- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
25

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnfester, barnbaler - Lejongården i Alhambra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

någon af de små baldamerna, hvilken flod af afund
håller icke då sitt intåg i de andras hjertan! De
intriger, som längre fram skola förgifta så månget
oskyldigt sinne, börja nu redan skjuta rot. Och om
man betänker, att samtalet på dylika baler till en
stor del vänder sig omkring klädseln; när man ser,
att barnen, till åskådarnes nöje, spela gammalt
folk, så skall man gerna medgifva, att behagsjuka
och dryghet här har sin bästa plantskola.

Man har sagt, att barnen af båda könen ingenting
tänkte, ingenting kände, när de dansade tillsammans;
grunden i hjertat vore ännu ren, alltså kunde dansen
icke vara farlig. Sådant är icke sant. Äro barnen
i vår tid vid 12 och 13 års ålder verkligen alla så
oskyldiga? Man tanke blott på pensionerna, romanerna
jemte mycket annat, och man skall erhålla svar på
frågan. Och finnes blott en enda oren gnista, så slår
den genom barnbalerna upp i full låga. Barnbaler
äro oskuldens graf. De som få besöka dem, blifva i
förtid gamla och öfverflyglas af känslor och begär,
hvilka förgiftande utbreda sig Öfver hela själen. Och
när den tiden kommer, då ynglingens

hjerta fällt af glädje och lefnadsmod skulle
klappa emot verlden, då han skulle börja rätt
njuta af lifvet, vid den tid, då jungfrun skulle
uppflamma af den heliga kärlekens eld och med |
rodnande kinder fästa kransen på sitt hufvud, då
visar sig först ! rätta frukten af barnbalerna; då
äro dessa unga hjertan redan | förbrända; deras
själ är så matt som deras känsla, de klaga likt
gubbar och gummor, plågas af lefnadsmätthet
och duga i ändtligen i det praktiska lifvet till
platt ingenting.

Men hafva vi icke betraktat saken genom ett allt för
mörkt

glas ? Vi tro det icke. Erfarenheten försvarar
för öfrigt bättre

l våra ord, än vi sjelfva förmå det. Väl må
barnbalerna i många

j familjer aflöpa utan fara; väl må många barn trots
dem bibe-

1 hålla sin renhet, men i allmänhet fasthålla vi
vår sats: "Der

barnbaler gifvas, der gräfvas grafvar för
ungdomens själ och

; kropp!"

i Måtte dessa enkla ord öfver
barnfester och barnbaler,

! hvilka blott nedskrifvits i familjfridens intresse,
icke alldeles ; spårlöst ljuda bort, utan i synnerhet
finna väg till de goda mö-i dr ar nes hjertan.

Lejongården i Alhambra,

J en, som icke har sett Granada, den har ingenting
sett! - Så uttrycker sig granadiensaren stolt,
- och sant är, att det sköna läget, omedelbart
vid foten af de väldiga bergsgrenarne med den
snöbetäckta toppen af Sierra Nevada i bakgrunden,
den utomordentligt friska vegetationen, framkallad
genom de talrika här i trakten framstörtande vattnen,
och slutligen det herrliga slottet Alhambra - allt
fängslar med förtrollande behag. Här begriper man väl
den smärtsamma längtan, hvarmed Granadas fördrifiie
söner blicka tillbaka till det förlorade hemmet,
och hvilken dref så många till en frivillig död. På
andra sidan Medelhafvet är minnet af det gamla
fäderneslandet ännu icke utslocknat. Granada är för
marockanaren ett jordiskt paradis, hvars återvinnande
utgör högsta målet för hans nationalärelystnad; och
är moren försjunken i dystert begrundande, så säger
man om honom: han tänker på Granada!

Redan stadens läge är så förtjusande, att det ensamt
skulle vara tillräckligt för att locka skådelystna
främlingar från långt aflägsna trakter; men hvad
vore väl Granada utan Alhambra, utan denna i stenen
förverkligade saga ur »Tusen och en natt»! Bland
den moriska byggnadskonstens alster intager det
obestridligt första rangen, ja, det hör afgjordt till
jordens förnämsta arkitektoniska verk.

Det är icke vår afsigt att här försöka i dess helhet
skildra detta arkitekturens, så ofta af skalden,
vetenskapsmannen och konstnären i mer eller mindre
trogna färger målade underverk. Det är allenast en
särskilt plats inom det stora slottets murar, med
hvilken vi nu vilja sysselsätta oss, men en plats,
som med skäl kan kallas »det allra heligaste» -
den berömda Lejongården; och af denna återgifva vi
för ögat en bild efter en af den utmärkte franske
artisten G. Doré utförd teckning.

