Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 -
Hon utlade nu korten på bordet i fyra rader, nio kort
i hvarje, och skänkte det hela en pröfvande blick.
Vår hjeltes ögon började lysa på ett underbart sätt;
han var som gripen af en förtrollning. Hvad han än
månde heta, men icke var det Thomas, så mycket syntes
tydligt.
Madam Palm gick nu bort till kakelugnen, tog varsamt
tallriken och bar den fram till den unge mannen.
l
"Andas tre gångar i bottnen!» uppmanade hon högtidligt
och höll talriken intill hans ansigte.
Yår hjelte andades och hörde
derunder sitt eget hjerta \ klappa.
j
Madam Palm slog sig ned midt emot honom, uppmärk-
i samt betraktande än hans lågande ansigte,
än sumptallriken och än de mustiga korten.
j
»Ni har», började hon, »en enda tanke eller önskan,
! hvad jag skall säga, som oroar er alltjemt.»
i
»Det är sant», medgaf ynglingen förvånad och betrak-
j tade madam Palm med mera intresse, än om hon varit
den j största skönhet.
»Skall det lyckas?» frågade han bäfvande.
|
»Nio - elfva - tretton», räknade
sibyllan lugnt, »det j skall lyckas.»
j
»Åh, min Gud, hvad jag är glad!» utropade
ynglingen j och slog ihop händerna med en ifver,
som höll på att kosta j ljuslågan lifvet.
j
»Tre - fem - sju» - fortsatte madam Palm utan att
låta störa sig, samt tillade ytterligare: »men
det blir hvarken i om tre månader eller tre år.
Månans horn skall väl tre gån- | ger tjugo tändas
innan dess.»
»Ah», utbrast vår hjelte nedslagen.
»Fem - sju - nio - se nu sjelf här i talriken
... ser ni här ett lamm och der ett lejon?»
j
Vår hjelte såg det så tydligt, att det förvånade
honom | sjelf, att icke lejonet började ryta och
lammet bräka.
»Ja, jag ser, jag ser», utbrast han
lifligt. »Hvad bety- | der det?»
!
»Det betyder, unge herre, att ni får tåla mycket och
kämpa mycket innan ni lyckas.
»Men jag skall ju segra ändå?» frågade han ifrigt.
»Ni skall segra», försäkrade sibyllan.
»Men dessförinnan - sju - nio - elfva - tretton -
ni går öfver en ! graf, - tre - fem - sju -
öfver två går ni, innan ni j kommer fram.»
’
Vår hjelte rysta, men allt klarare strålade hans
ögon. Hans själ hängde vid sibyllans läppar.
»Här i kanten af tallriken ser jag en ung, vacker
flicka», började madam Palm åter och sände ynglingen
en forskande j blick, som denne dock besvarade
med en likgiltig skakning på hufvudet.
»Säg inte mig det!» påstod madamen trovärdigt.
»Jag \ ser henne, jag, hur hon vandrar mellan gröna
trän och blom- | mor. Ni har kanske aldrig sett
henne än . . . det ser nästan så ut ... men ni får se
henne en dag, och då, unga herre, i akta er, för
då är ert öde afgjordt. Men - låt mig se - ett -
tre - nio - tretton - det blir inte så snart;
här ligger sjö- och landväg er emellan och tre
korsvägar. Hon är rik.»
»Är hon rik?» frågade vår hjelte med plötsligt vaknadt
intresse.
»Så säkert som ett litet bref, herre. Men akta er
för afundsmän; här går ni så stolt och spatserar på
kanten och ser inte hela raden hundra ekor som nafsar
er i hälarna. Det är afundsmän; dem ska’ ni inte reta,
lilla herre!»
»Åh, det är väl inte så farligt heller», menade
ynglingen litet of vemodigt.
»Lita inte på det, herre», förmanade madam Palm,
»utan gå er väg försigtigt fram. Ni skall komma ihåg,
ni har en fattig mor att lefva för!»
»Nå, än min far då?» frågade ynglingen halfhögt,
liksom om han fruktat, att någon annan än madam Palm
kunnat höra honom.
»Ja med honom ser det underligt ut», sade madam Palm
mystiskt; »man kan både säga, att ni har en far och
att ni är utan - hvilket man vill.»
