Print (PDF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-----14 -
unga. Det var deras framtid, som pressade
samman deras eljest så glada hjertan.
Tysta, slutna inom sig sjelfva, kommo de hem, utan
att göra en reflexion öfver det sköna vädret eller
den friska kylan.
»Hör på, Göran!» sade kammarjunkare!!, »in i
mellanrummet ligger en bok på konsolen. Det är en
märkvärdig bok, hopskrifven af en gammal prest i
Göthala, angående alla slägter, synnerligast adliga,
som han känt. En gammal bok. Gå in efter den.»
Då Göran kom in i rummet stod Julia der före honom,
betraktande den frusna rutans isblommor. Göran kastade
en skygg blick på den sköna flickan, som ej tycktes
märka honom, under det att tår efter tår långsamt
letade sig ned öfver den rosiga kinden.
»Huru är det, fröken Julia?» frågade Göran sakta.
Hon spratt till och torkade ögonen.
Men plötsligen bröt hon tystnaden: »Göran! Göran! ser
du? Det der är ej märket efter mina läppar! Gud hjelpe
oss!»
»Ja, Gud hjelpe oss!» sade Göran och fattade hennes
händer.
»Nog, nog, Göran! Nu veta vi mera, än vi borde veta»,
sade flickan darrande.
»Jaha! Jaha! Det är inte mer än rätt och billigt»,
yttrade kammarjunkaren, som plötsligen inträdde. »Inte
mer än rätt och billigt, att du tackar magistern
för åkningen. Adriana, som satt vid fönstret,
sade att det gick af som en pil, långt bättre än
då löjtnanten sköt på. Men hvar blef boken af? Här
är hon - kom nu, Göran, så skall du få läsa något
märkligt om Gyllenboms slägt. Yet du, der var en
fröken Gyllenbom, som blef flux kär i informatorn
i huset. Har man hört maken? Och han var flux kär i
henne - var det inte befängdt, den tiden då adel icke
fick gifta sig med ofrälse ? Så rymde de begge två,
under förebärande att informatorn skulle skjuta fröken
på en kälke, och hon tog med sig en hel mängd juveler,
och så foro de till Danmark och blefvo vigda. Det
är en helt intressant historia, som presten har i
sin bok. Hör på! Kalla in Julia! Du, Göran, skall
läsa den historien för mig, Adriana och Julia, det
skall roa dem allihop. En riktig kärlekshistoria.»
(Bläddrar i boken.) ’Berättelse om fröken Gyllenbom
och herr Svenonius’, här är det, högst märkvärdigt. »
Den stackars magistern måste läsa, under det att
den stackars Julia måste höra på den märkvärdiga
historien, deri presten i Göthala, som tydligen varit
all »mensklig ordning underdånig» och som lefde under
frihetstiden, allt emellanåt utgöt sig i beklagelser
öfver syndens tilltagande, då en adelig jungfru kunde
glömma sig så, att hon älskade en simpel bondeson från
Svenarum och som derför tagit sig namnet Svenonius,
och den fräckhet, hvarmed de »nedrigare stånden»
ville tränga sig upp inom högadliga slägter, hvars
förfäder varit stora härförare och militärer.
»Ja ha, ja, det är märkvärdigt», sade kammarjunkaren,
»att se på den tiden. Ja ha, högst märkvärdigt.»
»Ja, stackars föräldrar!» sade gumman fromt, »som
skulle upplefva en sådan skandal.»
Ingen af dem anade, att deras ord voro dolkar för
deras begge älsklingar - de märkte intet, anade
intet; ty de voro ju barn begge två - de hade ju
sett Göran som en tio års pojke och Julia som en
liten flicka. Min Gud! inte kunde dessa barn komma
att tänka på sådant.
Brunnsresan.
Hela vintern förgick. De unga undveko hvarandra;
ty de kändes vid sin svaghet, men mindes tillika
hvad presten i Göthala skrifvit just om den
kasus. Kammarjunkaren och hans gumma hade för sed att
hvarje år dricka, han Carls-bader och hon Rakoczy vid
Medevi. De voro så bestämda gäster der under första
terminen, att Medevi den tiden ej skulle hafva varit
Medevi, om de ej varit der.
Denna resa gjordes ej så mycket för helsans skull,
som för att, som det heter, komma ut i verlden och
råka främmande folk och få se främmande ansigten.
