- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
18

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isblommorna. En gammal magisters historia, af Onkel Adam - Från Siam - De kungliga teatrarne i Stockholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högburen panna, utan att draga en suck eller fälla en
tår, utan att ens röja undergifvenhet och sorg, stod
der liksom qvarlemnad och afvaktande det ögonblick,
då han skulle få följa efter och förena sin kärlek
med hennes kärlek och offra begge åt kärlekens herre
i höjden.

-

Och derföre stod ännu magister Radix hvarje vinter
och betraktade isblommorna på sin ruta – derföre
hade han så kallt i sitt rum – han ville ej smälta
bort en enda af dessa blommor, som hans Julia älskat
så mycket.

Hvem anade väl, att så mycken glödande, oförvansklig
kärlek lefde i en gubbes hjerta – en gubbes, som här
ej hade annat att göra, än att lefva, tilldess han
kallades härifrån – till Julia.

Der skulle hans bröllop firas – det hade de lofvat
hvarandra – och ingendera kunde svika.

Och detta är den enkla, lilla historien om
ungdomkärleken och några isblommor på en fönsterruta.

*



Från Siam.

Ej långt från den punkt, hvarest konungariket Siams
hufvudflod bred och ståtlig utgjuter sig i den efter
landet benämda hafsviken, utfaller en annan flod,
af jemförelsevis ringa storlek och fördenskull föga
känd af européer. Dock har en och annan resande
under sina vandringar i Siam förirrat sig till
Paknam Vens af åldriga träd och ogenomträngliga
slingerväxter beskuggade stränder och der varit vittne
till ett af dessa olikartade skådespel, som naturen
vanligen helst uppför i de för menniskoblicken minst
tillgängliga trakter.

Paknam Ven är anmärkningsvärd för sin stora rikedom
på krokodiler. Dessa göra, att vandringar i
grannskapet erfordra stor uppmärksamhet, och mången
oförsigtig fiskare har blifvit byte för de
rofgiriga djurens glupskhet. Men oaktadt krokodilens
rofgirighet och det farliga i att nalkas honom,
gifves det dock varelser, som våga trotsa både hans
list och styrka. Och dessa äfventyrare äro aporna,
hvilka synbarligen bereda sig ett stort nöje genom
att drifva med odjuret. Ganska ofta ligger en
krokodil vid stranden; kroppen döljes under vattnet,
men hufvudet förblifver synligt, och gapet är färdigt
att sluka hvad som kommer i dess närhet. Nu kommer
en flock apor, klättrar upp och ned i träden och bland
slingerväxterna och nalkas allt mera krokodilen. Denne
håller sig fullkomligt stilla, och aporna blifva allt
dristigare. En af de djerfvaste och tappraste vågar
sig allt närmare och är slutligen så oförvägen, att
hon slår efter amfibien. De öfriga vilja då göra på
samma sätt, och i fall grenarne äro för höga, bilda
aporna en sväfvande kedja, så att den ena håller sig
fast i den andra. Sålunda sväfva de i luften, medan
den nedersta af alla krafter plågar krokodilen. Denne
nappar ofta efter sin fiende, men förgäfves, och för
hvarje gång uppgifva aporna ett glädjeskri; men
stundom lyckas det honom också att gripa en arm, och
genast drager han kroppen efter. Då försvinner hela
kotteriet i skogen under jemmerskri och tjutande,
men följande dag börjar samma lek å nyo.

*



De kungliga teatrarne i Stockholm.

Den dramatiska konsten har i Sverige ej gamla anor,
och det är knappt 150 år som den här i landet
haft fasta bopålar. Visserligen gåfvos skådespel
offentligen på svenska språket i slutet af 17:de
århundradet, eller under åren 1686–1691, men efter
sistnämda år vet man ej af någon svensk teatertrupp
förrän 1737, från hvilken tid en sådan, ehuru ofta
under de sorgligaste omständigheter, existerat i
Sverige.