Lejongården, Patio de los leones, är den mest
fullkomliga delen af Alhambra, ehuru icke så stor,
som man vanligen efter afbildningar föreställer sig
den samma. Han utgör en 120 fot lång och 60 fot bred
parallelogram, som är omgifven af en utaf 168 smärta,
polerade marmorpelare bestående portik, hvilken vid
midten af de båda kortare sidorna utväxer till tvenne
fyrkantiga i gården framskjutande paviljonger. Pelarne
förenas genom bågar af utomordentligt graciöst arbete;
deras kapitäler, som alla visa samma konturer, tyckas
vid första påseendet vara likformigt arbetade. Men
vid närmare betraktande varseblifver man, att de
särskilta teckningarne, så väl som ornamenterna
och inskrifterna på marmorn, äro helt och hållet
olikartade. Kapitälerna voro förr målade och
förgyllda; der, hvarest färgerna ännu äro bibehållna,
ser man, att arabeskerna voro blåa och grunden röd;

inskrifterna, så väl som en del af prydnaderna,
voro förgyllda. Det dertill använda guldet kom från
Afrika och blef i Granada utslaget till fina blad,
och redan den ofantliga mängd deraf, som man använde
till byggnadsverkets utstyrsel, gifver oss ett begrepp
om konungarnes af Granada stora rikedom.

I de många pelarnes fördelning märker man en
liten ore-gelmessighet; dels äro de ställda två
och två tillsamman, dels äro de isolerade ifrån
hvarandra. Men det intryck, som denna afvikelse
från symmetrien åstadkommer, är på det hela taget
välgörande, och anordningen har säkert skett med
afsigt, för att förekomma enformighet. Äfven pelärne
voro fordom helt och hållet förgyllda, och i stället
att efter eröfringen restaurera förgyllningen, fann
man det ändamålsenligare, att helt | och hållet
afskrapa guldet. Inskrifterna, i kufiska tecken,
sysselsätta sig hufvudsakligen med Guds lof. Under
hufvudbågens gafvelfält förekommer en elegant inskrift
i kursivkarakterer, hvilken innehåller välönskningar
för sultanen.

I medelpunkten af patio^n höjer sig Lejonbrunnen,
ett stort tolfkautigt bäcken af hvit marmor, ofvanom
hvilket dessutom finnes ett mindre af rund form. Begge
äro försedda med ganska väl utförda ornamenter och
inskrifter. Den nedra vasen uppbäres af tolf lejon,
som också äro utförda i hvit marmor. Men dessa
lejon, hvilka man lika snart kunde anse för pantrar
eller tigrar, äro långt ifrån att vara naturtroget
arbetade. De moriska konstnärerna, hvilka helst läto
beherrska sig af fantasien, bemödade sig ingalunda att
troget efterhärma naturen. Så synas oss lejonhufvudena
fyrkantiga, plumpa och rent af missbildade. Gapet
betecknas med ett rundt hål, hvarigenom vatten gjuter
sig i en bassin; manen är antydd genom några råa
streck och fyrkantiga stöttor föreställa benen. Men
brunnen, betraktad utan afseende på detta råa, nästan
barbariska framställningssätt, lemnar dock ett ganska
behagligt total-intryck. Brunnens inskrifter hafva
följande lydelse:

»Betrakta dessa skimrande perlor, hvilka som små
kulor stiga i luften och i en båge af silfver
skum falla tillbaka för att sedan höja sig till
nya lekar. Sjelfva marmorn öfverträffa de i glans
och genomskinlighet. Då man betraktar detta bäcken,
så tror man sig se framför sig en fast ismassa, från
hvilken vatten nedflyter, och likväl är det omöjligt
att urskilja, hvilketdera som är flytande. Ar icke
denna springbrunn ett välgörande moln, som öfver
lejonen rikligen utgjuter sitt vatten? Så förhåller
det sig äfven med kalifens händer, hvilken bland
soldaterna, krigets lejon, utdelar sina belöningar. O,
du, som betraktar dessa lejon, var utan fruktan;
de sakna lifvet och kunna icke visa sitt raseri!»

Ingenting är mera egnadt att gifva en fullkomlig
föreställning om morernas yppiga lefnadssätt för 400
år tillbaka,

SY. Fara.-Journ. 1868.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free