Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De kungliga teatrarne i Stockholm
- Jag är trött
- Barnfester, barnbaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torg), tog honom i famn och utropade med hänförelse:
»låt dem ta’ ditt hufvud; det gör så godt, så godt!»
Men de togo ej hans hufvud, och han måste slutligen
mot sin vilja ut ur fängelset. Carl Johan hittade
nämligen på, att den 20 Oktober samma år utfärda
en allmän amnesti för alla »politiska förbrytare
i Sverige», med anledning af att det var årsdagen
af hans ankomst hit. Lindeberg var nästan den enda
förbrytaren af detta slag.
Han återtog genast och fortsatte derefter oförtrutet
sitt arbete att förgöra den kungl. teaterns monopol
och han lyckades omsider. Utan att vidare anse sig
behöfva söka något tillstånd, började Lindeberg
lägga grunden till sin teater den 21 Mars 1842;
den 1 November samma år gafs der redan den första
representationen.
Denna teaterbyggnad innehades sedan af flera ägare
och undergick många förändringar, så väl till
det yttre som det inre; den köptes 1863 af kungl.
teaterdirektionen samt fick namnet Kungl. Dramatiska
Teatern.
—
De kungl. första teaterdirektörerna hafva alla
varit i ett eller annat afseende framstående män,
hvarföre vi, i sammanhang med ofvan kortfattade
historik öfver de kungl. teatrarne i Stockolm, anse
oss böra nämna dem. Deras antal, den nu varande
inberäknad, utgör 22, nämligen: G. L Ehrensvärd,
A. F. Barnekow, Gustaf Mauritz Armfelt, Cl. Rålamb,
J. H. Hamilton, A. N. Edelcrantz, A. F. Skjöldebrand,
C. G. F. Löwenhjelm, kronprinsen Joseph Frans Oscar,
G. F. Åkerhjelm, Gustaf Lagerbjelke, J. C. Puke,
Bernhard v. Beskow, J. P. Törner, P. Westerstrand,
Hugo A. Hamilton, S. G. Schyberg, Knut Bonde,
G. O. Hyltén-Cawallius, E. v. Stedingk och E. af
Edholm.
Bland den kungl. teaterns sekreterare finna vi namnen:
Olof Kexél, J. D. Walerius och A. C:son Kullberg
(sedermera biskop i Kalmar); bland instruktörerna
vid lyriska scenen: J. M. Kraus, G. J. Vogler,
J. C. F. Haeffner, E. du Puy och J. Foroni, och bland
dekorationsmålarne: L. J. Després, P. E. R. Roberg och
(den nu varande) F. Ahlgrensson.
*
Den kungl. teaterns affärsställning har nästan från
denna inrättnings början varit i ett allt annat än
blomstrande tillstånd. 1809 års ständer gåfvo ett
statsanslag af 6,750 rdr till teatern, hvilket man
sedan flera gånger sökte, ehuru förgäfves, att få
ökadt. Vid 1840 års riksdag indrogs till och med denna
summa. En följande riksdag, 1844, beviljade dock ett
nytt årligt anslag af 9,000 rdr, som af riksdagen
1853 höjdes till 30,000 och slutligen af 1858 års
ständer till 75,000 rdr. Tillfälliga anslag hade
dessutom under denna tid åtskilliga gånger blifvit
beviljade. Det oaktadt hafva de ekonomiska trångmålen
ej kunnat afhjelpas, utan har teatern gått och går,
ehuru flitigt besökt, fortfarande med förlust,
hvartill orsaken utan tvifvel är att söka i den
opraktiska och dyra administrationen. Endast under
en teaterdirektör har den gifvit behållning. Det var
Törner. Men han hade teatern på entreprenad. Han fick
dock ej längre än tvenne månader (Sept. och Okt. 1818)
behålla entreprenaden, som på denna korta tid lemnade
en behållning af 3,522 rdr. Den lärdom, som ligger
i detta förhållande, har man ej velat taga vara på,
kanske ej heller kunnat det.
Att kungl. teatern ej kan existera utan statsanslag är
väl nu en allmän öfvertygelse. Och ingen betraktar
väl nu mera de penningar förlorade, som på ett
klokt sätt användas för teatern, lika litet som
någon lärer kunna neka till sanningen af dessa en
gång uttalade ord: »Teatern väcker folkets estetiska
medvetande, uppmanar det till medborgerliga dygder
och anslår fosterlandskänslans ädlaste toner. Teatern
är en uppfostringsanstalt i stort; den är nationens
skola, endast af den råa hopen betraktas skådespelen
såsom blotta tillställningar att fängsla de yttre
sinnena. Men äfven på massan, om den får tillfälle
bevista representationerna, skall teatern småningom
visa sitt välgörande inflytande, » Vi erinra derom,
att då den ryktbare schweiziske statsmannen Nicolaus
Manuel i Bern författade och lät uppföra sin dram,
riktad mot katolicismen, blef följden att hela
kantonen förklarade sig för reformationen!
Om teaterns nödvändighet och nytta lärer således ej
finnas mer än en tanke, äfven om invändningar kunna
göras mot hållbarheten af det bekanta yttrandet:
»Den, som aldrig går i kyrkan och aldrig på teatern,
han slutar på schavotten.»
A.-E.
Jag är trött.
På hjerta och smärta, på susning och tjusning,
På engel och stängel, på röst och på tröst
Jag länge har rimmat vid skymning och ljusning,
Vår, sommar och vinter och stormande höst.
Hur qvällsol har sjunkit, hur morgonsol strålat,
Hur månskenet darrat på vågen, jag målat
Så nitiskt och träget med penna och bläck,
Den ena till nöje, den andra till skräck.
Jag öst ur den eviga källan naturen,
Som, gifmild och rik, alla skalder förser
Med ämnen. Båd’ hafvet och skyn och azuren
Och trädet och blomman och barnet, som ler,
Och vindar, som susa, och böljor, som glimma,
Jag ljudligt besjöng i hänryckningens timma,
Och sången fick genljud från berg och från elf.
Hur vackert! (Jag nämligen tyckte det sjelf.)
Men nu har Pegasen förlorat en vinge;
Förgäfves jag sporrar ... han ilar ej mer.
Trögt, som om på steniga vägar han ginge,
Han lunkar framåt och åt sidorna ser.
Min sångmö har åldrats ... dess lockar ha grånat,
Den glans, som hon förr från Hesperien lånat,
Försvunnit med ens, och förgängelsens vind
Har fårat dess panna och blekt hennes kind.
Nu ledsen vid Tellus jag längtar att flytta,
När heldst det kan ske, till en annan planet,
Der blomstren i törnen ej blifva förbytta,
Och der man af trötthet och leda ej vet, —
Der konsten ses köra med perlprydda tömmar
Sin gyllene char ibland leende drömmar
Och diktens teorb låter höra sin ton
Invid idealets klart strålande tron.
Wilhelmina.
Barnfester, barnbaler.
En berömd man berättar från sina ungdomsår,
att han alltid brukade räkna tiden efter vissa
glädjestationer; sålunda t. ex. efter morfaderns
besök, efter fruktskörden i
trädgården, efter den nya hundens ankomst
o. s. v. Deri ligger barndomens salighet, hvilken
just yttrar sig derigenom, att de små för sina fröjder
hafva ett långt, men för motgångarne ett kort minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0026.html