Redan i början af 16-hundratalet uppfördes dock
pjeser, enligt hvad man med bestämdhet vet, vid Upsala
universitet och flera gymnasier och skolor i riket,
der det var i stadgarne påbudet, att de studerande
skulle som studieöfning »agera comoedi». Smaken för
detta slags nöjen spred sig naturligtvis derifrån till
sällskapslifvet, helst många af den tidens framstående
lärare, i synnerhet vid Upsala universitet, tyckes
hafva med mycket ifver tillhållit sina lärjungar
att fullgöra ofvannämde påbud, emedan de teatraliska
föreställningarne ansågos »kunna odla studenternas
ingenia, uppöfva deras talegåfva och bibringa dem ett
frimodigare och ledigare skick i sammanlefnaden». Så
t. ex. omtalas i anteckningar från denna tid,
att Johan Messenius, så professor han än var,
ej blott författade både tragedier och komedier,
att af studenterna uppföras, utan han öfvervakade
äfven eller ledde inöfvandet af pjeserna, »på det de
måtte gifvas på ett prydligt och belefvadt sätt». Den
ryktbare Olof Rudbeck förskaffade på 1660-talet den
sedermera lika namnkunnige Urban Hjärne tillåtelse
att i »den bästa salen» på Upsala slott uppställa en
af den sednare förfärdigad teater, på hvilken han med
biträde af andra studenter uppförde flera skådespel,
bland hvilka särskildt nämnes tragedien »Rosimunda»,
den Hjärne författat till firande af Carl XI:s besök
i Upsala 1665, och hvilken gafs »med största bifall
inför konungen och hans följe».

Vid hofvet förekommo dessutom ofta teatraliska
tillställningar till förhöjande af festerna derstädes,
och uppträdde dervid dels utländska, för tillfället
införskrifna »comoedianter», dels studenter från Upsala
och dels någon gång »hoffolket».

Den första svenska teatertrupp, som omtalas hafva
offentligen uppträdt, bestod af studenter, hvilka
lärt sin konst af den gamle doktor Olof Rudbeck
och professor Lagerlöf. De kommo från Upsala till
Stockholm 1686 och gåfvo der representationer först i
nya och sedan i gamla Bollhuset till 1691, då truppen
upplöste sig och dess medlemmar sökte lyckan på andra
lefnadsbanor.

Det nya Bollhuset kan man kalla Stockholms första
teaterhus. Det var en träbyggnad, uppförd 1666, på
planen öster om hufvudstadens äldsta offentliga
byggnad, Storkyrkan, der obelisken nu står, och
kallades i början »Lejonkulan», hvilket namn härledde
sig deraf, att på samma plats förut varit inrättad
en gård för tvenne lejon, det ena taget af Königsmark
såsom byte i Prag 1648, det andra skänkt af hertigen
af Kurland till Drottning Kristina. Dessa lejon säges
hafva lefvat ännu de första åren på 1660-talet. Under
namn af nya Bollhuset qvarstod byggnaden till 1793,
då den nedrefs för att lemna rum för obelisken.

Gamla Bollhuset var nu varande finska kyrkan, den
högst oansenliga byggnad vid Slottsbacken, omkring
hvilken Trädgårdstvärgränden kröker sig.

Såsom vi förut nämt, fanns ingen svensk teatertrupp
ifrån 1691 till 1737. Flera utländska, tyska, engelska
och holländska »comocdiantsällskaper» uppträdde dock
under tiden såväl i hufvudstaden, som i "åtskilliga
landsortsstäder. I Stockholm uppläts Bollhusteatern
åt dem, men de tyckas ej hafva lyckats vinna publikens
gunst, ty de kunde aldrig hålla sig länge qvar,
utan aflöste det ena främmande »comoediantbandet»
oupphörligt det andra. Biljettprisen borde dock ej
hafva afhållit folket att gå på teatern. Enligt en
affisch, tryckt 1633, voro nämligen inträdesprisen
följande: Première Loge 32 styfver,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:50:17 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1868/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free