Print (PDF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXVII. Nemesis Divina - Diktens verld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det bättre, att jag lider för hvad man kallar
majestätsbrott mot konungen.»» Till biskop Wiraenius,
som äfvenledes besökte honom och rådde honom »att
rätta sig efter tiden», sade han: »J biskopar borde
vara presterskapets ljus och exempel, men just
derför, att j rätten eder efter tiden, går det så
illa till i vårt fädernesland. Jag kan icke följa
edert föredöme!»
Han begärde personligt företräde hos konungen, men det
vägrades, och han fortsatte sitt försvar frimodigt,
klandrande den nu samlade riksdagens beslut att
förklara konungen myndig, erinrande dervid om Pauli
ord (Galat. 4: l, 2.), »att så länge arfvingen ett
barn är, lyder han under förmyndare intill den tid,
som fadren förelagt.» Likaledes klandrade han med
skärpa det »tyranniska anspråk», som konungen vi-
j sat, då han sjelf satte kronan på sitt hufvud.
|
Han dömdes den 29 Juli 1698 från lif, ära
och gods, och hans skrifter att af bödeln brännas.
Det sednare verkställdes på torget i hans egen
närvaro. Han var dervid lugn och hade en värdig
hållning, men ur hopen af åskådarne ro- j pades, »att
man så gerna härnäst kunde bränna bibeln.» Deraf |
tycktes det framgå, att hans skrifter voro
kända, och att många delade hans åsigter. När han
kort efter sin dom inför Stockholms konsistorium
förklarades sitt prestembete förlustig, talade han
i skarpa ordalag till sina församlade embets-bröder
och förehöll dem, »att de som stumma hundar
icke vågat försvara Guds hjord och Guds
sanning; hvarför han ock stämde dem att en gång
inför Gud ansvara.» Han kunde det väl med anledning
af den eftergifvenhet för makten, som desse prester
visat och äfven tillstyrkt honom att visa, men
j likväl bör man icke glömma, att samtidigt trenne
bland Stock- j holms prester på en och samma dag
predikat öfver samma ämne, nämligen: »Ve det land,
hvars konung ett barn är!»
Från dödsstraffet förskonades Boethius, af kunglig
nåd, i men fördes i stället som lifstidsfånge till
Nöteborg.
Det var Piper, som mäktigast bidragit till det
ständernes beslut att förklara den femtonårige
konungen för myndig. Det var i fulla solskenet af den
döde och den regerande konungens gunst öfver Piper,
som denna dom föll, och samtiden, som i ministern
såg enväldets kraftigaste stöd och försvarare satte
det öde, som drabbade angriparen af samma envälde,
i samband med den förres makt, och så var historien
färdig om Pipers förföljelse och om den frimodige
prostens lifstidsfän-gelse som en följd deraf. Snart
derefter tändes krigen på alla håll, och den gamle
Piper följde med konungen från seger till seger på
hans underbara tåg, varnande och förmanande under
medgångens dagar, men utan att dermed kunna något
uträtta. Kung Carl gick fort i sitt stolta beslut
"att med svärdet plocka kronor ner och gudaskönt ge
bort dem genast".
Det vågstycket lyckades med den polska, men så när
Carl sträckte handen mot den ryska, var hans och
Sveriges stund kommen. Sveriges storhetstid sjöng sin
svanesång på Pultavas fält. Här föll Piper - som ännu
före slaget varnat kung Carl att låta framför den
lumpna fästningen uppehålla sig från att tåga sina
Östersjöländer till hjelp - i rysk fångenskap, och på
samma gång hans ständige motståndare och medtäflare
om kommgagunsten allt sedan 1698, Rehnsköld. Under
fångenskapen närmade sig de båda männen hvarandra,
och båda visade drag af storhet, sådana, som man
väntar sig att finna hos Carl XILs män.