»Madam Palm!» utropade ynglingen och reste på sig
helt blek, »ni är mer än menniska, eftersom ni kan
se ...» »Jag ser allting», bedyrade madam Palm med
värdighet, »och vore inte den usla polisen, herre,
så satt jag inte här som ett fattighjon; ty den som
kan en sådan konst, som jag, finner dem, som ville
gifva dukater för att få veta sitt öde. Min mor var
inte finska för inte, skall herrn tro.
»Också slog jag en gång en hög herre med häpnad. Jag
säger inte hvilken, eftersom jag inte vill chikanera
någon, men nog var det, att jag sent en qväll blef
hämtad med spann. Det var en fin dam, som ville
veta sitt öde. Stackars liten, det var aldrig för
rosenrödt. Men så stod just den höge herren bredvid,
och han skulle bevars blanda bort korten och låtsa,
som om han inte trodde ett ord af alltsammans. ’Kan
frun säga mig’, sa’ han (ty artiga ä’ alltid tocke
der folk, så att han kallade mig fru, och det hafva
också många andra gjort för resten . . .) ’kan frun
säga mig’, sa’ han, ’hvad öde den får, som jag tänker
på nu?’
»’Hans hufvud skall falla för stål’, svarade jag
lugnt, ty så låg det i både korten och sumpen.
»’Ha, ha, ha!’ skrattade han, men det lät icke
riktigt naturligt, det skrattet; ’min själ hade icke
frun händelsevis rätt den gången; jag tänkte på -
kalkonen, som blef lifdömd i morse. Men’, sa’ han,
’en fluga gör ingen sommar’, och så ansatte han mig
på alla sätt och vis med frågor, men den som höll
honom stången, det var Sara Palm», försäkrade denna
och började utlägga korten i en stjerna, för att
ytterligare inviga vår hjelte i framtidens mysterier.
Men, det vigtigaste, det bästa hade han redan fått
veta. Han skulle ju lyckas i sitt lifs uppgift;
han skulle derjemte blifva rik; han skulle -
hvad som i hans tycke var af vida mindre vigt,
fast det kunde vara roligt nog - blifva gift med en
älskvärd flicka och slutligen skulle han (o mystiska
profetia!) »vandra öfver tvenne grafvar», innan
han kunde nå målet. Allt detta var så högtidligt,
så stort, att han sedermera knappast hörde på, när
hon spådde honom ett bref, tre bortbjudningar och två
saker, som skulle »komma undan för tjufhand». Full af
glänsande förhoppningar och oeihörd beundran öfver
en konst, som ej allenast sagt hvad som möjligen
kunde ske, utan äfven hvad som händt, vände sig vår
hjelte mot ljuset och framtog ur sin nötta och magra
porte-monnaie en hel riksdaler, den sibyllan mottog
med en tacksamhet, allt för öfverflödande för att
uthärda jemförelsen med en konst, sådan som hennes.
»Om herrn en annan gång skulle vilja ’se
på mattor’, så välkommen hit upp! Och vill någon
annan komma i samma ärende, tager jag gerna emot.
Men, kära herre, hvad han gör, så låt inte
den usla polisen få tag i mitt lilla oskyldiga
tidsfördrif, för det är deras lust, när de kunna
bringa en fattig ! stackare i olycka. Och så bor
här så mycket simpelt folk i detta gamla rucklet,
och de ä’ så afundsjuka, att det är synd och skam åt.
Om de kunde äta upp både mig och min lilla j konst, så
gjorde de det. Men Sara Palm är dem för klok. j
Ja, var glad nu, lilla vackra herre, för
nog blir det ljust l på hans stig, alltid,
och tackar allra ödmjukast för både be-I sök och
pengar. Vänta, skall jag lysa!» ! Efter en
vördnadsfull helsning aflägsnade sig vår hjelte,
i lycklig, som om han varit den, som erhållit
penningar i stället 1 för att utbetala dem.
Men också! hvad hade han icke fått för sin
riksdaler! En hel framtid full af ljus och
lycka . . . rykte, ära, kärlek ... det är sannerligen
att få för godt pris! | Det hällregnade,
när han kom ut i den mörka gränden,
l men han kände det icke. Småsjungande och med
rakare håll-! ning än vanligt skyndade han med lätta
steg sin väg framåt | till sitt långt bort belägna,
tarfliga hem, der han möttes i i dörren af sin mor,
som med kärleksfull oro yttrade: »hvad | du varit
länge, Erik! Ölosten har varit kall och varm många
l gånger om. Få ni så sent ledigt från fabriken?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
