet, att de aflidit för hundra år sedan;
men äfven detta genomkämpades temmeligen för några,
som väl läst sina lexor; men det värsta återstod:
flickan.
Det var sä tydligt, att hon hade godt hufvud, att
de beskedliga herrarne ej visste, huru de skulle
börja och ännu mindre, huru de skulle sluta. Den der
magistern hade gjort henne riktigt lärd, och man var
i fara att blifva slagen på ^fingrarne i det allra
enklaste.
Att tänka sjelf öfver en sak är just icke dylika
herrars starka sida. De hafva läst några böcker,
hafva genomgått en viss kurs och sedan befordrat sina
kunskaper till den eviga hvilan.
Julia hade åter ökat sitt lilla kapital af kunskaper
med tillagda räntor af erfarenhet och sjelftanka
och var omätligt rik i tankens verld och ännu mera
i fantasiens.
»Bäste Göran^, sade hon en dag, »jag är långt mera
road af isrosorna på fönsterrutan, än af allt detta
pladder jag hör. Ack! hvad de äro platta, snälle
Göran.» De stodo just vid en isbelagd ruta. »Se der»,
smålog Julia, »se der märket efter mina läppar. Det
har vuxit igen fullt med små blommor. Är det ej
vackert? Andas på en fläck, så skall Göran få se,
huru det skyndar sig att bygga nya kristaller.» Han
andades på en ruta och genast rann den bara fläcken
igen; ty det var kallt år 1812.
Göran talade mycket vackert om isbildningen, om
kristallformer, om den matematiska lag, som betingade
allt detta, och Julia betraktade honom, under det han
talade. Der låg något af inspiration i allt detta -
han tycktes liksom genomskåda en del af Guds herrliga
skapefse - kanske han såg längre; man kunde ej så
noga lita på dessa ögon, fulla af poesi och lif.
Och han såg längre - han såg ned i sitt eget hjerta,
och der växte också blommor, fastän ej så regelbundna
- den matematiska lagen gällde ej mera der.
Det är för sent,
Den der rutan fanns i ett litet rum, som om sommaren,
för den vackra utsigtens skull, begagnades till
frukostrum.
De unga skildes, sedan Göran talat så mycket, han
visste om isblommorna; man ropade Julia - hon skyndade
ut. Men han tryckte en kyss, just der Julias läppar
vidrört is-rutan.
Det var en skön dag, den påföljande; man hade
beslutat att göra en utfärd på sjön; Göran skulle gå
på skridskor och skjuta Julia på en kälke. Så hade
ofta skett, då kusin Alfred var der, löjtnanten,
som gick så bra skridsko. Men Göran var en riktig
skridskokung, när han ville, och nu så blef det han,
som skulle åtaga sig den kära mödan.
Kälken var framme; Julia kom ned, iklädd sin
vinterdrägt, och farten togs utåt insjön, som låg der
spegelblänk och med flera tums is öfver djupet. Men
Göran var fåordig - Julia äfven. De ville säga något,
men det ville ej gå. Ej ett ord af artighet kom från
hans läppar - hon gjorde några likgiltiga frågor. Det
var någonting tungt, som hvilade öfver de
13 -----
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