De första åren af sin fångenskap tillbragte Piper i
Moskwa och åtnjöt derunder temmelig frihet, så mycket
som fruktan
.*för den råe czarens nycker kunde tillåta det, Hans
rikedom tillät honom att hålla ett slags hof för
sina fångna landsmän, medan han öfversatte skrifter
af Arndt och Francke. Det var härunder som både han
och Rehnsköld vägrade att låta ut-vexla sig, emedan de
fruktade, att Ryssland kunde draga för stor fördel af
att återfå de erfarna generaler, mot hvilka de skulle
utbytas. Den gamle, af sjuklighet och krämpor brutne,
Piper visar sig till och med under sin fångenskap mera
oförfärad mot den segrande czar Peter, än han någonsin
var det under sin lyckas dagar inför Carl XII. En dag
hade czaren fått ett bref från Carl, skrifvet i skarpa
ordalag med von Mullerns hand, och han yttrade häftigt
till Piper, »att von Mullern skulle hänga»; men den
gamle ministern svarade lugnt: »i Sverige plägar man
aldrig flå björnen, förr än man skjutit honom.»
Så förflöto de första fem åren efter- slaget vid
Pultava. Men så kom - det var i December 1714 -
befallning från czaren, att Piper skulle föras till
Petersburg, endast åtföljd af sin kammartjenare,
en lakej och sin kock. Aret derpå var det, som
han infördes på Nöteborg, och, enligt hvad sägnen
gifver vid handen, till och med i samma rum, der
prosten Boethius försmäktat i fyra års tid, - en
gammal backstuga utan golf. Så skifta de dödliges
lotter! Tunga flöto här timmarna fram för den
gamle mannen, och god tid hade han att besinna den
tillryggalagda banan bakom sig, belyst som den var
af tvenne konungars vänskap och förtroende. Den 19
Maj 1716 slutade han sina dagar, 68 år och 10
!tmånader gammal.
Underrättelsen derom hann prosten Boethius, på hans
gård Westerqvarn nära Westerås, der han framlefde
sina sista år. Han hade redan 1702 blifvit förd från
Nöteborg till Wiborg, der han fortfarande hölls fången
till 1705, då han skickades till Stockholm. Först
1710 erhöll han sin frihet åter. Men ständigt blef
han sina en gång uttalade åsigter trogen,
| och då hans hustru hos konungen utbedt sig och
erhållit nåd för honom, skref han till konungen och
vägrade mottaga denna nåd. »Ingen på hela jorden är
min förmyndare», skref han, »utan blott Jesus min
frälserman. Han kan också, när han vill, frälsa mig
ur konungens och alla förföljares händer . . . Jag
vill ej mottaga den erbjudna nåden, förr än jag fått
upprättelse, ty intill dess skola menniskorna anse
mig som
l en brottslig upprorsstiftare.» Brefvet lärer
aldrig blifvit fram-
! lemnadt till konungen. Det skrefs i December
1704, således medan kungen stod på höjden af ära
och makt. Boethius öfverlefde sin efterträdare i
fängelset på Nöteborg ej fullt tvenne år. Han dog
den 23 Februari 1718.
Piper och Boethius utgöra i många afseenden hvarandras
motsatser, och tydligast visar sig detta i det,
som utgjorde det väsendtligen bestämmande i deras
lifsåskådning. Den förre svigtade lika litet i
sin öfvertygelse, som den sednare i sin. . För
Piper var det kungliga enväldets gudomlighet
en lika oom-kullkastelig troslära, som det för
Boethius var ett gudlöst gäckeri, och i viljans
och lynnets fasthet voro de hvarandra lika,
St.
Diktens verld.
Jag vet en verld, som mången velat kalla För dårens,
ty man den ej lärt förstå. -Om hjertats floder utaf
glädje svalla, Om sorgens tårar ifrån ögat falla,
Dit hän är lika ljuft att blicka få.
Hon är en bild utaf den verld, Gud gifvit
Af evighet åt sälla andars slägt,
Förr än Han skapelsen i öfrigt skrifvit
Med allmaktsfingret och allt annat blifvit Fullbordadt
uti tidens morgonväkt.
När jordens hopp likt hägringen bedrager, Blir tom den
hand dess gåfvor väntat få, När kärleken ur menskors
hjertan drager, Och troheten, den blomman fin och
fager, Förtvinande och utan vård får stå;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