Kammarjunkaren fann der åtskilliga själsfränder,
bokmalar, som behöfde skölja lärdomsdammet af sig,
och starka disputa-tionskarlar, med hvilka man kunde
disputera om ett och annat, särdeles om Bonaparte
och allt hvad som tilldrog sig i denna verlden,
af hvilken man för öfrigt kände föga på Stora Sjöbo.
Gumman åter träffade der en mängd gamla vänner .-
adliga fruar, som hade döttrar med ryggmärgslidande,
och gamla fröknar, som voro nervsvaga. Det var en
omvexling mot det enformiga lifvet på Sjöbo, och
hon hade sedan hela året temmelig god reda på alla
förlofningar och rompemanger inom de högre slägterna,
förutom en hel liten utvald samling af småsqvaller.
Då de gamla en morgon efter vanan gjorde sin promenad
med hvar sitt krus under armen, var gumman fåordig
och deltog ej så lifligt som vanligt i samtalet,
ända tilldess kammarjunkaren återkom till kapitlet
om fröken Gyllenbom och den der Svenonius.
»En högst kurjös historia, Adriana! Tycker du ej
det?»
»Gud late oss sjelfva slippa att upplefva en dylik
historia.»
»Hva ba! vi hafva ju inga barn.»
»Men vi hafva de, som äro oss lika kära.»
»Ja, slägten ja; men det är pojkar mest allihop.»
»Men Julia.»
»Julia! ja - nåh, hvad är det med Julia?
»Jo, och Göran Rooth.»
»Nej, nu är du inte på rätt spår. - Göran, som ligger
med näsan i boken, liksom jag i min ungdom. Det der
läsandet, Adriana, kallduschar och afkyler - när såg
du en lärd någonsin bli kär på sådant vis, att han
miste vett och förstånd. Det kan passa en fändrik,
men inte en filosofie doktor, nec non Artium *
Liberalium Magistri.»
»Men hela verlden säger, att Göran och Julia hålla
af hvarandra.»
»Hela verlden, hvem är det? Jo, gamla friherrinnan
Gyckelstjerna, som är så full af sqvaller, som en
nyfylld ha-gelpung med dunst. Bara prat, jag litar på
Göran - det är en stadig yngling, och jag tål inte,
att man förtalar honom.»
»Men ändå, historien går, de måste skiljas. Det
har kommit från vårt folk; man har märkt blickar och
suckar och Gud vet hvad för något allt; historien går,
och gamla borgmäster-skan från Östhammar, som just
är en rakknif, talade i går mycket om att titeln
’välborna fru magisterskan’ är så välklingande på
utanskrifter och så vidare.»
»’Magisterskan’ - ’magisterskan’! har man hört på
maken? Och det var borgmästarinnan i Östhammar som
sade så», yttrade kammarjunkaren och stannade. »Det
går inte an - magisterskan, nej, det går inte an. I
alla mina genealogiska böcker finnes ingen enda
magisterska. Eljest, herre Gud! är han ju en hygglig
yngling och hon - Julia, en anspråkslös flicka;
men det går ej an - det går ej an!»
»Ja, jag såg tydligen hånlöjet hos de öfriga, då
gumman Cleophas kom fram med titeln ’magisterskan’
- det grämde mig djupt, stackars Julia, och ändå är
hon oskyldig, det stackars barnet.»
»Ja, ja - bäst att hafva ögonen med sig - fastän
det behöfs inte - Göran är en så hederlig gosse,
att det aldrig kunde falla honom in.»
Det vissa var, att så väl kammarjunkaren som hans
fru voro de mest opraktiska menniskor, man kan tänka
sig. Något, som kunde kallas passion, hade ingen
af dem erfarit; de hade i hela sin lefnad i allt
lugn promenerat på en sandad gång eller på de mjuka
mattorna i ett förmak, och hade ingen föreställning
om hvad det vill säga, att halka i den vulkaniska
askan öfver passionernas glödande lavaströmmar.
Det var dem således alldeles omöjligt att göra sig
en klar föreställning om hvad ett par unga kände
och tänkte angående kärlek och lycka. Att gifta sig
var naturligtvis intet annat, än att skaffa sig ett
godt, trefligt sällskap, som delade hvarandras vanor,
tyckte om samma téblandning, hade samma favoritdjur
och läste ungefär samma böcker - det var allt. Om huru
tvenne varelser försvinna som individer, för att lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
